Den andra rösten

Tankar/känslor / Permalink / 0

Gårdagen var tuff, så även idag. Än så länge. Allt jag kan tänka på är ätstörningar. Jag har konstant bilder i huvudet av hur jag blir sondmatad, tvångsvårdad, svimmar eller dör. Det suger i magen och det är svårt att andas. Det kryper under huden och jag är så rädd, rädd, rädd. De där bilderna skrämmer mig mer än något annat just nu. Jag har en liten strimma med hopp om att detta bara är inbillning och att jag inte kommer utveckla en ätstörning. Men större delen av mig är övertygad nu. Och jag vill verkligen inte. Vill inte, vill inte, vill inte. Vägrar. Jag står inte ut med att vara sjuk mer. Jag vill bryta mig fri, loss.

 

Ändå är det förmodligen att vara sjuk som detta handlar om. Jag vill självskada och jag vill vara sjuk. För att behålla någon sorts trygghet. Jag försöker säga till mig själv att det är över nu. Allt som hänt tidigare. Jag behöver inte vara rädd längre. Jag är i trygghet. Jag säger att jag är älskad och underbar, att jag förtjänar att vara frisk och må bra. Jag säger att jag vet att det är läskigt och obehagligt med okänd mark. Ingen kan veta vad ett liv i friskhet kan innebära för mig. Men vill jag inte ändå upptäcka det? Jag är inte ensam. Jag har min sambo och min terapeut som håller mig hårt i handen. Jag har också många andra människor runt omkring som jag inte alltid pratar med men som jag vet vill mig väl och skulle ställa upp om det behövs. De alla vill se mig lyckas. JAG vill se mig lyckas.

 

Men hur mycket jag än försöker skrika, tala lugn med, vädja till och krama mig själv så finns det hela tiden ändå en annan röst som talar högre. En röst som säger åt mig att ta mindre portioner och/eller hoppa över måltider. Jag förlorar makten över mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra.

 

Fick ta en sömntablett igår kväll. Jag som brukar somna så bra på risperdalen. Dålig i magen är jag också, säkert på grund av den konstanta oron. Känner att jag har svårt att skriva för att jag har sådan panik i huvudet. Kan inte riktigt koncentrera mig. Suck.

 

Jag känner mig så dum. Jag vet hur farligt det är att äta för lite. Och jag vet hur svårt det är att ta sig ur en ätstörning när man väl har fastnat. Jag är fullt medveten om alla risker. Och det är just därför jag också är så rädd.

Till top