Try me

Tankar/känslor / Permalink / 0
Hej, jag har kommit hem från terapin nu, ätit och pluggat lite till högskoleprovet. Jag frågade min handläggare över mail imorse om jag kunde få ersättning från försäkringkassan för att få tillgång till en högskoleprovssite. Och jag fick svar på eftermiddagen redan att det gick bra! Så jag har tittat lite på det. Men det jag ville skriva om är terapin. Jag nämnde bara det här med pure-o (hon hade inte hört om det tidigare) lite snabbt eftersom jag kände att ätstörningarstankarna var mycket mer akut.
 
Jag tog upp i alla fall att jag haft jättemycket ångest idag och igår och att de här tankarna kring svält eskalerat de senaste veckorna. Och hon sa att hon tror att det beror på att hon ska gå på semester snart. Jag känner själv inte alls någon koppling, har knappt tänkt på att hon ska ha semester. Men hon säger att det förmodligen är en dissociation. Att min hjärna inte ens vill tänka på det som är allra mest smärtsamt. Kanske är det så, kanske inte. Jag vet att jag reagerade med en enorm svacka förra sommaren också precis inför och under hennes semester. Och nu kommer det igen... Så, ja. Det skulle kunna vara så.
 
Efter att ha pratat en del så kändes det som att jag mådde lite bättre i alla fall. Ikväll åt jag en "normal" portion. Normal enligt dieten alltså. Inte så att jag pressade i mig men så jag blev mätt åtminstone. Jag har tagit något mindre portioner till middag den senaste veckan och inte blivit helt mätt. I torsdags åt jag ingen middag alls och igår ingen kvällsfika. De senaste morgnarna (eller ja, klockan tolv) har jag också ätit kanske bara hälften så mycket som jag annars gjort. Det har varit lättast att minska ner på maten första målet på dagen, för då är jag ensam i köket.
 
Jag skäms så mycket inför min sambo och vill inte att han ska se hur lite jag äter. Skäms inför alla egentligen. Jag är rädd att folk ska tro att jag bara hittar på det här eller jag gör det med vilja. Men det är ju verkligen inte så. Jag tappar kontrollen. På riktigt! Jag kände under terapin när vi pratade om det att det är ju sorgligt hur jag har blivit. Jag litar inte över huvud taget på vad jag själv känner och upplever. Jag önskar verkligen att jag skulle kunna omfamna mig själv och säga "jag tror på dig". Men det är svårt. Jag kan säga det men en stor del av mig är skeptisk.
 
Det kändes som sagt lite bättre i alla fall efter terapin och jag åt en normal portion. Drack en ganska kalorisnål smoothie till kvällfika, det var ju bättre än inget i alla fall. Jag har också tänkt på ett citat som Therese Lindgren hade med i sin bok "Ibland mår jag inte så bra", som jag just läst ut. Den var ganska bra förresten om någon vill ha ett boktips. Citatet lyder: "Don´t say 'why me', say 'try me'". Och det har jag tänkt på hela eftermiddagen för att stå ut. Jag vet inte om jag vågar ta en stesolid, vill inte bli beroende igen. Och det kändes som om den här ångesten kanske skulle komma att stanna kvar i många dagar framöver och jag kan inte ta stesolid varje dag. Så jag valde att härda ut.
 
Det känns som att en del kan förändras ändå med attityden. Jag brukar inte gilla när folk säger att man har ett val, när det gäller psykisk ohälsa. För det har man inte, tycker inte jag. Till största del i varje fall. Man kan inte heller alltid styra sin attityd. Är man deprimerad tex så är man det. Men det går att göra små kraftansträngningar då och då. Upprepa ett mantra i huvudet "try me, try me, try me" eller trösta sig själv genom att prata i sitt eget huvud som om man vore sin egen bästa vän eller förälder. Det tar enormt på energi och koncentration och man kan inte alltid göra det. Men när det är som värst så kan det vara något att hålla i medan man rider ut stormen.
 
Så, TRY ME! Jag är här, jag tar emot vad som än kommer till mig. Jag har överlevt 100% av alla utmaningar jag någonsin fått av livet. Jag är inte redo men jag kommer göra mitt bästa. För jag VILL INTE bli sjukare. VILL INTE bli inlagd på sjukhus igen. Jag ska härda ut även detta, ta mig igenom skiten och komma ut på andra sidan. Jävlar vad jag ska kämpa.
Till top