Nu är det jag som avgör

Lärdomar, Tankar/känslor / Permalink / 0

Hej, hallå. Jag har druckit en 7% cider så jag är lite lagom avslappnad nu och kan äntligen slå mig ner och skriva. Var självklart på Espresso House idag med, för tjugoförsta dagen på raken. Köpte en chokladmuffins mest för att våga vara kvar i två timmar istället för en och en halv. Orkade inte hela och behövde ändå gå på toaletten efter en och en halv timme. Och jag kan inte lämna datorn oövervakad, alltså måste jag packa ihop och då kan jag ju inte komma tillbaka till min plats efteråt. Då har de förmodligen redan hunnit plocka undan mitt kaffe och så, ja ni vet. Jag är fortfarande jättetrött idag. Men min sambo påpekade att jag var mycket piggare igår under tiden jag var påverkad av stesoliden. Så kanske att det hänger ihop med ångestnivån. Kanske till och med att det hänger ihop med att jag pluggade nio timmar förra veckan. Väldigt mycket med tanke på hur utmattad jag är.

 

Jag går runt och tvivlar hela tiden över om jag verkligen är så utmattad. Känner mig frisk och utan problem. Tänker att plugg i en till två timmar per dag inte borde vara någon match för mig. Men ärligt talat så verkar det som att den energi jag gjorde av med förra veckan kräver sin återhämtning. Jag har ju knappt orkat stå upp fyra dagar i sträck nu och lusten inför att plugga är nere på kanske 10% jämfört med de 150% jag hade förra veckan. Det känns surt. Jag kan inte acceptera att jag är så utmattad som jag är. Men det är ju det här med att jag under hela tonåren fick höra att mig var det minsann inga fel på. Det var bara normal att ha ”lite” ångest är inget att oroa sig för.

 

Säger vuxna till en person som inte är vuxen att det inte är några problem så är det helt enkelt inte det. Och nu sitter jag här och känner fortfarande att det jag upplever inte är äkta, inte på riktigt, inte jag. Men det ÄR jag. Jag är utmattad som FAN. Jag orkar inte ens med 20% studietakt. Det är mig övermäktigt. Och det är sant. Jag är vuxen nu och jag avgör vilka av mina upplevelser som är inbillade och inte. Jag är kanske inte världens bästa på att avgöra det, många gånger tror jag att saker är på riktigt som inte är det. Men när det gäller detta så får jag bevis på bevis. Jag fortsätter att pressa mig själv och jobbar i en takt som är orealistisk med tanke på hur jag mår. Och det ger tydliga konsekvenser. Jag hittar inte på.

 

Det är förresten underbar musik på hög volym i bakgrunden här hemma. Jag känner mig så fri och lycklig just i detta nu. Och det är ingen motsägelse till att jag är så utmattad att jag inte orkar plugga ens två timmar. Man kan vara både och samtidigt oavsett vad vuxna tidigare i mitt liv har sagt. Att man inte kan vara deprimerad samtidigt som man skrattar och ler åt saker under vardagarna är en lögn. Man kan i allra högsta grad vara deprimerad och skratta samtidigt. Jag tror nog att de allra flesta som är deprimerade kan skratta någon gång ibland. Och tur är väl det? Inte ska vi misstro de stackars människorna bara för att de trots allt inte är helt nere på botten? Som att det inte redan är så lätt hänt att skämmas över sin depression och fejkskratta för att dölja hur det egentligen känns där inne.

 

Jag blir så arg. Fast samtidigt känner jag mig avslappnad och nöjd just nu. Jag har ätit en enorm vegetarisk burgare, ätit en stor bit picklad gurka till och druckit cider. Snart blir det kladdkaka, chips och glass. Ha en bra dag allesammans!

Till top