Identitetskris

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag är utmattad. Påbörjade ett inlägg igår och försökte också skriva lite på det där inlägget om utmattning som jag nämnde sist. Men det går trögt. Jag orkar inte helt enkelt. Men jag saknar att skriva. Så så länge skriver jag en liten parantes här på morgonkvisten.

Lånade en bok igår om borderline. Det är en gripande historia och intressanta vinklar men författaren misslyckas tyvärr med att få mig engagerad. Jag känner att jag sugs inte in på det sätt som jag vill, det är hela tiden en distans. Jag kan inte sluta tänka på att jag själv skulle vilja skriva en bok. Inte bara en roman utan något om mig själv och mitt psykiska lidande. Jag har verkligen fastnat för biografier på sista tiden. Jag har försökt påbörja ett sådant arbete några gånger. Men det blir inte bra. Jag vet dock att jag har en fantastisk bok inom mig. Men jag är nog inte redo. Kanske när jag är trettio eller fyrtio. Eller åttio. Någon gång ska jag skriva en självbiografi.

Kaffet hemma har blivit bra igen förresten. Det var nog inte hos mig problemet låg ändå. Googlade hur man gör bra kaffe i presso och hittade att man ska bland annat röra om kaffet med vattnet innan man lägger på locket. Det ska inte dra för länge heller och om det tar emot när man pressar ner silen så ska man lyfta och röra runt lite och sedan fortsätta pressa. Vi (eller det är mest min sambo som gör kaffe) har börjat följa dessa råd och nu har kaffet gått från att vara närmast odrickbart till utmärkt! Dock har vi finmalet kaffe hemma och egentligen ska man ju ha pressokaffe. Jag har inte vetat varför innan men läste att pressokaffe alltså är grovmalet. Så som det är nu blir ju kaffet väldigt grumligt och "smuligt" eller hur jag ska uttrycka det.

Jag fortsätter att få destruktiva impulser och tankar. Mestadels kring att skära mig eller svälta mig. Samtidigt så är jag rädd för att äta för lite eftersom när jag gör det så får jag ett enormt sug. Är livrädd för att av misstag hetsäta såsom många med ätstörningar gör. Samtidigt är jag tillräckligt frisk och kry i huvudet för att förstå hur dumt det skulle vara att följa de destruktiva impulserna. Jag har kommit så långt nu, jag vill inte sabba för mig själv genom att ta ett stort kliv bakåt. Men jag kan inte hjälpa att jag känner mig såhär otrygg i att vara mittemellan. Jag är inte akut sjuk längre men ej heller frisk. Min terapeut säger att jag har en stor identitetskris och att det visst är allvarligt och akut.

Det känns inte så men jag kan förstå hur hon tänker. Jag har dock hela tiden den här känslan av att hon överdriver för min skull. Att hon bara säger vad jag vill höra för att jag ska lugna ner mig. Hon verkar tycka att allt jag upplever är allvarligt och viktigt. Men kanske tänker jag såhär för att jag har en rubbad upplevelse av hur vikig jag är som person. Jag känner mig inte viktig alls. Och samtidigt är jag Jesus återuppstånden. Typiskt borderline, alltid svartvitt. Och lite schizotypt antar jag.

Jag läste för ett tag sedan ett blogginlägg där en kvinna var upprörd över hur anhöriga ofta förminskade hennes utmattningssyndrom genom att säga saker som att; "Ja, jag är också jättetrött idag. Behöver verkligen semester en vecka eller två". Hon argumenterade för att det är stor skillnad mellan utmattningssyndrom och att bara behöva vila tre veckor. Utmattningssyndrom kan man inte vila sig ifrån, det tar år att tillfriskna om man ens alls gör det. Det är en hjärnskada inte bara vanlig trötthet.

Och jag håller med, jag har också fått min dos av anhöriga som velat vara sympatiserande och sagt att de också är trötta. Nej, det är inte samma sak. Men jag kan samtidigt inte låta bli att ta åt mig av orden. Det gills alltså inte om man är återhämtad efter tre veckor? Enligt diagnoskriterierna ska man ha symtomen i minst två veckor. Den perioden som var som värst för mig, i mars varade i tre veckor. Jag är ju verkligen inte återhämtad från det. Även utan min ångestproblematik så skulle jag nog ändå inte kunna jobba ens 25%. Men det är ju inte akut längre. Jag klarar mig rätt så bra. Betyder det att jag inte har utmattningssyndrom längre? Jag är ju inte frisk men inte heller särskilt sjuk.

Jag vet inte vem jag är eller var jag är. Det är som att jag inte har någon mark under fötterna. Jag ifrågasätter mig själv och tvivlar på allt omkring mig. Jag sa till min terapeut igår att tvivel i alla fall kanske är bättre än att vara tvärsäker ur ett mentaliseringsperspektiv. Hon svarade att det inte alls låter bra, att tvivla är hemskt. Att vara osäker och öppen för alternativ, det är mentaliserande. Tvivel är något annat.

Suck. Jag försöker hänga kvar och bara hålla ut. Jag har varit i identitetskriser förut. När jag kom hem efter ett halvår av sjukhus och behandlingshem, ny säng varje vecka när jag var sexton år. Jag minns att jag frågade min bästa vän; "Jag har glömt bort hur man lever. Kan du lära mig?". Jag visste inte längre vem jag var eller hur jag skulle förhålla mig till världen. Men med tiden fann jag mig själv igen. Mycket tack vare min klass på gymnasiet. Jag gick i tre olika klasser och den jag syftar på är självklart teaterklassen. Det var där jag gick längst.

Faktum är att jag aldrig (utöver när jag var tillsammans med min mormor innan hon dog när jag var tolv) någonsin känt mig så hemma någonstans. Klassen sög in mig och jag blev en del av familjen. Jag kände mig trygg och kunde blomma ut och vara mig själv. Jag saknar det enormt. Efter studenten har jag bara blivit alltmer inåtvänd och den sociala fobin har tagit ett allt starkare tag om mig. Varken nu eller någon annan gång har jag kunnat slappna av så mycket som jag gjorde då. Jag vet inte om jag någonsin kan få tillbaka den känslan. Jag hoppas men det är ett svagt hopp. Det är ingenting jag tänker på särskilt ofta. Jag har mer eller mindre förlikat mig med att jag kommer få leva resten av mitt liv halvt sluten i mig själv.

I alla fall. Jag har funnit en identitet igen efter en kris tidigare. Så varför skulle jag inte kunna göra det igen. Med tiden finner jag nog en ny väg. Men tills vidare hänger jag i luften, skräckslagen inför att falla.

Till top