Splittrad

Lärdomar / Aldrig ensam, Borderline, Dissociation, Livet, PTSD, Psynligt, Utmattningssyndrom / Permalink / 1

Jag kände för att skriva i bloggen, så det är vad jag tänker göra. har inte tänkt ut något i förväg den här gången. Har huvudvärk och känner mig bakfull fast jag inte druckit något alls igår. Kanske just därför. Vätskebrist? Alltså jag drack såklart vatten och te och grejer men kanske inte lika mycket som jag brukar. Och så höll jag igång som en tok hela dagen och gjorde nog av med en hel del energi.

 

Vaknade klädde på mig, instagrammade lite och promenerade ner till stan för en två timmar lång workshop i bollywood-dans med en halvtimmes paus och indisk lunch emellan. Jag fastar såklart fortfarande och åt inte förrän den lunchen och det tar ju en stund innan energin når ut i musklerna så den sista halvtimmen låg jag halvdöd på golvet. Kände mig som en bältare på jorden (referens till serien Expanse, läs "kändes som om jag vägde tusen ton"). Min sambo mötte upp mig efteråt och vi höll båda med varandra om att vi inte kunde låta det gå en dag utan ett besök på Espresso house. Sedan han tog över mer av månadskostnaderna så har jag faktiskt råd att ha utveckla min fika-hobby såpass att jag är på Espresso house mer eller mindre varje dag. Kanske tjugosju dagar av trettio. Svårt att säga. Det beror ju mest på om jag lyckas hitta något annat sätt att fördriva dagen på. Eller om det är så mycket folk där att jag inte inte vågar gå in, kan hända på lördagar till exempel.

 

Eftersom det var lördag (och inte alltför mycket folk) drack jag inte bara en americano utan köpte även en banan/toscamuffin med toffeekräm i mitten. Den var god men stenhård, hade antagligen legat där ett tag... Men jag var på så bra humör så jag orkade inte säga till utan åt och var glad. När vi suttit där lite över en timme började jag få ångest och känna mig stressad dock. Över ingenting alls och samtidigt antagligen allting som hör livet till rent allmänt. Tog motvilligt återigen en stesolid, har blivit mycket av den varan de senaste veckorna och jag är livrädd att jag ska bli beroende. Vi tog en buss hem och chillade ett tag. Halv sex promenerade vi ner till stan igen för indisk afton med dansshow och plockmat. Dansarna var superglittriga och vackra att se på och maten var perfekt försvenskad. Tillräckligt mycket indiska smaker för att kallas indiskt men tillräckligt milt för att jag över huvud taget skulle kunna äta det. Det fanns kryddor vid sidan av man kunde ta om man ville ha det starkare.

 

Småpratade lite både på förmiddagen och på kvällen med kvinnan som anordnade evenemanget och hon var otroligt trevlig. Jag kände mig så världsvan och avslappnad när jag pratade med henne. Samtidigt skräckslagen och splittrad inombords. Psykologen som gör min autismutredning är tacksamt nog väldigt grundlig. Utöver misstankar om autism så tar hon nu reda på allt annat som också verkar misstänkt och drar ut på utredningen in i det oändliga och undersöker varje minsta del av mitt psyke. Sist började vi prata om mina dissociationer efter mina senaste teorier (som jag skrev om i det här inlägget som heter "Blod och kaffe") som också visade sig stämma. När man dissocierar så kan man plötsligt fungera mycket bättre i vardagen. Man kan uppleva att alla bekymmer försvinner. Man kan också uppleva att det blir svårt att minnas saker, både saker som hände för länge sedan och som hände alldeles nyss. Mycket fick jag reda på när jag fyllde i en sån där utredningsblankett kring dissociationer, vad jag upplever och inte och i vilken grad osv. ni vet.

 

Kände igen mig på många punkter. Dåligt minne kan ju ha många orsaker. Jag har tänkt utmattningssyndrom, min terapeut har tänkt ptsd och min utredningspykolog tänker nu alltså dissociation. Svaren när det gäller sånt här är väl sällan särskilt svartvita, det kan säkert vara en blandning av allt möjligt. Hur som helst, vad jag skulle komma till var det här med att jag känner mig så splittrad när jag pratar med andra människor. Jag förstår inte hur jag i ena stunden kan stå och småprata med någon och ha hur trevlig och vara hur avslappnad som helst (och samtidigt splittrad) och i nästa besluta mig för att jag måste dö eftersom jag inte står ut med social kontakt. Hur jag i en del sociala situationer sitter och skakar i hela kroppen och knappt klarar av ögonkontakt för att i nästa gå "all in" i en teaterövning och där jag är en humla som låtsas vara en balettdansös men som har en hockeyspelares överkropp och är jättekissnödig. Och jag gör det bra. Jag spelar alla mina roller ytterst bra. Men jag orkar inte göra det i längden. Jag önskar att jag kunde det, att det var hållbart. Men det är det inte.

