Nu är det jag som avgör

Lärdomar, Tankar/känslor / Permalink / 0

Hej, hallå. Jag har druckit en 7% cider så jag är lite lagom avslappnad nu och kan äntligen slå mig ner och skriva. Var självklart på Espresso House idag med, för tjugoförsta dagen på raken. Köpte en chokladmuffins mest för att våga vara kvar i två timmar istället för en och en halv. Orkade inte hela och behövde ändå gå på toaletten efter en och en halv timme. Och jag kan inte lämna datorn oövervakad, alltså måste jag packa ihop och då kan jag ju inte komma tillbaka till min plats efteråt. Då har de förmodligen redan hunnit plocka undan mitt kaffe och så, ja ni vet. Jag är fortfarande jättetrött idag. Men min sambo påpekade att jag var mycket piggare igår under tiden jag var påverkad av stesoliden. Så kanske att det hänger ihop med ångestnivån. Kanske till och med att det hänger ihop med att jag pluggade nio timmar förra veckan. Väldigt mycket med tanke på hur utmattad jag är.

 

Jag går runt och tvivlar hela tiden över om jag verkligen är så utmattad. Känner mig frisk och utan problem. Tänker att plugg i en till två timmar per dag inte borde vara någon match för mig. Men ärligt talat så verkar det som att den energi jag gjorde av med förra veckan kräver sin återhämtning. Jag har ju knappt orkat stå upp fyra dagar i sträck nu och lusten inför att plugga är nere på kanske 10% jämfört med de 150% jag hade förra veckan. Det känns surt. Jag kan inte acceptera att jag är så utmattad som jag är. Men det är ju det här med att jag under hela tonåren fick höra att mig var det minsann inga fel på. Det var bara normal att ha ”lite” ångest är inget att oroa sig för.

 

Säger vuxna till en person som inte är vuxen att det inte är några problem så är det helt enkelt inte det. Och nu sitter jag här och känner fortfarande att det jag upplever inte är äkta, inte på riktigt, inte jag. Men det ÄR jag. Jag är utmattad som FAN. Jag orkar inte ens med 20% studietakt. Det är mig övermäktigt. Och det är sant. Jag är vuxen nu och jag avgör vilka av mina upplevelser som är inbillade och inte. Jag är kanske inte världens bästa på att avgöra det, många gånger tror jag att saker är på riktigt som inte är det. Men när det gäller detta så får jag bevis på bevis. Jag fortsätter att pressa mig själv och jobbar i en takt som är orealistisk med tanke på hur jag mår. Och det ger tydliga konsekvenser. Jag hittar inte på.

 

Det är förresten underbar musik på hög volym i bakgrunden här hemma. Jag känner mig så fri och lycklig just i detta nu. Och det är ingen motsägelse till att jag är så utmattad att jag inte orkar plugga ens två timmar. Man kan vara både och samtidigt oavsett vad vuxna tidigare i mitt liv har sagt. Att man inte kan vara deprimerad samtidigt som man skrattar och ler åt saker under vardagarna är en lögn. Man kan i allra högsta grad vara deprimerad och skratta samtidigt. Jag tror nog att de allra flesta som är deprimerade kan skratta någon gång ibland. Och tur är väl det? Inte ska vi misstro de stackars människorna bara för att de trots allt inte är helt nere på botten? Som att det inte redan är så lätt hänt att skämmas över sin depression och fejkskratta för att dölja hur det egentligen känns där inne.

 

Jag blir så arg. Fast samtidigt känner jag mig avslappnad och nöjd just nu. Jag har ätit en enorm vegetarisk burgare, ätit en stor bit picklad gurka till och druckit cider. Snart blir det kladdkaka, chips och glass. Ha en bra dag allesammans!

