En gratis idé

Tankar/känslor / Permalink / 1
Godmorgon säger jag, har haft väldigt svårt att gå upp på morgnarna de senaste dagarna. Har varit så uppe i varv på kvällarna att jag fått ta sömntabletter trots att jag redan har en regelbunden medicin som gör att jag ska bli lugn på kvällarna. Nåja. Livet är som det är. Jag är ganska nöjd ändå. Jag lovade er en synopsis som jag skrev till författarkursen, idag ska ni få den. Jag är egentligen relativt nöjd med handlingen men känner att den inte riktigt är min stil. Det tar så lång tid att skriva en bok och det är inte värt besväret om det inte är en handling som man verkligen älskar. Vem som helst får gärna ta denna synopsis och använda hur du/ni vill. Men nämn gärna mitt namn om det blir något av det. Tack på förhand. Varsågoda:
 
"En kvinnlig stjärnadvokat som är känd för att alltid stå på de svagas sida och skipa rättvisa får ett fall på sitt bord. En präst har anklagats för pedofili mot en ung pojke men han påstår själv att han är oskyldig. Hon ska försvara honom men är inställd på att göra ett dåligt jobb. Hon är mån om sitt rykte och vill stå på den unga pojkens sida. Hon och prästen träffas och pratar, han känner inte till advokatens rykte. Men tycker ändå att det är bäst att vara på den säkra sidan och förföra henne, han har en naturlig charm och använder den ofta som strategi. Hon tycker att det hela är väldigt obehagligt men spelar med för att han inte ska upptäcka att hon egentligen är emot honom. Allteftersom hon forskar i fallet så faller hon dock för honom. Hon är redan gift och har en son i samma ålder som brottsoffret. Sonen ser på mamman att hon börjar få känslor för prästen och anar oråd. Han säger ingenting men hon kan se på honom att han är orolig och hon skäms.

Prästen får reda på advokatens rykte och byter strategi. Han öppnar upp sig om sitt alkoholmissbruk som varken hon eller någon annan kände till eftersom han skött sig och dolt det väl. Han berättar om hur han gör saker på fyllan som han sen bara minns fragment av (läsaren får dock veta i hans tankar att han mycket väl minns vad som hänt). Vilken ångest han lever med och hur han egentligen inte vet vad som hänt och inte hänt. Men att han säkert är skyldig till detta och många fler hemska saker. Hur han kompenserar med att be till gud morgon och kväll, alltid bär med sig sitt kors och försöker vara så trevlig, hjälpsam och vänlig han bara kan i sitt nyktra tillstånd. Men han känner hur situationen glider honom ur händerna. Han säger att han är rädd att han blivit besatt av en demon och enda sättet kanske är att begå självmord så att han kan skydda världen mot sig själv. Han har funderat på Anonyma Alkoholister men har ännu inte vågat. Lovar att om hon hjälper honom så ska han söka hjälp. Advokaten mjuknar, känner med prästen och de inleder en relation.

Sonen ertappar sin mamma med prästen. Han bestämmer sig för att berätta för sin pappa. Advokaten drabbas av panik men inser att det är hon som gör fel och hindrar inte sonen. Rättegången kommer och advokaten skyddar prästen med alla medel hon kan och eftersom hon är så bra på sitt jobb frias prästen. Både media och hennes familj rasar mot henne. Alla förebådar hur hon kommer få ångra sitt val. Advokaten själv är sprängfylld med känslor. Hon är fruktansvärt förälskad i prästen och enormt lycklig över att han slipper fängelse så att de kan vara tillsammans. Men de måste också dölja sin relation eftersom media redan rasar över henne. Hon trivs inte med att behöva undanhålla sanningen och våndas över huruvida hon gjort/gör rätt eller fel. Hon tänker också mycket på sin son (som nu vägrar prata med henne) och hur hon ska kunna rädda deras relation.

Prästen säger att han är henne evigt tacksam men några dagar senare dyker han upp i hennes lägenhet full och anklagar henne för att ha särbehandlat honom. Att han hade förtjänat fängelsestraff. Att han nu inte kan leva med sig själv. Att hon borde förstått att det var ett straff han ville ha, att han är förlorad och inte kommer kunna bli en bra människa. Advokaten försöker lugna honom men han blir då aggressiv och det slutar med att han hugger ihjäl henne. Först efteråt ser han att hennes son står i ett hörn och har sett på. Han hade en egen nyckel och ville överraska sin mamma eftersom han trots allt saknat henne. Prästen går fram och sexuellt ofredar honom samtidigt som han berättar för pojken att han ska berätta för polisen att det var pappan som begick mordet, av svartsjuka (för att modern var otrogen och för att hon friade prästen trots att han mest troligt var skurken).

