Late night adventure

Tankar/känslor / Permalink / 1
TRIGGERVARNING
Såhär skrev jag i fredags på min dator:
 
"Jag var i morse nära att fullfölja en plan att skada mig själv grovt men det allra värsta är över. Dock hänger impulsen över mig som ett mörkt moln hotande att spricka upp i blixt och storm. Så jag kör listan med frågor från shedo igen för säkerhets skull.

 

1. Vad känner jag just nu?

- Att jag verkligen vill ha ha barn, samtidigt känner jag att jag är en värdelös människa som inte borde få barn. Att jag gjorde ett dåligt jobb sist jag skar mig, att jag måste göra om och göra rätt. Skära djupare. Känner också rädsla inför vad som kommer hända i framtiden. Både om jag får barn och om jag inte får det, om jag skär mig och om jag inte gör det. Samtidigt känner jag att om jag skulle få barn så skulle jag verkligen aldrig skada mig själv igen. Precis som andra föräldrar slutar röka rakt av när de ska få barn.

 

2. Varför känner jag som jag gör?

- Barn vill jag väl ha på grund av mina kvinnliga hormoner antar jag. Men också för att jag vill ge en människa ett liv. Ge mina gener en chans. Försöka göra ett så bra jobb som möjligt med att fostra och älska ett barn.

 

Känner mig värdelös eftersom jag hela tiden har självmordsplaner och vill skada mig själv. För att mitt humör svänger som tokig fram och tillbaka. För att jag är rädd för att tappa kontrollen och bli helt galen. Om jag skulle få barn, att jag inte skulle kunna hålla mig ifrån självskadandet eller att jag skulle traumatisera barnet på något annat sätt.

 

För att jag använde en gammal rakhyvel med slitna, nötta blad och såren blev inte särskilt djupa. Det kommer nog knappt bli några ärr av det. Och av någon anledning vill jag ändå ha ärr, vill att det ska synas hur det känns inuti. Och straffa mig själv.

 

För att framtiden är oviss. Vad som helst kan hända. Jag har inte upplevt särskilt mycket trygghet i mitt liv. Jag har svårt att föreställa mig hur trygghet känns, jag kan inte lita på att ”saker kommer ordna sig i slutändan”.

 

För att jag verkligen, verkligen, verkligen vill ha barn. Och för att jag verkligen, verkligen, verkligen älskar min sambo och vill göra det här tillsammans med honom.

 

3. Varför vill jag skada mig själv?

- Som ovan, för att jag gjorde ett dåligt jobb sist. Och för att straffa mig själv, för att jag är en hemsk människa som vill ha barn fast jag är så trasig.

 

4. Har jag varit med om detta tidigare? Vad gjorde jag då för att lösa situationen? Om jag inte kunde lösa det då, hur skulle jag kunna göra för att den här ska bli bättre denna gången?

- Ja, flera gånger. Ibland har det löst sig ibland inte. Jag har bokat in ett extra samtal med min terapeut, åkt till psykakuten, blivit inlagd, tagit en ångestdämpande tablett, droger, alkohol, skrivit, shoppat, tittat på en film, tagit en promenad eller ett varmt bad. Och säkert många andra saker.

 

5. Om jag skadade mig själv nu, hur skulle det kännas?

- Jag skulle förmodligen känna som sist att jag inte blir nöjd ändå. Hur djupt och hur mycket jag än skär så är det inte tillräckligt. Och ångesten skulle bli starkare. Jag skulle känna mig förlorad. Men jag skulle också känna att jag i alla fall gjorde nånting. Att jag åtminstone ansträngde mig för att skada och straffa mig själv.

 

6. Om jag skadar mig själv nu, hur kommer det då att kännas om en timme eller i morgon?

- Jag skulle vilja gå vidare så snabbt som möjligt, glömma vad som hänt och fortsätta som vanligt. Jag skulle vara orolig för att min sambo kanske skulle tappa tilliten till mig igen. Att det där indiska danseventet i morgon inte blir av för att jag ligger på akuten istället. Tankarna kanske skulle eskalera till att jag måste skära ytterligare mer och djupare än denna gång. Kanske till och med att jag måste dö. Det skulle också kännas lite tröstande att ha såren och veta att det kommer bli fula ärr. Skönt att det gör ont och skönt att ha något att pilla sönder så det blöder igen och igen.

 

7. Finns det någonting kvar som jag kan prova innan jag skadar mig själv?

- Besvara dessa frågor. Ta en stesolid och fokusera på något annat. Skriva lite till boken. Vänta till efter helgen. Imorgon blir det indisk dans och mat och på måndag får jag träffa min terapeut igen.

 

8. Vill/ behöver jag verkligen skada mig själv?

- Jag vill verkligen ha barn men vet inte om det är någon idé att över huvud taget hoppas. Jag både vill och känner att jag behöver skada mig själv. Men kanske inte exakt just nu. Kanske efter helgen."