Sjävmordstankar är relativa

Tankar/känslor / Permalink / 0

Hej, halli, hallå! Här är jag igen, hög på stesolid. Det har gått exakt en vecka sedan sist jag tog tabletten så jag tänkte att det idag är det nog okej att ta en till. Tre dagar på raken nu har jag varit urtrött både mentalt och fysiskt. Har bara velat ligga i soffan och scrolla genom Instagram. I början var det okej men efterhand har det gjort mig alltmer deprimerad. Jag vill inte spendera mitt liv med att vakna, borsta tänderna, ta min medicin, ligga i soffan och våndas, kämpa mig ner till Espresso House och ha ångest inför att jag inte orkar plugga och ha noll inspiration för att skriva i bloggen. Åka buss hem på grund av trötthet, ligga i soffan ytterligare några timmar, äta något som jag helst sluppit tillaga, ta mer mediciner och kosttillskott, ligga i soffan IGEN. Välja bort serier som ger mig ångest för att dramat är på för hög nivå (och jag blir alltför involverad/stressad), titta på något extremt lättsamt, borsta tänderna igen och lägga mig i sängen. Varje dag. Jag ORKAR inte. Det är så meningslöst och deprimerande att jag inte står ut!

 

Kaffet smakar gott. Jag tänkte att jag skulle testa att ha i sötningsmedel för att se hur det blir. Har inte druckit sötat kaffe (förutom smaksatt latte osv) sedan jag var ungefär sexton och vuxna försökte få mig att tycka om det. Minns det som att det inte passade. Men smaksatt latte är ju gott? Så varför skulle det inte kunna vara det i vanligt kaffe? Bara en liten suckett kanske? Kanske inte den här gången, det smakar för bra utan. Vill inte riskera att förstöra det. Kanske i slutet, sista slurken? Vi får se.

 

Även fast allt känns mycket lättare nu med stesoliden så är det fortfarande inte bra. Den lättar upp på mina spärrar och hämningar, får det att kännas mer okej att ta plats. Att existera. Jag är inte så medveten om det annars men jag inser nu att jag normalt sett går omkring och skäms över min existens och försöker så gott jag kan att vara till så lite besvär som möjligt hela tiden. Försöker att finnas så lite som möjligt. Eller? Nu medan jag skriver det så känns det som att det kanske inte stämmer helt, men något i den stilen. Jag håller tillbaka hela tiden i alla fall. Kontrollerar allt jag gör och säger i minsta detalj. Det är svårt att vara medveten om när man är mitt uppe i det.

 

I alla fall, stesoliden tar inte bort alla bekymmer. Direkt när effekten kickade in så började jag känna ångest inför att vetskapen om att den här underbara lättsamheten bara är tillfällig. Om några timmar kommer effekten att gå ur och jag kommer återgå till negativa tankemönster. Fast jag läste i den här ACT-kursen att negativa tankar är omöjligt att bli av med helt och hållet. Det vi kan göra är att lära oss hantera dem. Låta dem vara där utan att de påverkar oss. Rösterna kan prata men jag behöver inte lyssna, behöver inte hålla med, behöver inte agera på dem. Tankar är INTE sanningar. Viktigt men svårt att minnas.

 

Förresten, jag vill VERKLIGEN bli gravid nu snart. Det är bebisar fucking överallt! I serierna jag tittar på, på Espresso House, på Instagram och i mataffärerna. Jag blir så överfylld av hormoner som skriker åt mig att jag skulle bli en perfekt mamma åt ett perfekt litet barn. Vi skulle älska varandra över allt annat, eller i alla fall jag barnet. Och det skulle kännas så otroligt fint att få barnet med just Honom, med stort H. För att jag älskar honom så mycket och vill leva resten av mitt liv med honom. Så känns det just nu i alla fall. Instabil som jag är så vet jag att jag om en timme eller en vecka kommer tvivla över vår relation, känna att ett barn bara är jobbigt och att jag ändå skulle bli en förfärlig förälder.

