Det är okej

Tankar/känslor / Permalink / 0
Jag har just kommit tillbaka efter en fika på Espresso House med boendestöd. Och det var SÅ mysigt! Jag hade paralyserande ångest under förmiddagen, men eftersom det var en vecka sedan jag tog stesolid sist så "unnade" jag mig själv en tablett idag. Och det var/är så himla skönt! När man har ångest 24/7 så glömmer man bort hur det "ska" kännas. Jag börjar tvivla över om jag verkligen har så mycket ångest som det känns som att jag har. Tänker att det är kanske normalt att känna som jag gör och ingenting att tjura över. Men gud. Så är det verkligen inte. Det är så här det ska vara, så som det är nu.
 
Jag kunde sitta på de stora fåtöljerna i hörnet utan att känna att jag tog upp plats för viktigare personer. Jag kunde luta mig fram eller bak beroende på vad jag hade lust med utan att analysera för- och nackdelar samt hur jag upplevs som av boendestödjaren. Kunde ta så stora tuggor av min rawbite som jag kände för och dricka hur många klunkar americano och så ofta/sällan jag ville. Istället för att behöva förhålla mig till att kaffet och godbiten skulle ta slut samtidigt och att kaffet skulle räcka fram till det var dags att gå därifrån. Och att jag inte ska få för mycket smak av den ena utan variera lagom mycket.
 
Phew! Det var så skönt att slippa tänka på allt det där. Jag tror inte jag är medveten alltid om hur extremt mycket jag analyserar till vardags. Ingenting kommer naturligt, jag kan inte göra en enda liten grej utan en baktanke. Det är så mycket skönare att bara ta det som det kommer, göra så som jag känner för helt enkelt. Det känns som att jag kan andas äntligen. Och jag tycker så mycket om den här boendestödjaren, vi hade en jättetrevlig konversation (som jag också slapp analysera) och så kom ett skyfall över glastaket under tjugo minuter innan solen började lysa in över oss igen. Det var helt underbart!
 
Jag var tvungen att yttra två diagnoser under vårat samtal dock. Jag ska ju försöka låta bli att prata om det helt från och med igår. Men det var inte så att jag pressade in diagnoserna bara för att utan det var nödvändigt för att förklara det jag ville säga. Jag la inget värde i dem. Så det kändes ändå som skillnad tycker jag. Det går kanske inte att undvika att yttra orden helt. Det kanske skulle vara konstigt att totalvägra säga orden och omständligt prata runt dem. Det kändes bra i alla fall.

Jag blev påmind idag om hur mycket mående handlar om kemi. Och hur stor skillnad det kan vara. Alla människor har olika kemi. Ingenting känns likadant för en annan människa. Inte exakt i alla fall, om man kanske inte är enäggstvilling eventuellt? Jag tänker ofta att alla andra känner likadant som jag gör. Psykisk ekvivalens kallas det för. Det är enligt min terapeut en mentaliseringskollaps. Om någon vill ha en påminnelse om vad mentalisering är så handlar det om att kunna se på saker utifrån andra synvinklar. Att fundera och tänka kring något inte bara utifrån hur man själv upplever det. Jag har den här psykiska ekvivalensen så mycket och ofta att jag glömmer att det är så. Men nu när jag känner hur extremt annorlunda livet är när jag till exempel tar en stesolid så inser jag hur stor skillnad kan det vara. Och det innebär att potentialen finns där för att jag av mig själv en dag ska kunna känna helt annorlunda.
 
Jag blev också påmind om att det är okej att må som jag gör annars med. Okej att inte orka diska eller laga mat. Okej att ligga i soffan och vara handlingsförlamad. Okej att tvivla på relationer. Men också okej att inte må så dåligt att jag vill skada mig själv. Okej att klara av att plugga två timmar, laga mat nästan själv och ta en lång promenad på en och samma dag trots att jag är sjukskriven. Okej att känna att jag mår helt fantastiskt.
 
Jag är okej. Du är okej. Vi är okej. Livet är som det är. Helt olika för olika personer och i olika perioder av livet. Saker förändras. Det blir bättre och det blir sämre och ibland blir det varken eller. Bara annorlunda kanske. Och det är okej.
Till top