Dagen efter går pojken (som är traumatiserad och inte vågar annat) till polisen och gör som prästen sagt. Pappan blir anhållen och prästen håller gudstjänst som vanligt och berättar om de tio budorden och Jesus rena sätt att leva på. Man får veta (i hans tankar) att han delvis planerat och handlat medvetet genom historien och i slutet. Men samtidigt är han fast i alkoholismen på riktigt och har gett upp på att bli nykter, gett upp på att bli en bra människa. När gudstjänsten är över och ingen ser dricker han upp nattvardsvinet i ett försök att glömma alltihop."

Öva på dina svagheter

Lärdomar / Permalink / 0
Jag har funderat på ett grej. Jag har hela mitt liv gått runt och varit rädd för att vara lat eller att fastna i att "göra ingenting". Men nu när jag tänker på det så vet jag inte om det någonsin har hänt mig. Visst har jag kunnat tänka tillbaka och tyckt att jag "gjort ingenting". Men egentligen har jag varit i konstant rörelse sen jag föddes. Jag har knappt suttit still en enda sekund. En dag då jag tycker att jag inte har gjort någonting kan jag i verkligheten ha hunnit diska all disk, städa badrummet, skrivit ett blogginlägg och varit på Espresso House. Vilket är ett stört osunt sätt att se på saken. Förmodligen är det ju detta som från början fick mig att gå in i väggen, en vägg som jag enträget fortsätter att gå in i om och om igen.
 
En danslärare jag en gång hade sa åt oss (i klassen) att sluta anstränga oss vad gäller sånt vi redan är bra på. En dansare som är bra på tex piruetter behöver inte fortsätta kämpa med dem utan kan egentligen släppa det helt och fokusera på andra saker. Det vi redan är bra på kommer att finnas kvar där även om vi slutar att anstränga oss. Dansaren som är bra på piruetter behöver inte vara rädd för att förlora sin förmåga att göra piruetter om hon slutar öva på dem. Hon kan lägga fokus på att tex slappna av och andas genom rörelserna istället. Och faktum är att piruetterna kanske till och med blir bättre då.
 
Jag behöver nog inte anstränga mig för att vara aktiv och "igång". Det kommer jag vara ändå. Jag kan öva på något annat jag är sämre på som att vila eller tycka om mig själv. Och kanske kommer jag på köpet prestera bättre i mina aktiviteter. Även om jag inte gör det så har jag fortfarande mina begåvningar (att vara aktiv tex) kvar samtidigt som jag lär mig nya.

Stress och dissociationer

Tankar/känslor / Permalink / 2
Igår var det måndag. Ny vecka på stafettkontot om dissociationer som jag nämnt tidigare (på Instagram). Och tydligen hade ingen anmält sig som gästpostare och frågan ställdes om någon ville hålla i kontot under veckan. Jag tänkte att det skulle vara jättekul men funderade ändå lite grann först över om jag verkligen kommer orka detta. Kom fram till att det säkert blir tungt men att jag nog ändå kommer klara det. Som vanligt missberäknar jag totalt hur pass tunga saker är.
 
Fick världens energi och la ut inte mindre än sex inlägg med mycket text och nio stories. Ni som inte har Instagram vet kanske inte exakt vad det innebär. Men jag var hur som helst väldigt uppe i varv och var konstant inne och fixade med kontot, skrev och svarade på kommentarer. Lustigt nog så ökade mina dissociationer såklart med den ökade stressnivån. Så medan jag skrev om mina dissociationer så växte de. Jag skrev också om hur jag kan växla mellan olika stämningslägen såsom glad och pigg, ledsen och deppig, stressad och uppe i varv, lugn och samlad osv. Jag skrev också om hur uppe i varv-fasen kunde övergå i extrem ångest eller att jag blir helt känslomässigt avskärmad (upplever inte att jag har några problem alls). Och medan dagen gick så övergick jag till det som jag tror är det stadie då min stress är som värst. När jag tappar kontakten helt med mina känlsor och är kusligt lugn trots situationen.
 
På kvällen när jag började gå ner i varv så kom en enorm trötthet över mig. Trots att jag visste att jag var i mitt värsta stadie då jag tappat kontakten helt med mitt förstånd så kom kvällen som en chock. Det kändes som om hela kroppen höll på att gå sönder. Jag skrev ännu mer på kontot och svarade på kommentarer. Vad värre var så hade jag uttryckt mig knasigt i ett av inläggen också och fick lite kritik. Jag ändrade texten och det var ingen fara egentligen, jag blev förlåten. Allt var frid och fröjd. Jag tog mitt ansvar och bad om ursäkt. Men plötsligt välde insikten av det enorma ansvar jag nu har in över mig. Det är många fler följare på det här kontot än mitt eget och framförallt så känner jag dem inte. Jag vet ju vilka mina följare är och de vet vem jag är. Men nu står jag plötsligt på en scen inför en främmande och större publik.
 