 

Suck. Varför kan jag inte vara som en normal människa? Jag vill också kunna ha barn. Det är okej att ha svackor där man tvivlar över alla de ovanstående sakerna. Men det är inte okej om jag får för mig att svälta mig själv eller skada mig på annat sätt. Eller värre, om självmordstankarna kommer tillbaka. Jag kommer ärligt talat inte ihåg när de försvann, jag tror att den sista gången jag faktiskt aktiv ville dö var på julafton. Men när jag läst tillbaka lite i min blogg så insåg jag att jag hade lite tankar kring döden även i februari eller när det nu var. Inte så att jag aktivt planerade mitt självmord eller ens egentligen ville dö. Det var mer som en tvångstanke som låg kvar, jag kunde inte låta bli att fantisera om att dö. Det finns kanske inte rak gräns mellan att ha självmordstankar och att inte ha det. Men jag säger ändå att det var ungefär ett halvår sedan sist jag hade dem.

 

Det är delvis sant och det känns bra att veta att det gått så lång tid. Frågan är dock huruvida jag får fortsätta äta de här medicinerna (som antagligen gjort att självmordstankarna försvunnit) om jag blir gravid eller inte. Vissa stunden känns som det att det är evigheter kvar till jag mår tillräckligt bra för att få barn. Andra stunder känns det väldigt nära. Men det är väl dissociationerna som spökar. Som delar upp mina upplevelser av att må bra respektive dåligt. Det är svartvitt helt enkelt.

 

Vad gäller självmordstankar förresten. Jag tänker faktiskt fortfarande på att jag vill dö ibland. Som för några dagar sedan när en busschaufför skällde ut mig för att jag inte signalerat tillräckligt tydligt att jag ville gå på, så han åkte nästan förbi mig. Jag fick extrem ångest och kände att jag inte förtjänade att existera. Men jag räknar inte det, för jag hade inga som helst planer på att faktiskt begå självmord och jag var medveten om att känslan skulle komma att gå över om ett tag. Dessutom visste jag att han hade fel, jag hade rest mig upp från bänken och gått fram till vägkanten, hur tydlig måste man vara egentligen? Jag gjorde inget fel. Men även om jag hade gjort fel så är det inte hela världen, det är bara att be om ursäkt och göra annorlunda nästa gång.

 

Så självmordstankar kan se ut på många sätt. Det var bara det jag ville säga. Jag kan också tänka, som i morse att jag är så trött och deprimerad att jag inte orkar leva. Men direkt efter att jag tänkt tanken så tänker jag att ”Fast så illa är det inte”. Och det är nästan irriterande. Det var skönt att ha självmord som ett alternativ. Nu är jag fast i ett mellanting där livet är jobbigt att leva men inte tillräckligt jobbigt för att det ska vara värt att avsluta det. Så jag är fast här. Jag får lov att leva det här förbannade livet helt enkelt. Jag måste lägga till till mitt senaste inlägg eller om det var det näst sista? Att livet är inte alls okej. Det är inte alls som att jag nästan är frisk eller normal. Kanske i korta stunder men det ska inte behöva vara så som jag beskrev överst med händelselösa dagar som bara består av rutiner och slappande. Ackompanjerat av känslan att allt är meningslöst och outhärdligt.

 

Det finns kanske många människor som har normala liv med jobb, barn och vänner som de träffar regelbundet. Det är kanske lätt att tänka att, men jag har ingen diagnos och jag klarar av mitt liv, jag vill inte dö och så vidare. Då är det som det ska vara. Nej det är inte det. Du kan så mycket bättre än så. Livet kan vara underbart och härligt med bara några enstaka dåliga dagar här och var. Det. Ska. Inte. Behöva. Vara så att man är helt slutkörd, irriterar sig på allt och känner att vardagarna bara består av tristess. Inte för att dela ut diagnoser här nu men om du känner igen dig så har du förmodligen en odiagnosticerad lättare depression. Kontakta vårdcentral eller psykiatri och boka en tid. Du förtjänar bättre.

