Blod och kaffe

Lärdomar / Aldrig ensam, Blod, Blogg, Borderline, Dissociation, Emotionellt instabil personlighetssyndrom, Espresso house, Kaffe, Overklighetskänslor, Positiva klubben, Psynligt, Självskadebeteende / Permalink / 0

Varför stänger biblioteket klockan tre på helger? Det är ju helt oförskämt. Och sedan att de inte har öppet alls på helger från maj till oktober eller något i den stilen. Helt sjukt. Satt i godan ro och glömde som vanligt bort detta faktum och fick lite panik när de ropade ut i högtalarna att ”vi stänger om fem minuter”. Jag som var i ett sånt skrivflow! Så nu sitter jag på Espresso House trots att det är lördag och ungefär som att gå in på krogen här. Mycket högre ljudvolym, mycket mer skräp på bord och golv samt mycket mindre platser att välja på. Och jag blir inte bara stressad av ljud och miljö utan också just bristen på sittplatser. Vem är jag att sitta här med min dator och skriva en timme eller två när gäster står och köar? Eller inte köar precis, det finns ju fortfarande gott om platser, men i alla fall. Folk vill väl ha lite valmöjligheter. Och jag är livrädd för personalen här fast de är så trevliga mot mig. Jag fick till och med helt spontant en gratis kaffe för några veckor sedan. Jag var varm och hade ärmarna uppkavlade lite grann. Och nu kan jag inte sluta fundera över om baristan såg mina ärr och tyckte synd om mig, att det var därför jag fick en gratis kaffe. Eller om det bara var för att jag är en stammis. Guess I'll never know.

 

Åh herregud, jag blandar svenska och engelska. Jag försöker skriva rent här i bloggen men jag har reflekterat lite under den här skrivkursen. Och det är inte alltid prioriterat att skriva rätt. Det som är först i fokus är ju egentligen läsaren och dennes upplevelse. Att skriva korrekt såsom ”sådant” känns bättre för mig, det är korrekt språk. Men det kan störa flytet i texten, ibland är det bättre att skriva ”sånt”. Att använda sig att talspråk. Till en viss gräns förstås. Jag antar att det är en sån (!) där grej där man behöver kunna reglerna för att få bryta mot dem. Och helst vill man ju göra det, de bästa texterna har en härlig personlig blandning av skriv- och talspråk. Det är upp till var och en hur man vill tolka reglerna och använda sig av dem till sin egen fördel.

 

Men att skriva i blogg är kanske lite annorlunda än att skriva böcker. Jag vet inte. Jag kanske börjar experimentera lite mer med hur jag skriver här. Vi får se.

 

Senaste nytt: Igår, trots att jag mådde helt okej , skar jag mig i armarna. Senare under eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal om att aktivitetsersättningen är förlängd med två år. Jag kan inte låta bli att fundera över huruvida jag hade följt min självskadeimpuls eller inte om jag fått det samtalet tidigare under dagen. Sedan självskadandet har hemska bilder hemsökt mitt inre. Jag fick ingen lindring, ingen tillfredsställelse, ingenting när jag skar. Det enda jag kunde tänka på var att jag ville utmana gränsen hela tiden. Skära allt djupare. Aldrig blev det tillräckligt. Och nu har jag hemska fantasier där jag gräver, river och sliter med fingrarna i mitt kött. I mina armar och ben. Men jag har absolut inte tappat kontrollen på samma sätt som jag gjorde i somras. Jag tror fortfarande risperdalen hjälper mig mycket. Hur mycket jag än ville det så skar jag mig inte särskilt djupt dock. Det slutade blöda av sig självt och jag fortsatte dagen som planerat med ett besök på biblioteket och skrev en scen till boken. Och efter det hade jag och min sambo middag med hans mamma. Vilket var väldigt trevligt.

 

Jag känner mig okej. Det har inte eskalerat på samma sätt till att jag vill dö osv. Visst jag har dessa bilder i huvudet men det känns inte troligt att jag kommer försöka skada mig själv igen inom den närmsta framtiden. Och min sambo litar fortfarande på mig och lät mig gå till biblioteket ensam idag trots allt. Jag är splittrad i huvudet. Fast i ett beroende och kan å ena sidan inte förstå vad det är som är så himla hemskt med att skära sig. Det skadar ju ingen mer än mig själv och det är ju inte som att jag dör av det? Låt mig bara vara ifred och få göra det lite till och lite mer. Jag är inte färdig än. Å andra sidan förstår jag att det är precis så som alkoholister också tänker. Jag kommer aldrig känna mig redo att sluta skära mig. Det kommer inte gå över av sig självt. Tankarna på det kommer förmodligen fortsätta hemsöka mig resten av mitt liv. Jag måste sluta lyssna på dem. Lära mig att det är inte jag, inte mina tankar. Det är ett monster som bosatt sig i min hjärna och som inte tänker flytta på sig. Men jag kan ge det mindre spelrum. Tvinga in det i något hörn långt borta där det inte kan göra mig illa. Hoppas jag. Och samtidigt inte.

 

Hur som helst så känns det inte alls som att jag tillbaka på ruta ett. Jag har fortfarande med mig all kunskap och erfarenhet sedan tidigare. Det behöver inte bli ett steg bakåt. Jag kan släppa det här mer eller mindre och gå vidare. Fortsätta hålla kursen mot att bli frisk. Kanske hjälpte det också till att få beskedet om fortsatt ersättning. Nu kan jag äntligen slappna av och fokusera på mig själv. Jag har minst två år till på mig nu att bara växa, mentalisera och blomma ut. Förhoppningsvis. Det har hänt en hel del det senaste året. Jag är väldigt mycket mer aktiv, mycket mindre isolerad. Har mycket mindre ångest och bättre mediciner som ger mig mer energi och bättre impulskontroll.

