Livet fungerar

Tankar/känslor / Permalink / 0
Jag har ätit mig nästan proppmätt nu varje dag nästan sedan i lördags. Det känns verkligen som att kroppen har velat komma ikapp den näring jag missade när jag försökte skada mig själv genom att äta mindre. Och jag har tillåtit mig själv att komma ikapp. Känns ganska bra. Bara lite ångest. Men jag behöver nog inte oroa mig över att jag äter för mycket, tror att min magsäck har krympt ganska mycket under det här halvåret (åh herregud är det ett halvår!? Wow). Dessutom måste man äta sig proppmätt varje dag under flera veckor i sträck för att det ska göra någon skillnad på vågen. Det här är bara några dagar.
 
Räknade ut att jag gjorde arton och en halv pomodoro förra veckan, alltså ca nio timmars pluggande. Och då pluggade jag ändå bara fem dagar av sju (ifall att någon inte vet hur många dagar det är på en vecka). Det är ungefär 20% studietakt. Ganska högt med tanke på hur slutkörd jag var bara i mars. Och det blev jag bland annat efter att ha studerat författarkursen på 25% ungefär. Jag är lite orolig över mig själv. Jag hade först bara tänkt plugga två till tre timmar per vecka men efter att ha loggat in och sett hur mycket studiematerial som ingår fick jag lite panik. Det känns som att det är hur mycket som helst som jag måste lära mig om jag vill få den poäng jag vill ha på högskoleprovet.
 
Pratade lite om det med min terapeut igår. Hon sa bland annat att jag borde fortsätta på det här temat med att prata med mig själv. Säga till den delen av mig som fortfarande är skärrad och nedbruten av all press jag lagt på mig, att jag kommer inte lägga den pressen på mig själv igen. Det är okej nu, jag ska ta hand om mig själv. Jag behöver inte oroa mig. För en del av mig är ju fortfarande skadad, rädd. Den kan inte veta att jag tänker förändra mig nu och ta hand om mig själv. Så att tala lugnt med mig själv skulle kunna bidra till att minska stressen och även risken för att bli utmattad igen. Fast jag vet inte om jag kan lova mig själv att jag kommer ta hand om mig från och med nu. Jag håller ju redan på att dra iväg. Men jag ska verkligen försöka. Jag ska verkligen känna efter när jag behöver en paus och då ta en paus.
 
Det har gått bra med att returnera kläderna från HM förresten om någon undrar. Fast det var ett jävla jobb. Gick ner (30 minuter) till butiken igår igen, den här gången med rätt papper. Men då var det något tekniskt fel så de kunde inte ta emot kläderna. Det var bara att släpa med mig allt hem ännu en gång. Kände mig dränerad på energi och sjukt stressad över det där. Särskilt eftersom man bara har en månad på sig att lämna tillbaka. I morse gjorde jag dock vad jag inte trodde att jag skulle orka. Jag paketerade in kläderna och gick till Ica och skickade iväg dem med posten istället. Detta trots att jag kommer få stå för portot. Igen. Jag ska ALDRIG handla från nätet igen. Så totalt värdelöst.
 
Men jag har ändå helt okej ork nuförtiden. Livet fungerar. Antalet människor jag träffar är förvisso kraftigt begränsat, så även antalet arbetsuppgifter jag har samt krav som finns på mig. Men så som det ser ut nu, så skulle jag nog ändå kunna tänka mig att leva. Ångestnivån är hanterbar. Jag är relativt högfungerande, nästan frisk fast i en kraftigt begränsad och anpassad vardag. Det är väl första steget kanske mot nya höjder. Från det här kan jag bygga saker. En stege att klättra på. Eller en båt att segla iväg med kanske. Ser fram emot utforskade av nya ölandskap.
Till top