Hade svårt att vara stilla fysiskt hela dagen. Gungade och skakade med benen. Vred, slet och rev på huden med mina fingrar. Bet ihop med käkarna. Gör fortfarande men är något lugnare nu. Har dock huvudvärk som om jag bore bakfull. När natten kom och jag skulle sova så tänkte jag att det är ingen fara, jag kommer kunna somna. Kände mig fortfarande uppe i varv och hade svårt att lägga mobilen ifrån mig. Kunde inte sluta fundera över huruvida det var något mer jag skrivit som var galet och behövde rättas till. Och tänk om ingen säger något utan bara talar illa om mig bakom min rygg? Eller så har någon kommenterat men så har jag inte sett det för jag har inte tittat på mobilen på en hel minut. Ungefär så.
 
Klarade av hela kvällen tack vare meditation och att min sambo spelade tv-spel. Det är verkligen lugnande för mig att titta på. Ingen avancerad historia jag behöver koncentrera mig på. Men ändå något att vila ögonen på så jag slipper bli attackerad av tankar och känslor som vanligtvis kommer med tystnad och stillhet. En balans av intryck krävs. När jag som bäst behöver meditera så är det också ofta som lättast egentligen. Jag tänkte på mig själv som en bil på en motorväg som var en typ av lättare mediation jag läste om i en bok. Tankar dök ständigt upp som skyltar längs med vägen. Jag läste vad som stod men valde att inte svänga av utan fortsatte rakt fram. Kanske för att det gjorde så ont psykiskt att jag var tvungen att meditera, andas igenom smärtan, att det blev lättare. Jag hade inget annat val. Andas eller förlora mig i helvetet.
 
Det gick två timmar i sängen tror jag innan jag insåg att jag kanske behövde ta en sömntablett. Orkade inte gå upp ur sängen så min sambo fick hämta tablett och vatten. Så tacksam för honom. Det gick kanske ytterligare en timme och jag började känna mig livrädd. Mest för att min sambo kanske skulle somna innan mig och att jag skulle bli ensam. Hela kroppen pirrade och kändes konstig. Jag var helt säker på att jag när som helst skulle tappa kontrollen. Och jag sa det till honom, att jag var livrädd för att bli lämnad ensam vaken. Rädd för att jag skulle hitta på något dumt. Han blev antagligen orolig och höll sig vaken. Det tog ytterligare ett bra tag innan jag vågade lite på att han tänkte hålla sig vaken till jag somnade. Men till slut lyckades jag
 
Under kvällen och även idag funderade jag över om det är nu jag behöver bli inlagd. Jag och min terapeut diskuterade redan för en vecka sedan att jag ligger lite på gränsen och att hon blev orolig för mig ytterligare redan en vecka tidigare. Särskilt med tanke på mitt självskadande. Jag vill dock verkligen inte bli inlagd, jag har alltför många dåliga erfaremheter från slutenvården. De har förbrukat min tillit om och om igen. Jag tror inte jag klarar att ge dem en ny chans. Inte på lång tid i alla fall. Vad behöver jag för att klara av att stanna kvar hemma? Är jag tvungen att avsäga mig ansvaret för kontot den här veckan? Ska jag verkligen ge upp efter inte ens ett helt dygn? Det måste ju kunna gå. Klart jag ska kunna klara det här. Jag behöver ju inte posta inlägg varje dag heller. Jag kan ju ta en paus idag, tisdag. Tanken känns så självklar och samtidigt tror jag inte att jag kommer klara av att hålla mig borta. Som jag skrev där, jag kan inte göra någon halvvdant. Bestämmer jag mig för något så är det på blodigt allvar.
 
Igår natt kändes det som en omöjlighet att bo kvar hemma, var så stört rädd för mig själv. Idag är jag lugnare. Och jag ska försöka att ta det lugnt med inläggen på kontot. Inte titta för mycket på mobilen. Men jag vet att jag är skör nu. Var det redan innan jag tog på mig detta. Jag gick ju för i helskotta in i väggen för minst fjärde gången för bara en vecka sen. Men just detta att min hjärna dissocierar. Den kan inte integrera känslorna, tankarna, intrycken. Det är inte bara stämningslägen jag växlar mellan. Det är tankar och övertygelse också. När jag är avstängd, lugn och samlad så är jag också mer eller mindre övertygad om att jag inte har några problem. Att fortsätta göra saker jag annars inte skulle orkat är inga problem. Att skada mig själv är inte heller någon stor sak. Det behöver inte ens vara någon stark impuls. Bara en liten tanke, "jaha, tänk om man skulle skada sig?". Och så "ptja, varför inte". Och så gör jag det som om det vore en promenad eller ett glas vatten jag tänkt att jag ska dricka.
 
Det är så obehagligt. Att inte ha full kontakt med sig själv. Jag vet aldrig säkert vad jag vill eller vad jag tänkt hitta på. Kan inte lita på mig själv. Men jag ska fortsätta meditera idag, även om det är tungt att ta tag i det när jag inte egentligen "måste" riktigt än. Stannar hemma under dagen. Ikväll ska utmana mig själv ytterligare och träffa en vän som jag inte sett på ett tag. Jag hoppas att det kommer gå bra. Jag ska hålla ögonen på mig själv. Och se till att njuta och ha kul.
Till top