In och ut

Tankar/känslor / Permalink / 3

Jag glider in och ut ur verkligheten. Ångest i ena stunden, nollställd i den andra. Går obehindrat ner till stan och tänker att ”gud vad snabbt de här trettio minuterna går” och i nästa vill jag lägga mig ner på marken och aldrig resa mig upp igen. Jag står inte ut med att jag köpte te istället för kaffe, jag tänkte på att jag har ont i magen och är lite illamående idag. Kaffe är nog inte bra för magen. Grönt te i är gott. Men jag dricker ju för fan en halv liter te varje morgon och ibland på kvällen. Jag orkar inte mer te! Och det är ljud överallt här inne. Jag orkar inte. Vill gråta. Jag har börjat läsa igenom mina gamla dagböcker för att hjälpa mig själv att minnas min barn- och ungdom. Så att jag kan tala så sanningsenligt som möjligt i autismutredningen. Det är hemskt. Det känns som att allt det som hände då just har hänt på nytt efter att jag läst det. Jag är helt utmattad mentalt. Jag orkar med mitt egna förflutna. Eller andras. Orkar inte läsa vad folk skriver på Instagram. Orkar inte ha kontakt med folk längre. Började må illa efter att jag läste nästan en hel bok om ett och halvt år mitt i gymnasietiden då jag var i en väldigt destruktiv relation.

 

Jag måste säga att det här gröna teet var rätt gott dock. Jag som längtade efter att komma hit och skriva mer på boken. Men jag vet inte om jag ska gå vidare med de scener som kommer härnäst eller om jag ska ta itu med den där delen i början som jag hela tiden skjuter upp. Jag har redan skrivit den, i januari. Det var länge sen. Så mycket har hänt med boken sedan dess. Det känns som att den inte passar längre. Men innehållet är till stor del det som jag fortfarande tänker ska vara där. Så frågan är huruvida jag ska använda det jag har och göra om det så det passar. Eller om jag ska skriva om det helt och hållet. Jag kan inte bestämma. Det sliter mig i stycken. Tog en stesolid nu och dissocierar vidare. Kroppen växlar mellan att orka och inte orka ha ångest.

 

Och jag orkar inte vara med när detta händer. Orkar inte att Espresso house och restaurangen Ät tävlar om vems musik som kan höras mest. Fick bekräftelse idag i posten också om beslutet på aktivitetsersättningen. Från maj 2018 till april 2020 stod det. Att tänka två år är en sak. Men att läsa siffrorna 2020!? Det känns helt sjukt. Det är ju långt in i framtiden! Ändå börjar jag redan stressa upp mig inför att det också stod att det eventuellt var aktuellt att starta upp arbetsträning eller att testa studera något under dessa två år. Det är nätt och jämt att jag klarar av den här skrivkursen. Och det är bara en hobbykurs som ska ta mellan två och åtta timmar per vecka beroende på hur ambitiös man är. Det är jättekul men det är helt uppenbart på lägre än 25% studietakt. Och jag är sjukt stressad och hänger bara precis med. Hur tänkte jag när jag sa till handläggaren under utredningen att ”ja, visst jag skulle säkert kunna plugga i alla fall halvtid typ nu egentligen om bara förutsättningarna var de rätta”. Vad i helvete sa jag det för?? Vad för förutsättningar tänkte jag på då?

 