 

Allt detta på ett år. Så vem vet vad som kan hända under de kommande två åren? Och nu kommer jag börja gråta. Jag som har smink och allt idag. Suck. Sist jag var här i förrgår med min sambo bröt jag ihop och satt och grät i en timme till och från. Vad ska folk här tro om mig? Att jag är mänsklig precis som dem antagligen. Och folk som stör sig gör det antagligen för att de också lider av ångest, depression, sömnbrist eller allmän stress. En människa som är tillfreds med sig själv och sitt liv stör sig inte på folk som gråter på caféer.

 

Förresten, (mina blogginlägg tar aldrig slut, det är så himla mycket jag vill skriva om hela tiden!!!!) så har jag en teori om mitt självskadande som jag utvecklade igår. Utöver min ångest och gråtattack i förrgår så har jag mått helt okej på sista tiden och så även igår. Inte bra direkt utan mer som att jag inte mått på något särskilt sätt. Jag har bara glidit runt. Hängt med i livets svängar som en passagerare på ett tåg. Eller en åskådare framför en bioduk. Jag har varit extremt stressad de senaste veckorna och overklighetskänslorna har tagit över allt mer. Jaget och kroppen har som separerats från varandra. Hjärnan har antagligen inte orkat processa. Inte pallat med pressen. Gett upp och bildat buggar i the matrix. Världen vi lever i. Verkligheten så som den ser ut i våra hjärnor. Min hjärna har misslyckats gång på gång.

 

Både jag och omgivningen upplever det som att jag är lugn och kontrollerad. Men stressen är förmodligen extrem hög på insidan. Fast jag är bortkopplad. Känner ingenting. Flyter med bara för att jag inte har något annat val men känner ingenting för vare sig min kropp, mitt hem eller personer omkring mig. De är bara skådespelare i ett spel. Utifrån sett ser det ut som att jag skadar mig out of nowhere (jag gjorde det igen, blandade svenska och engelska!). Fast egentligen är det kanske fullt förståeligt. Enligt personalen på avdelningen då när jag gick ut på promenad för att äta flugsvamp och skära mig så svårt att det behövde sys så mådde jag bra. Eller i alla fall bättre, annars hade de inte släppt ut mig ensam. Jag förstår dem, visst min ångest hade dämpats. Och det är lätt hänt att se det som att faran är över.

 

Men med tanke på min diagnos emotionellt instabil personlighetssyndrom och att ett av kriterierna är just overklighetskänslor och dissociationer så borde de ha anat något. De är professionella. De bör veta såna här saker. Jag var nere i en extrem svacka och plötsligt bara försvinner ångesten från ena dagen till den andra. De borde ha övervägt möjligheten att jag tappat kontakten med mig själv. Att jag plötsligt var helt medgörlig och betedde mig som en vanlig människa. Ett skådespel. När jag är mig själv och i kontakt med verkligheten har jag jättesvårt för sociala kontakter, att ta beslut och en massa andra saker. Plötsligt pratar och skrattar jag ohämmat med människor, tar beslut till höger och vänster som om jag vore fullt frisk. Det blir möjligt för mig eftersom mitt kropp bara är ett skal. Det spelar ingen roll för mig vad den gör eller inte gör, längre. Jag är ändå inte där. Och det är inte på riktigt.

 

Och därför känner jag mig knappt alls känslomässigt påverkad heller när stressen inombords signalerar ”skär dig, skär dig, skär dig!!!”. Jag kan lugnt och sansat gå och handla både rakhyvlar och förband att använda efteråt. Pilla ut rakbladen, klä av mig och sätta mig i badkaret så det inte blir så svårt att städa undan blodet sen. Så sitter jag där och planerar hur mycket jag ska skära mig innan det är dags att duscha av sig, klä på sig något svart ifall såren skulle öppnas upp igen och sedan gå till biblioteket som ingenting. Eller för den delen leta reda på bra och fina flugsvampar att tugga i sig. Jag är helt kall och lugn inombords. Under tiden jag skär kan jag ibland dock få lite mer kontakt med verkligheten, på gott och ont. Jag glider in och ut ur min kropp. Hjärtat bultar och kroppen spänner sig och slappnar av i omgångar. Men jag fortsätter.

 

Oj, oj, oj... Det blev mörkt nu och jag har skrivit jättemycket. Jag tror jag behöver runda av här. Men jag vet inte hur jag ska sammanfatta eller lätta upp stämningen. Allt det goda skrev jag ju först i inlägget. Ja, hörrni. Hur som helst så sitter jag ju nu här på Espresso House. Det är lördag och jag får äta vad jag vill idag. Har druckit en tiramisulatte med grädde och kakao ovanpå. Vägde mig i morse och fick reda på att jag nu ligger på 73,2 kg. Jag har alltså gått ner nästan 7 kg sedan jag började för en och en halv månad sedan! I snitt 5 kilo per månad, vilket är en väldigt bra takt. Jag är otroligt imponerad av mig själv att jag alls tagit mig såhär långt! Det trodde jag aldrig hade varit möjligt med tanke på hur min relation till mat har sett ut större delen av mitt liv.

 

Så, det var lite positiva saker. Positiva klubben här (haha). Okej, nej men hade så bra alla ni där ute! Kram och kärlek!

 

 

 

Till top