Om inte psykiatrin

Tankar/känslor / Permalink / 0

Det är lördag och äntligen ÄTARDAAAG!!! Jag åt som sagt lite för lite under en vecka ungefär och kroppen har inte hunnit återhämta sig. Även fast jag började äta normala portioner från och med i tisdags så har jag haft enorma cravings. Jag vägde mig igår morse och konstaterade att jag gått ner ganska mycket mer i vikt mot vad jag annars gör per vecka. Det känns sorgligt och hemskt. Som det ska vara. Det är friska tankar. Det är bra. Jag försöker tänka att det är okej nu. Allt kommer bli bra, jag släpper de där självskadetankarna nu. Om det nu har att göra med att min terapeut ska på semester att göra eller inte.

 

Jag tänker nog faktiskt att det ska bli ganska skönt att slippa henne en månad. Ärligt talat. Inte för att jag ogillar henne men det är ett tungt arbete att gå i terapi. Och så är jag lite orolig över att jag fastnar i ”sjuka” beteenden när jag kontinuerligt tänker på och pratar om dem. Som jag nämnde i förrgår angående att sluta prata i termer av diagnoser. Men även utan diagnoserna så är det tungt att grotta ner sig i jobbiga tankar. Och analysera sjuka beteendemönster. Jag har flera gånger tänkt att jag kanske inte skulle mått såhär dåligt om jag inte tagit kontakt med psykiatrin igen. Jag hade ju ett uppehåll på fyra år ungefär då jag inte hade någon kontakt alls. Jag gick hos en kurator på folkhögskolan i Kristinehamn dock, men jag räknar inte det.

 

De fyra åren är de år som jag mått som bäst i mitt liv tror jag. Bortsett från när jag var väldigt liten förstås. Jag mådde inte helt bra, uppenbarligen eftersom jag gick till en kurator och dessutom till slut blev sjukskriven och tog upp kontakten med psykiatrin. Men jag klarade mig. Sedan jag kom i kontakt med psykiatrin igen har mitt mående bara fallit och fallit. Jag önskar att det hade funnits en annan väg att gå. Medan jag ändå hade lite sparpengar precis då jag sjukskrev mig skulle jag kanske ha kunnat åka utomlands själv till exempel. Det är sådant som en del blir hjälpta av. Jag hade kunnat lägga pengarna på en yogautbildning kanske, det är också sådant som jag hört räddat folks liv.

 

Men nu blev psykiatrin det som jag lade alla mina kort på. Och jag får ju hjälp nu. Inte helt okej hjälp utan faktisk bra hjälp. Till slut. Men det ska bli skönt att under en månad slippa prata om och grubbla över mitt mående. Bara vara, leva. Fokusera på andra saker. Friska saker. Som pluggandet till högskoleprovet, att umgås med vänner, lyssna på musik, vara ute och njuta av vädret, läsa böcker och se på film.

 

Jag undrar hur mitt liv skulle sett ut om jag inte valde just psykiatrin. Jag är rätt säker faktiskt på att jag inte hade behövt vara så mycket inlagd som jag varit nu. Hade jag valt bort psykiatrin så hade det varit för att jag inte litar på dem sedan mina år hos dem i tonåren. Och i så fall hade jag inte sökt hjälp hur illa det än blivit. Vilket kanske resulterat i färre självmordsförsök, om jag skulle begått självmord så skulle det inte ha funnits någon där som kunnat rädda mig. Så jag skulle ha behövt vara ordentligt säker på mitt val.

 

Jag hade kanske inte isolerat mig lika mycket. Man måste ju ha någon, så om inte psykiatrin så hade jag behövt hänga fast hårt i de vänner jag hade. Min sociala fobi hade nog inte blivit såhär illa. Mitt psykiska lidande hade nog också blivit väldigt mildrat om jag behållit kontakt med alla mina dåvarande vänner. Dock hade nog självmordstankar och självskadebeteenden funnits där oavsett. Jag hade kanske dock bränt ut mig mycket mer. Om jag behövt rädda mig själv istället för att ”slappna av” och förlita på mig på psykiatrin. Men sådant går ju förstås inte att veta.

 

Idag ska jag i alla fall äta så mycket jag bara kan. Komma ikapp det jag förlorat så kroppen slipper skrika åt mig att jag är vansinnig. Jag håller med den, jag var vansinnig. Men nu ska det bli annat. Trevlig lördag på er!

Till top