Hur gott det här teet än är så är det inte kaffe… Och det suger. Det känns som att min Instagram-hysteri redan har lagt sig. Jag är tillbaka i verkligheten. Stressen sjunker och upplevs med ens mycket starkare. Precis som jag förutspådde. Jag har förresten varit jätteduktig när det gäller såren på armarna. Jag har knappt alls kliat eller rivit på dem. Har knappt tänkt på det faktiskt. Det känns skönt. Jag orkar hålla på och förstöra för mig själv hela tiden. Och jag orkar inte tappa kontrollen. Jag kan inte sluta tänka på vad folk i framtiden ska säga om mina ärr. När jag kanske ligger och ska föda barn, vad barnmorskan eller kirurgen eller vad de nu är ska tänka om mig. Vad är det här för människa egentligen som tror att hon kan bli en bra mamma? Som uppenbarligen inte ens kan ta hand om sig själv. Som bara är till besvär och förstör för alla andra. Tar upp plats på sjukhus, i psykiatrin, i samhället. Tar våra skattepengar till sin inbillade sjukdom. Av med offerkoftan lilla gumman och du skulle gjort abort. Tänkt på barnet. Jag tänker på barnet. Fast det inte ens finns något barn än. Jag tänker på framtiden så det svider. Jag vill sluta med kan inte. Kan inte vara i nuet. Kan inte acceptera mitt liv som det är. Vill alltid någon annanstans.

 

Jag vet inte riktigt men det här inlägget blev kanske lite splittrat. Det är ju dock så jag känner mig. Och så känner jag mig dum. För varför skulle någon orkar läsa om mitt pissiga liv när jag inte orkar läsa om någon annans? Jag har så dåligt samvete för att jag inte gett så mycket feedback på författarforumet vi har. Jag har å andra sidan heller inte lagt upp så mycket egna texter på sista tiden heller. Så jag har inte direkt bett om mer än jag gett. Men ändå. Jag tar den här lilla kursen och gör den till en jättestor grej. Jag är överambitiös och vill göra det bättre än bäst. Inget annat duger. Jag lägger ner hutlöst med tid och energi på att skriva, vara aktiv i forumet. Ställa frågor, svara på frågor, ge feedback till andra. Läsa, läsa, läsa vad andra skrivit och vad läraren skrivit. Om och om och om igen. Jag måste få ut det absolut mest som bara går av detta. Annars får det vara.

 

Jag funderar på att avsluta här. Jag orkar inte skriva mer om det här och jag vet ändå inte om någon hänger med i mina tankar. Fast det gör ni säkert. Ni är smarta människor. Det är jag som är deprimerad bara. Ha en bra dag allesammans.

#1 - - Anonym:

Pukka har sjukt goda och välgörande teer! Hett tips , känner igen dilemmat nämligen 🤣❤

Svar: <3
Viktoria Wahren

#2 - - Anonym:

Och sluta för guds skull inte blogga!

Svar: <3
Viktoria Wahren

#3 - - Marie:

Hej finaste skatt. Den splittring du inte bara beskriver utan också skildrar i din text, jag förstår att du verkligen inte vill må som du gör just nu - men det är en period. En fas. Jag kommer ihåg.. varenda sekund av mitt eget liv där jag tänkt ganska precis exakt de orden du säger. Strävat så hårt. Försökt upprätthålla vad som känns som en substans av något som liknar ett liv. I know.

Vill inte skriva för långt. För jag vet hur jobbigt det är att läsa visa saker när du är där du är.
Kortast möjligast sagt: Du har sjukt höga krav på dig själv. Krav är inte samma sak som driv eller passion. Du behöver verkligen mer av mindre. Hör hur du vill så mycket, för det brinner inom dig av kreativitet samtidigt som det låser sig av icke balansen mellan självkänsla och själförtroende.
Du kommer komma ur det här. Men.. du behöver vara snäll med dig själv. Ge rösten i huvudet en lägre ton.

Jag hejjar på dig. Ser dig. Hör dig. Känner av. Fan jag känner igen så mycket du beskriver och jag minns varenda sekund jag tänkte: Det kommer aldrig bli bra.
Fast det blev det. Och mycket bättre än så.

Japp... skrev en novell ändå! Ville verkligen bara krama marken där du går och säga att det finns de som förstår. Kramar, Marie - Aldrigslutaskriva

Svar: Tack för dina fina ord <3 Du hjälper mig enormt att förstå mig själv och jag tar med mig allt du skriver. Fina du, kramar din mark tillbaka!
Viktoria Wahren

Till top