Prylen

Tankar/känslor / Permalink / 1

Resultatet av en skrivövning från författarkursen jag gjort idag:

Vit och gjord av porslin. Ett par djupt mörkbruna ränder som delar dig i mitten. Troligtvis samma färg som kaffebönor. På vardera sida möts ränderna och bildar just en kaffeböna med texten ESPRESSO ovanför och HOUSE under. På vardera sida i cirkeln ESTD och 1996. Jag älskar dig, kära kaffekopp. Du bär med ditt enkla utseende den underbara bönbrygd som räddat mitt liv ettusen gånger. Du känns varm och slät mot min hud. Berör varsamt mina läppar och lämnar dem i eufori. Skänker mig tröst och lugn. Sorg när vi ska skiljas åt. Du är lite kantstött och den vita färgen inte helt vit. Det var kanske heller aldrig meningen från början. Du har mjölkens färg. Kaffets bästa vän.

Men ack vilken stress du medför. Var gång jag sitter här med dig tätt intill så måste jag prestera. Bara tanken på dina färger och mönster gör att det tar emot. Hugger till i hela kroppen. Men nu sitter jag ändå här. Och du står bredvid. Från början nästan för varm för att ta på. Brännande. Men snart alltför sval. Påtår ingår. Men då måste jag bära dig till disken och be om det. Och jag vet att de vill skilja oss åt. De förstår inte vikten av vår relation. Jag kan inte ha dig för evigt. Du är en engångsbehållare men som används igen och igen och igen. Vem har mer vidrört dig med sina läppar, njutit av din värme och blivit alldeles lugn och pigg på samma gång bara av vetskapen om att snart få ha dig i sin hand. Jag orkar knappt tänka på det.

Självklart ska alla ha en liten bit av dig. Och du finner dig i det. Ger inte ett ljud ifrån dig. Nöts alltmer med tiden. Brukas och missbrukas. Jag tvingar mig hit och du gör ett alltid lika bra jobb. Står där och avgör allt. Hur full är du? Hur många minuter har jag kvar? Hinner jag fortfarande prestera, arbeta, skriva, dricka, drömma? Besvikelsen i det svala porslinet. Men du har inte gjort något fel. Det är jag. Jag som tänker för mycket. Känner för mycket.

Jag såg dig en gång för länge sedan. När du stod på ett bord precis som så många andra gånger. En ensam kille i min egen ålder satt där och skakade med benen. Drack, såg sig om från ena hållet till det andra. Plockade upp mobilen, la ner mobilen. Gick ut för att röka, kom in igen med halva ciggen kvar, fimpad. Plockade upp mobilen igen, lade ner den. Såg sig om. Plockade upp dig och svepte. Jag tänkte på honom som om han var min egen inre yngre version av mig själv. Jag minns när jag satt där, ensam och skakade. Pillade på sårskorpor, drog i håret, krampade om dig och försökte undvika ögonkontakt. Han hade all min respekt till han avslutade sitt samtal, lade ner mobilen i fickan och ciggen i dig. Kaffekoppen. Och där stod du sedan jag vet inte hur länge innan någon städade undan dig. Jag var aldrig kvar för att se. Jag gick. Såg på utan att göra någonting. Men vad skulle jag ha kunnat göra?

Nu har jag hämtat mod och fyllt dig på nytt. Du är återigen i din varma trygga form. Än har jag tid. En påtår. Halvvägs genom arbetet. Det går bra nu. Allt tack vare dig. Hur skulle jag kunna hålla ihop om det inte vore för att du gör det? När jag var helt ensam då för så länge sedan. När jag ingenting hade. Så fanns du där. Och jag kunde hålla dig i mina händer. Försäkra mig om att jag gjorde något. Att jag var någon. En i mängden. Inte ensam. Inte utan uppdrag. Jag satt på ett café med dig och min mobil i början, senare fick datorn följa med. Jag var viktig. Eller kunde åtminstone låtsas som det. Och än idag, fastän det är så smärtsamt vissa dagar, så är du min räddning. Jag ser på dig och känner att jag tillhör resten av världen. Jag har en länk till allt det som är livet. Jag är ingen ö längre.

#1 - - Jenny :

Så fin text!

Svar: Tack <3
Viktoria Wahren

Till top