Pure-O

Tankar/känslor / Emotionellt instabilt personlighetssyndrom, pure o, Ätstörningar / Permalink / 0

Hej bloggen och alla som läser! Tänkte försöka ta en liten stund här och använda skrivandet för att känna efter hur jag mår. Det är som alltid grumligt i huvudet och jag är hänvisad till nuet och enbart nuet. Jag är här, det är det enda jag minns ordentligt. Fast även nuet känns falskt. Jag har haft en stark känsla sedan ett tag tillbaka nu av att se mig själv utifrån. Inte så att jag ser mig själv utifrån rent visuellt. Det är mer av en känsla. Normalt sett så tror jag att alla människor är förankrade i nuet till den grad att man inte kan se var man är eller vem man är. Man är så insyltad att det är först månader eller år senare som man kan förstå hur man verkligen var som person just då och vad det var som egentligen hände vid den tidpunkten.

 

Jag förlorar den förankringen till och från. Det är både fascinerande och obehagligt. Det ger mig självinsikt men får mig också att tappa känslan av att min kropp och mitt liv hör ihop med mig. Och vad är ens ”mig:et”?

 

Jo! En annan sak, jag hittade av en slump en ny diagnos i förrgår. ”Pure O”, ”purely obsessive” eller ”primarily obsessive OCD”. Det är alltså en mindre känd variant av tvångssyndrom. Jag har bara läst en intervju om en drabbad tjej och på den engelska wikipedia-sidan (och jag är inte superbra på engelska). Så jag har inte mycket information om det här, men jag ska försöka förklara så bra jag kan. Anledningen till att jag måste berätta om detta är att allt stämmer kusligt bra in på mig. Jag ska ta upp det här med min terapeut imorgon och jag kommer bli rejält förvånad om hon inte håller med mig om att jag har detta.

 

Man kan höra det redan på namnet att det rör sig till största delen om tvångstankar och inte handlingar. Framförallt kretsar tankarna kring att man själv är en hemsk eller ond människa eller att något hemskt ska inträffa. Exempel på tankar/fantasier som kan dyka upp är:

 

- Att man skadar ett barn

- Att man inte älskar sin partner

- Att man kanske ska mörda någon

- Att man är sexuellt attraherad av en familjemedlem

- Att man undanhållit stora synder man begått för andra människor

- Att man ska begå självmord

- Att man ska få en allvarligt sjukdom

 

Tankarna dyker upp frekvent och man börjar ifrågasätta sig själv. Varför tänkte jag såhär? Att jag tänkte så måste betyda något. Jag kanske är en sådan här person? Tänk om jag kommer genomföra fantasin i verkligheten? Jag är en hemsk människa. Jag förtjänar att dö.

 

Ett vanligt symptom är också att man tvångsmässigt måste bekänna sina ”synder” för någon annan människa hela tiden. Man känner sig smutsig och hemsk och det enda sättet att stå ut med tankarna är att berätta för någon. Och även när man berättat så kan man inte slappna av. Man fortsätter tänka på om man verkligen berättade allt och inte kanske mildrade ner det eller undanhöll något. Man kan återkomma flera gånger och vilja berätta igen, ”på riktigt” den här gången. Man kan också spendera mycket tid på att läsa på om det som fastnat i huvudet. En sjukdom som man tror att man har, incest eller om hur mördare tänker och planerar.

 

Det här är exakt jag. Jag känner igen mig i verkligen allt. Fast jag måste erkänna att det har varit mycket värre för mig tidigare. Det har blivit bättre. Men jag lider fortfarande av dessa tvångstankar. Jag har tänkt flera av tankarna ovan men också att jag ska skära mitt eget barn (när jag får ett) i handlederna, att jag ska starta världskrig och en ny förintelse samt nu på sista tiden att jag håller på att få en ätstörning. Jag är verkligen besatt av det här med ätstörningar nu. Läser hur mycket som helst och överanalyserar vad jag äter och mina egna tankar.

 

Det känns stundvis som om det redan är försent. Som att jag redan har fastnat i störningen. Tänker att det är ingen idé att tänka på att någonsin få barn för jag kommer aldrig bli frisk. Jag känner mig misslyckad och modfälld. Fantiserar om hur jag blir inlagd och sondmatad och ibland till och med att jag dör genom att magen spricker efter svält och hetsätning.

 

Fast det här med ätstörningen ingår nog också på något sätt i min emotionellt instabila personlighetsstörning. Jag är ju konstant rädd för att bli frisk och får regelbundet destruktiva impulser. Att sluta äta skulle innebära att jag fortsätter skada mig och fortsätter vara sjuk. Och alltså fortsätter att känna mig trygg genom att jag är i behov av hjälp, stöd och uppmärksamhet. Och sedan vill jag inte släppa idén helt och hållet om att det faktiskt finns en risk att jag utvecklar en ätstörning på riktigt. Det kanske bara är jag som övertänker det här, men det kan också potentiellt vara på riktigt.

 

Ja… Jag ska prata om det här på terapin imorgon. Både om pure o och om min rädsla för ätstörningar. Återkommer med vad vi kommer fram till. Kram och ta hand om er!

Till top