Trött men okej

Tankar/känslor / Permalink / 1

Ingenting blev som det skulle och restaurangen intill spelar hög trettiotals-musik (inte för att jag kan sådant, men min sambo påstår att det är trettiotal). Det känns som att jag var roligare förr. Jag var nog roligare förr. Jag är ledsen för det. Önskar att jag var annorlunda. Jag känner mig ful och misslyckad idag. Det är viktigt hur man ser ut. Jag anstränger mig faktiskt men det känns som att det inte spelar någon roll. Det är mitt grundyttre som inte är bra helt enkelt. Man kan inte få något som är trasigt och slitet att se bättre ut genom att pimpa till det med tyger och färger. Det är fortfarande trasigt och slitet.

 

Jag beställde ju kläder från nätet för några veckor sedan. Jag hade aldrig vågat göra det eftersom man vet ju aldrig hur det kommer ser ut på en i verkligheten. Men jag tänkte att jag skulle ge det en chans ändå eftersom utbudet i Nyköping verkligen suger. Beställde ett par shorts, en kavaj och ett läppstift. Shortsen såg väldigt mycket mer ordinära och tråkiga ut när jag tog på mig dem jämfört med på modellen. Kavajen var kortare än på bilden och mycket stelare i tyget än jag hade velat. Det rosa läppstiftet var inte någon vanlig rosa färg utan neonrosa. Jag brukar gilla annorlunda saker, men den här gången ville jag bara ha något normalt som får mig att smälta in lite mer. Suck.

 

Läppstiftet var jag ju tvungen att prova innan jag visste hur det såg ut, så det kan jag inte lämna tillbaka. Resten går att lämna tillbaka resten i butik om man har med sig följesedeln, fick jag veta när jag kom till butiken nu för en stund sedan. På något vänster hade jag fått för mig att det var fraktsedeln för retur som man skulle ha med sig. Jag har självklart kastat följesedeln för länge sedan. Det kanske går att gräva fram den ur papperssopporna dock. Eller så får jag betala för att skicka tillbaka kläderna. Så det enda jag fått ut av detta är massor av jobb, porto att betala, besvikelse och ett läppstift som jag inte tycker om.

 

Sedan skulle jag hämta ut mediciner från apoteket som självklart inte fanns och jag har bara en tablett kvar som jag ska ta ikväll. Det här är en medicin jag tar varje dag alltså. Jag har en spärr som gör att jag bara får hämta ut var tjugofemte dag. Och det är trettio tabletter i ett paket. Poängen är att jag inte ska ha massor av mediciner hemma som jag kan överdosera. Men tjugofem dagar är för tight tycker jag. Jag måste ta upp det med min läkare (som jag inte träffat på fyra månader nu tror jag!?).

 

Efter tjugofem dagar har jag alltså bara fem dagar kvar på mig att hämta det nya receptet. Jag håller ju inte koll på vilken dag det är heller, kanske borde det. Så jag glömmer ju och kommer på att jag behöver nya tabletter bara tre, fyra dagar innan det tar slut. Och det är inte alltid det finns inne på apoteket och det är inte alltid de kan beställa hem så de har till dagen efter. Ibland är det långhelg till exempel. Nu har har jag bara så det räcker till ikväll eftersom det varit midsommar och stängt. Medicinen kanske kommer in imorgon, kanske på tisdag. Vi får väl se.

 

Jag är trött på den här höga musiken. Trött på den här nya läppstiftet som jag tvingar mig själv att ha på mig. Trött på att dricka kaffe varje dag. Imorgon blir det kanske te. Något måste jag ju ha för att få sitta här. Suck… Så trött på allt. Önskar att försäkringskassan kunde betala mina besök här också. Det är i allra högsta grad en aktivitet som borde gå in under aktivitetsersättningen. Fast jag ska inte klaga, de har gett mig mycket. Jag är tacksam. Men det är inte billigt att gå hit varje dag. Nu är det sextonde dagen på raken tror jag.

 

Jag känner mig stressad över att jag kånkar runt på påsen med de där kläderna jag ska lämna tillbaka också. Ju längre tid jag har dem exponerade för världen desto större risk att jag råkar förstöra dem på något sätt så de inte går att lämna tillbaka. Jag tror att jag kanske ska ta ledigt med pluggandet idag förresten. Jag blir på dåligt humör bara jag tänker ordet ”pomodoro”.

 

Jag har förresten haft en väldig barnlängtan nu idag, eller de senaste dagarna. Eller inte väldig kanske. Men jag har känt mig som om jag är redo. Som om jag inte skulle bli stressad eller orolig över att bli gravid nu. Fast samtidigt vet jag att jag är instabil. Men det känns verkligen inte som att jag är det. Allt det där instabila känns som att det inte är jag. Jag dissocierar som bara den. Mina minnen är overkliga och bilden av mig själv splittrad.

 

Jag har i alla fall inte kramper i magen längre, som jag hade i morse. Det är jag tacksam över. Och gud, vad mycket folk det är här inne plötsligt. När kom de hit? Jag ska väl runda av här snart kanske. Känns skönt att ha fått klaga av mig lite. Livet är helt okej ändå. Jag överlever. Jag till och med njuter lite till och från. Kaffet är inte så dumt även om jag är trött på det. Det är mest bara att läppstiftet kladdar på kanten och jag känner mig stressad att dricka det snabbt av någon anledning. Jag vill dricka långsamt. Men då kommer det kallna.

 

Jag har solen i ansiktet nu. Det är härligt. Det är livet. Skönt att inte planera vad jag ska skriva också. Känns som om det flutit på bra idag. Fast jag visste ju lite vad jag ville skriva om förstås. Men jag trodde inte att det faktiskt skulle bli så intressant att jag kunde tänka mig att publicera det. Jag vet inte om det är så intressant. Men det är någonting i alla fall. Jag är nöjd. Okej, bra. Tack, hej!

#1 - - Ellie :

Haha jag känner igen mig. Shoppar sällan i butik pga social orolighet och ungefär hälften av det jag beställer blir felköp pga att det antingen inte passar mig eller så passar jag inte dem. Och är hopplös på att skicka retur, har nog hänt en gång att jag fått iväg en retur. Så tänker jag att jag en dag ska sy till alla de där kläderna men dit har jag inte heller kommit😂🙈
Kram och hoppas imorgon blir en mersympatisk och trivslig dag 🍦

Svar: Haha, åh nej! Så jobbigt. Men det kan säkert bli mycket fint den dagen du orkar ta tag i syprojektet. :) Kram och tack det samma!
Viktoria Wahren

Till top