Beroenden och hur man blir av med dem

Tankar/känslor / Permalink / 2

(Skrivet tidigare idag, har haft möte med min kontaktperson och skrivit en scen till boken. Har träsmak i baken nu av att ha suttit på Espresso house sedan 12.30. Nu är klockan alltså 16.50 haha! Läs och njut.)

 

Här sitter jag och har ångest. Har tagit min andra stesolid nu för idag. Jag får ta max tre per dygn. Har aldrig gjort det. Vågar inte. Är livrädd för att bli beroende. De här 10 mg:arna brukade jag förr i tiden känna mig lätt påverkad och nästan hög av. Nu känner jag mest bara att ångesten blir lite lättare, men den försvinner inte helt. De är beroendeframkallande och jag är plågsamt medveten om det. Och nu är jag beroende av självskadande också. Testade att äta en tesked tabasco i morse som substitut för att skära mig. Ont gjorde det men det var skit samma. För smaken av ättika och ketchup var så stark och äcklig att jag fick kväljningar och kände att jag behövde spy i en halvtimme (gjorde det som tur var inte). Efteråt kände jag inte alls att självskadeimpulserna minskat. Tvärtom kände jag mig missnöjd och besviken och känslorna eskalerade. Som de brukar gör när jag tycker att jag skurit för lite eller för ytligt. Så känns det nu. Som om jag måste göra om det och göra det bättre. Vill skada mig själv mer än nånsin.

 

Testade olika pennor på Clas Ohlson för att ersätta mitt skadande med. Rita röda sträck där jag annars skulle skurit. Men det fanns inga bra färger. Alla var så ljusröda, inte alls likt färgen av blod. Vill ha något mörkrött, nästan svart. Gärna i bläck. Tips, någon? Inte för att jag vet om det kommer hjälpa. Hela poängen är visserligen att jag vill att det ska synas utanpå vad som känns inuti. Men jag vill också att det ska bli bestående. Vill ha ärren där och att de ska synas. Fast jag skäms över dem. Men det är samtidigt en del av mig och jag vill inte behöva skämmas eller försöka dölja dem. Det känns bara fel. Jag tänker allt mer på tatueringar. Men jag står inte ut med tanken på att tatuera över ärren, jag vill ju ha dem där. De är en del av mig nu. Snarare skulle jag vilja tatuera något ovanpå eller runtomkring som har ett positivt budskap men som samtidigt inte döljer något. Tänker mig något minimalistiskt, såsom små symboler. Hjärtan, evighetsåttan, semikolon, näckros eller månfaserna från månskära till full måne och tillbaka igen. Bara som streck, inget ifyllt med färg. Väldigt simpelt, kanske som i en linje/ rad längs upp med armen.

 

Tänkte kanske börja med ett hjärta på långfingret, även känt som ”fuck you”-fingret. För att sedan varje gång jag vill självskada fylla på med en ny fin symbol uppåt över handryggen, mot armvecket och till slut upp till axeln. Sedan får vi se. Men jag har inte mycket pengar. Det handlar om prioriteringar. Jag vill ju resa med min sambo. VI har pratat så mycket om det. Men frågan är också om jag orkar resa. Bara att skriva ett blogginlägg, diska disken eller gå på ett möte med försäkringskassan dränerar mig på energi. Risken finns att jag skulle vara helt slut bara av flygresan och att när vi väl kommer fram till vart vi nu åker att jag inte orkar hitta på något. Att jag bara ligger på hotellrummet och har ångest. Alternativt att jag håller ihop mig under resan för att sedan kollapsa när vi kommer hem. Och är det värt det? Jag vet inte.

 

Jag vet dock att min sambo vill resa. Och jag vet att jag hindrar honom från att göra så mycket som han skulle vilja göra. Han uppoffrar sig något enormt för min skull. Jag vill resa med honom. Men jag vet inte… Det här med tatueringarna skulle kunna vara en idé. Och att bara göra en liten minimalistisk symbol någon gång ibland blir kanske inte så dyrt. Inte på kort sikt i alla fall. De behövs ju ingen proffstatuerare för att göra ett simpelt litet hjärta utan krusiduller? Kanske bara skulle kosta fyrahundra eller så. Det är säkert lika mycket som jag lägger ner på att gå till Espresso House varje månad. Jag skulle kunna testa i alla fall. Att göra ett litet hjärta. Se om det hjälper självskadeimpulserna att lugna ner sig. Om det fungerar så kan det vara värt att satsa på.

 

Jag har själv inte riktigt kommit på varför jag ska sluta. Visst det finns risken att jag råkar skära för djupt. Men jag tänker (dum som jag är) att det kan de väl fixa på akuten i så fall. Det är väl bara att sy ihop? Jag vill ju inte dö, inte för tillfället. Jag vill bara ha skärsåren och därefter ärren. Lyssnade på en live-video på Instagram för några dagar sedan med Hanna Bergwall där hon pratade om självskadebeteende. Hon tog upp att det ofta är svårt för den drabbade att förstå varför man ska sluta i och med att det ändå inte är så farligt och att det ju faktiskt hjälper mot ångesten. Så varför ska man sluta? Dels av den anledningen jag skrev, man kan råka skära för djupt. Och det kan hända att hur duktiga de än är på akuten så kanske de inte lyckas rädda dig helt. Du kanske förlorar förmågan att röra på din hand. Eller så fastnar du i din ångest och klarar inte av att åka till akuten och blöder ihjäl. Det kan hända, även om det inte känns så just nu. Risken finns där.