 

När jag var yngre tänkte jag otaliga gånger att jag måste vara schizofren eller ha en multipel personlighetsstörning. Men fick alltid höra att det är normalt att känna att man är olika som person med olika människor. Och ja, det är det väl. Men dissociationer är inte heller något som bara "sjuka" människor upplever. Det är något de flesta människor upplever när hjärnan inte pallar med pressen. Deja-vu är en sorts dissociation som är väldigt vanligt. Att ha glömt bort större delar av den dagliga bilfärden till jobbet är också en vanlig dissociation. Men i för hög grad så blir det ett problem. Det är då det inte är normalt. Det är då man kallas sjuk. Och det behöver inte vara så allvarligt att man börjar prata med väggar (inget fel med det dock) eller rånar en bank för att sedan glömma bort det (kanske inte lika bra, men det är ändå ett sjukdomssymptom och inte en person som är ”dum i huvudet”). Detta med att känna sig som att man är splittrad i flera olika personer fanns med på blanketten med frågor om dissociationer. Jag har ju ingen aning om jag faller in under någon specialdiagnos som har med dissociation att göra. Jag har borderline, dissociationer är en del av kriterierna för den diagnosen. Men i alla fall. Det kändes skönt att få någon sorts bekräftelse. Det kan vara normalt att känna såhär. Men det är inte normalt att det ska behöva kännas så jobbigt som det faktiskt gör för mig.

 

Jag har inga namn på olika personer inom mig. Verkligen inte. Jag menar inte så, ni får inte missförstå mig här. Jag menar bara att jag uppträder på ganska extremt skilda sätt med olika personer. Och det tar enormt med kraft från mig. Det skaver inuti och jag känner mig som att jag inte vet vem som faktiskt är jag. Jag känner mig som att jag ljuger och hittar på delar av mig själv. Tycker det är väldigt obehagligt att umgås med två personer samtidigt som jag annars träffar var för sig och spelar olika roller med. Kan inte riktigt integrera alla delar av mig själv. Den här lilla delen av mig som jag är när jag är hemma med min sambo, den registrerar jag som mitt riktiga jag. Alla de andra rollerna, de är bara skådespel. Jag känner mig äcklig och konstig när jag är på andra sätt. Fast de sidorna är lika stor del av mig som den här delen. För att inte tala om att jag egentligen är en helt annan människa när jag skriver jämte i verkligheten. Tycker det är väldigt obehagligt att konfronteras med när någon i verkligheten kommenterar något jag skrivit. Ibland tvivlar jag enormt över mig själv och växlar mellan vilket jag som jag tror är mitt ”riktiga jag”.

 

Det är nog ofta då som jag får impulser att göra slut med min sambo, flytta utomlands, bryta helt med psykiatrin, söka mig tillbaka till någon skola jag gått på innan. Eller på annat sätt försöka bryta mig loss från det jaget jag bestämt mig för inte tillhör mig. Samt bli mer ett och hitta tillbaka till det jag som jag mer tror mig tillhöra.

 

Det känns rätt läskigt att publicera det här, jag är rädd för att folk kommer säga som när jag var yngre. Att jag ska sluta övertänka saker. Att det är inget fel på mig. Det jag beskriver känner ju alla, det är normalt. Ja visst, det kanske är normalt. Men till en viss grad. Jag lider av det. Det är en del av min sjukdomsbild och problematik. Om du också lider av det så kanske det är en del av din med. Vad vet jag. Men sluta förminska mig och börja bekräfta istället. Se mig, hör mig. Jag kommer inte må bättre av att folk säger åt mig att det jag upplever ”inte är något speciellt” och ”inte något att bekymra sig över”.


Bara jag kan säga vad hur det känns att vara jag. Och oavsett hur andra upplever mig så är min upplevelse av mig själv fortfarande verklig för mig. Tack för idag.

 
#1 - - Felicia:

Oj vad jag känner igen mig! Men har antagligen inte lika stora problem som du har, utan mer "vanligt borderline" if that makes sense. Det måste vara jobbigt för dig. Skönt att en grundlig utredning görs!

Svar: Ingen är likadan som någon annan, vi har våra olika styrkor och svagheter. Kram
Viktoria Wahren

Till top