Inget dåligt samvete

Tankar/känslor / Permalink / 0

För ovanlighetens skull så sitter jag i ”innerdelen” av Espresso House där man beställer och så. De har ett till ”rum” som har glastak (och en glasvägg) och känns mer som utomhus också. Brukade alltid sitta här inne i början för att jag tyckte att det var mysigare. Men sedan fick jag för mig för något år sedan att om jag sitter här inne så har personalen bättre koll på mig, desto större risk att bli utkastad. Plus att det är lite trängre och mörkare här inne och ofta mindre plats. Men idag är det så himla mycket folk i växthuset så jag kan inte koncentrera mig.

 

Jag har börjat märka ett samband mellan dåligt väder och många gäster. När det är bra väder sitter ju folk ute och fikar eller äter lunch. Ser fram emot att det dåliga vädret tar slut så jag får sitta inne ensam igen. När det är som mest soligt och varmt är det i princip helt tomt inne.

 

Nu är det dock ändå barn som skriker här inne och maskiner som krossar kaffebönor, vad de nu heter. Herregud, kommer jag verkligen klara av att ha barn? Jag kanske får ett tyst barn. Hoppas. Eller barnet får väl vara hur det vill vara förstås. Alla personligheter är bra. Fast både jag och min sambo är väldigt lugna och tysta av oss, även de flesta i våra familjer. Så förmodligen får vi ganska lugna barn.

 

Jag skulle ha träffat en vän ikväll men kände att jag var tvungen att ställa in. Dels träffade jag en vän i förrgår och är fortfarande utmattad. Och så bestämde vi att vi skulle ses på kvällstid, den svåraste tiden för mig eftersom jag vill vara på stan mitt på dagen. Det blir så krångligt att åka hem bara en kort stund för att sedan åka vidare till vart man nu ska ses. Det är extremt stressande för mig. Jag trodde dock att jag skulle klara av det då när jag bokade den här dagen och tiden. Förstås, annars hade jag väl inte gjort det. Men jag har haft ångest sedan igår, om inte tidigare? Min sambo frågade mig på vägen in till stan nu, vilken siffra mellan ett och tio min ångest ligger på inför detta. Ett är ingen ångest och tio är jag-håller-på-att-dö-ångest. Åtta, svarade jag. Jag tänkte i morse att det är bra att gå emot vad känslorna säger ibland, utmana sig själv. Men min sambo tycker att jag redan utmanar mig själv väldigt mycket och åtta är väldigt högt.

 

Så.. Nu blev det såhär. Jag kände mig först som en misslyckad människa och tänkte att om jag inte klarar det idag så kommer jag aldrig klara det. Men det är inte sant. Det var ogynnsamma förhållanden just ikväll. Jag borde försöka igen en annan vecka då jag inte redan har träffat en annan vän och helst kanske inte på en kväll. Jag har inte så dåligt samvete faktiskt. Det känns okej. Man kan inte alltid klara allting.

 

Jag är tacksam för att jag har min sambo som kan påminna mig om det. Jag fick ett vist ord från en annan vän över sms i morse också. Jag skrev att jag är rädd för att bli frisk och han frågade ”Men du vill väl bli frisk?”. Jag svarade att det är klart jag vill egentligen, varpå han svarade ”Precis. Så du kanske bör göra dig redo för att bli frisk genom att tillåta dig att må bättre (...)”. Det känns som att jag kan slappna av när jag läser de orden. Ja, om jag ska bli frisk en dag så kan jag lika gärna börja öva på att må bra nu. Jag kan göra ett försök i alla fall.

 

Jag har så många kloka människor omkring mig!

Till top