 

Men det handlar också om självrespekt. När man skär sig själv eller skadar sig på annat sätt så säger man indirekt till sig själv att det är okej att behandla min kropp hur som helst. Att behandla den som om den inte vore värd någonting. Som att den behöver straffas. Vilket jag till viss del också känner att den behöver. Jag hatar min kropp. Men det är hemskt. Någonstans inom mig finns det ändå en röst som säger att det här är inte okej. Man gör inte så mot sig själv. Det är elakt, hemskt och sorgligt. Det handlar om självkänsla. Att jag ska känna att att jag är värd respekt, värd att bli behandlad som jag tycker att andra ska bli behandlade.

 

En annan grej är att när man självskadar så tappar man förmågan att hantera ångesten på andra sätt. Jag har ju haft perioder då jag inte självskadat och uppenbarligen har jag kunnat hantera ångesten ändå på ett eller annat vis. När jag självskadar så förlorar jag den kompetensen. Jag byter ut ett friskt och sunt förhållningssätt till ångest mot ett osunt och rent av farligt.

 

Nu har min andra stesolid börjat verka för ett tag sedan. Och det känns så som det brukade göra förr när jag bara tog en tablett. Jag känner mig närvarande i livet men frånvarande från mig själv och mina problem. Det är som att jag dissocierar iväg, på ett bra sätt. Försvinner från vekligheten och flyter runt i en dimma där allt bara är behagligt och skönt. Och nu när jag tänker på det så är det en liknande känsla jag får när jag skär mig själv. Det är farligt och beroendeframkallande att äta stesolid och andra typer av benzodiazepiner regelbundet. Men det är kanske inte lika farligt som att skära sig själv. Så kanske ska jag sänka garden när det gäller rädslan för pillren och höja garden när det gäller skärande.

 

En del inom mig verkligen letar efter anledningar att sluta, försöker att mentalisera och analysera kring varför jag gör det. Försöker hindra mig själv. Komma på lösningar och ersättningar för det. En annan del är obehagligt lugn, samlad och planerar konstant i bakhuvudet hur, var och när jag ska skada mig själv nästa gång. Helst mer, djupare, svårare, kanske låta det blöda längre innan jag söker hjälp. Kanske så att jag svimmar. Kanske medvetet försöka dra isär gliporna i huden, hälla salt och citron i dem. Gräva med fingrarna. Det här är obehagliga och ofrivilliga fantasier jag har i bakhuvudet mer eller mindre hela tiden. Men jag kämpar. Och jag kan inte göra mer än så.

 

Sitter på Espresso House och klockan är 13.50. Klockan 14.00 kommer min kontaktperson hit och vi ska dricka kaffe och prata. Rent allmänt mysa. Min sambo var här med mig fram till för fem minuter sen då han gick till gymmet. Vi har inga rakhyvlar alls hemma längre och när han lämnar mig ensam på stan så tar han mitt kontokort ifrån mig för att jag inte ska kunna köpa rakblad på affären. Vi vet båda att om jag verkligen vill och har bestämt mig så finner jag mina vägar ändå. Men det är åtminstone ett litet skyddsnät för honom och mig. För att jag ska hinna tänka efter huruvida det verkligen är vad jag vill. Och lugnande för honom att veta att han i alla fall gör det svårare för mig. Jag älskar honom så mycket. Och särskilt nu för att han fortfarande litar på mig någorlunda trots att jag fortsätter att ljuga för honom och lura honom för att kunna få tillfälle att skära mig. Han låter mig fortfarande vara ensam på stan då och då.

 

Jag har IBS och är dålig i magen nästan varje dag. Men just idag är det värre än vanligt så jag hoppas min kontaktperson kommer snart. För jag behöver gå på toa. Diarré är inte att leka med. Det räcker med att man släpper ut en liten fis så följer allt jag åt igår kväll med på köpet. Och usch vad ont det gör i magen. Ryser och känner mig helt febrig. Snälla kom snart. 13.55 nu. Iiiih!

#1 - - Anonym:

Fina... Vad snäll vid dig själv istället. Försök ge dig en fin gåva eller gör något behagligt istället. Synd man inte bor närmare så hade vi kunnat fika eller nåt girly trevligt♥️ ang benzo så är min erfarenhet att de även kan skapa ångest och ta bort "normala" spärrar. Men förstår att de kan göra tvärtom också såklart. ♥️

Svar: Världen hade varit mycket bättre om det hade fungerat att ge sig själv en gåva eller annat trevligt och att det destruktiva då gav upp. Men det fungerar inte så tyvärr. Jag gör det också men det är långt ifrån tillräckligt. Jag är desperat och går bara igenom alternativen. Vill så gärna kunna sluta för min sambos skull. Kram på dig <3
Viktoria Wahren

#2 - - Anonym:

Och vad kul och fint med en tatuering!

Till top