In i väggen och nöj dig

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Gå in i väggen, Nöja sig, Psynligt, Utbränd, Utmattningssyndrom / Permalink / 0

Jag har gått in i väggen igen. Det kändes och känns tufft att komma till Espresso House idag och skriva. Först hade jag tänkt jobba på boken men det kommer aldrig i livet gå. Det känns som om jag håller på att dö bara jag tänker tanken. Jag trodde knappt jag skulle orka skriva ett blogginlägg. Men här sitter jag ändå. Helt ensam. Svag men stark. Där ser man.

 

Bordet skakar jättemycket, det är störande när jag försöker skriva. Men jag gör mitt bästa. Jag har som sagt redan skrivit inlägget om anledningar till att fortsätta leva och jag ska publicera det. Någon dag. Men jag får se när det blir. Jag har inte redigerat det än och orkar just nu inte. Orkar knappt något alls. Och ändå lagar jag mat, städar, promenerar och träffar människor. Men det är inte tillräckligt. Jag känner mig värdelös och blir så besviken på mig själv. Just de sakerna jag nämnde har jag för tillfället lite lättare för. Men skrivandet har nästan tagit helt stopp för mig.

 

Jag tappar ord när jag pratar, glömmer bort vad jag pratar om mitt i meningen. Blandar ihop portkoden hemma med toalettkoden till Espresso House. Tappar helt och hållet saker ibland som mobilnummer, koden till bankkortet eller vad jag just var på väg att göra. Det är bara helt tomt i huvudet, som om det aldrig hade funnits där. Jag har inte orkat se på film eller serier på flera dagar, inte ens Vänner (väldigt lättsam sitcom-serie). På kvällarna är jag oftast helt slut och går och lägger mig nio eller halv tio. Varje dag nästan bryter jag ihop och gråter för att jag är så trött att jag inte ens orkar sitta ner och bara vara. Det är så smärtsamt tungt bara att andas, tänka och leva.

 

Men jag vill leva. Och jag fortsätter att kämpa på. Jag ville verkligen att det skulle bli en bok den här gången. Och det kan det förstås fortfarande bli men jag måste ta semester från den. Och jag vill inte acceptera det. Känner mig arg och ledsen. Men jag vill inte bränna ut mig själv ännu mer. Jag måste hushålla med min energi. Jag vet inte hur jag ska göra i framtiden. Jag har ju redan anmält mig och betalat för nivå två på författarkursen och den börjar elfte april. Kanske om jag låter bli att skriva alls fram till dess att jag hinner vila upp mig tillräckligt för att i alla fall göra de lättare övningarna. Jag pratade med vår lärare om min stress och utmattning och hon föreslog att jag lägger boken åt sidan helt och hållet och kanske fokuserar på noveller eller andra kortare texter så länge.

 

Aldrig i livet, var min första tanke. Men för varje dag känner jag att jag blir tvungen att äta upp mina ord. Jag har kanske inget val. Jag blev förresten nyfiken nu på varifrån uttrycket att ”äta upp sina egna ord” kommer ifrån. Började googla men gav upp efter ca trettio sekunder. Jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Fast ändå sitter jag här. Och jag har gjort någon sorts stekt ris- och äggröra med kidneybönor som jag tagit med mig till lunch. Igår gjorde jag en bönsmoothie. Den blev asbra. Jag är så duktig. Jag gör så mycket. Varför kan jag inte nöja mig? Varför kan vi inte nöja oss? Vi ska alltid ha mer. Klara av mer. Uppleva mer.

 

Det är kanske en biologisk drift vi har. Att hela tiden vilja leva och utvecklas. Men låt den inte ta överhanden. Det är okej att göra så mycket som du gör, som jag gör. Klara av det vi klarar av och uppleva det vi upplever. Det behöver inte vara mer. Det kommer att komma till oss även om vi släpper strävan efter det. Vi kommer att nå våra mål även utan att ha några. För saker händer. Det är vad saker gör bäst, det är deras natur. Vi kan inte stanna tiden. Så vi behöver inte sträva för att komma någon vart. Och ibland kommer vi till och med längre om vi kanske strävar lite mindre. Och bara nöjer oss.

Till top