 

Såhär skrev jag i en anteckning i mobilen tidigare ikväll :

"Det känns trögt och segt. Allting. Tankar ringer som kyrkklockor i fjärran men jag hör bara ett brus. Det kittlas i hela kroppen som om jag åker fritt fall. Massor av saker känns och händer inuti mig. Men smärta och ångest är inte en av dem. Jag är långt borta. Kanske har jag tappat för mycket blod. Kanske dissocierar jag mer nu än nånsin. Varför gör jag såhär? För att någon inuti mig säger åt mig att göra det? En stark röst. Men den är inte min. Eller?

Svårt att hålla ögonen öppna och kroppen uppe. Vill lägga mig ner och bara ligga. Och sen ligga lite mer, ligga och ligga och ligga. Marken tätt mot kinden, magen, brösten. Håret utspritt runt mig. Blodet forsande. Där vill jag ligga.

Inte och dö dock. Det här var mest bara ett arbete. Ett uppdrag som blivit slutfört. Jag tänker att jag skulle kunna sluta tvärt om jag blir gravid. Men skulle jag verkligen det? Risken /chansen finns alltid att det blir missfall. Och då är det ju okej att fortsätta. Och om vi får barn så växer de ju upp. Det kommer en tid då jag inte behöver vara stark för hen/dem. Jag kommer aldrig sluta tänka på det.

Rakblad mot huden. Det eviga torkandet och städandet efteråt. Blod överallt. Som om ett krig utkämpats där inne, eller ute. Vilket man kanske skulle kunna säga att det också har.

Är jag helt sjuk i huvudet? Tog massor av selfies på vägen hit för att visa efteråt hur det inte syns på en vad som händer inuti. Jag känner inte min insida. Vet inte var den är. Nånstans långt borta.

 

Jag gick hit för att träffa min terapeut enligt planen. Undrar om hon kommer tycka att det är sjuk att jag inte gick till akuten direkt. Hur mycket ska jag berätta? Allt såklart. Alltid genomskinlig. Alla måste veta allt om mig. Inget får jag behålla för mig själv. Det är ingen som tvingar mig. Är det någon inuti mig som tvingar mig? Jag själv? Hur sjuk är jag?

Fyra minuter kvar. Jag hoppas jag orkar ställa mig upp när det blir dags för min tur. Hoppas jag orkar prata. Ta mig till akuten efteråt. Kanske går det över, kanske behövs det inte sys. Kanske kan jag och min sambo åka hem och äta marinerat kött som planerat. Lägga allt detta bakom oss. Jag hoppas det går även om vi måste till akuten.

Jag flyter. Är död. Döv. Bedövad. Seg, trög och flytande. Långt borta. Skakig och dålig i magen. Kaffe och stesolid på fastande mage, kanske trevligt ibland men inte en sån här dag. Hur kunde jag le, kyssa honom på läpparna och säga "jag älskar dig", äta lunch, gå på toa och sedan göra detta. Allt enligt planen. Jag vet inte vem jag är. Hur jag kan göra detta. Vem är jag?

15.30 Det är dags. När som helst kommer hon för att hämta mig. Snart måste jag återvända åtminstone delvis till verkligheten. Berätta. Tala om mina känslor. Mentalisera. Dricka vatten. Så torr i munnen. Och yr. Darrig, skakig. Snart. Jag väntar. Skakar. Törstig. Nervös. Fjärilar i magen."

 

Nutid:

Nyss hemkommen nästan klockan nio på kvällen. Skar mig och städade/torkade blod om vartannat en hel timme på bibliotekets toalett. Träffade min terapeut. Gick till akuten. Inget behövde sys men det tog några timmar. Ett sår blev ihoptejpat eftersom det glipade ganska mycket. Det kommer bli ett fult ärr. En del av mig är så enormt ledsen att jag svämmar över i ett hav av inre tårar. En annan del är glad och nöjd. Jag har inga självskadeimpulser längre. Jag har slutfört jobbet. Gjort vad jag skulle göra. Sitter nu och äter nudlar. Likgiltig i ena stunden, glad och sprallig i nästa, arg och panikslagen i den tredje. God natt och ta hand om er där ute.

#1 - - Anonym:

Hoppas du mår bättre! Stor kram!
Vet du förresten varför du blev en person som är så ångestladdad? Konstig fråga kanske men jag tänker själv en del på sånt ang mig själv, har väl några funderingar. Har dock fått mkt större självkontroll vilket du också verkar fått överlag. Jag vågade mig ut och reste i världen istället för att ta livet av mig, vilket hjälpte mig med många saker. Men tänker ändå fortfarande en del på hur allt blev som det blev och att jag får jobba med det emellanåt. Svårt att förklara.
Skickar massa kraft till dig

Svar: Hoppas det är okej men jag har besvarat din fråga i det senaste blogginlägget. Tänkte att det var en intressant fråga som förtjänade lite mer utrymme. Det kommer en bit ner och är markerat i fetstil under inlägget "Dagen efter akuten och varför är jag så ångestladdad?".
Så glad att höra att du valde världen istället för döden. <3 Kram på dig
Viktoria Wahren

Till top