 

Ja nu börjar det här inlägget bli ganska långt så jag kanske bör avsluta. Men det är så skönt att skriva när man tagit en benzo. Allt går så lätt, jag kan tänka utan att fastna i saker och jag kan göra saker utan att klanka ner på mig själv konstant. Jag känner mig fri! Skulle kunna skriva i en evighet och det kanske är lite osammanhängande det här. Men det känns ändå så jävla bra. Fy fan vad jag är bra på att skriva faktiskt. Jag är stolt. Och den där boken som jag knappt alls arbetar på längre. Den kommer bli klar en dag. Kanske. Om inte så gör det inget, det var kul medan det varade. Men jag tror att jag kommer orka göra klart den en dag. För jag är grym, materialet är för bra för att ligga kvar i min dator orört i all framtid. En dag ska det vara redo att skickas in till förlag. Banne mig. Så, nu avslutar vi tycker jag. Kramar och kärlek till alla som vill och behöver!

Matt

Tankar/känslor / Permalink / 0

Det var inte lätt att ta sig in till Espresso House idag. Inte igår heller. Jag är så extremt matt i kroppen, behövde stanna två gånger på vägen och sitta i en kvart eller så innan jag kunde gå vidare. Igår var teorin att uppehållet med risperdalen (missade ju en kväll eftersom medicinen tog slut) gav upphov till tröttheten eftersom kroppen kanske blev lite chockad av dosen när den varit utan ett dygn. Men idag tycker jag att det borde vara återställt, och idag är jag ännu tröttare än igår faktiskt. Så det stämmer inte. Det känns nästan som det gjorde i början av blodbristen. Jag har ju sådana här dagar till och från, det är ju inte en rak väg tillbaka till normal blodnivå antar jag. Men det är ju så extremt nu plötsligt? Jag trodde nästan att jag var återställd faktiskt så pigg som jag känt mig de senaste veckorna.

 

En annan teori är pollenallergi. Jag vet ju att jag är allergisk. Det kliar i näsan och jag är täppt halva dagarna, dessutom gjorde jag pricktest när jag var liten. Men jag har aldrig tidigare upplevt det symptomet att man blir trött. Inte vad jag varit medveten om i alla fall. Men det är kanske en annan sorts trötthet än den som kan liknas vid känslan av för lite blod i hjärnan. Jag har faktiskt fått väldigt mycket blodtrycksfall de senaste dagarna. Har knappt orkat stå upp över huvud taget. Så det kanske är det ändå.

 

Skrev ett inlägg igår också men jag var så trött och det blev så dåligt så jag ville inte publicera det. Hoppas detta blir bättre. Jag känner att jag har inte orkat plugga heller. Jag pluggar som sagt i nästan samma studietakt som jag gjorde innan jag blev superutmattad i mars. Så det är på gränsen av vad jag klarar egentligen. Därför ska jag verkligen inte pressa mig själv att plugga nu även om det stressar mig ordentligt att låta bli. Men just nu är jag ändå inte så trött som jag kan bli. Det kan alltid bli värre. Jag ska hålla mitt ord till mig själv, jag ska inte låta det gå lika långt som jag gjort tidigare.

 

Jag vägde mig efter frukost idag. Jag har bestämt mig för att flytta mitt ätfönster från 12-20 till 10-18. Det känns bättre så helt enkelt, det är ju på dagen jag behöver maten. I alla fall, jag åt klockan 10 och sedan vid 11 så var jag hungrig igen. Funderade på att äta något men jag vill bara ha tre mål per dag och har tänkt att det ska bli vid kl 10, 14/15 och 18. Dessutom känner jag att jag har ätit så himla mycket den här veckan. Jag har blivit så proppmätt och jag blir nervös av det. Jag vill inte sluta gå ner i vikt. Men så tänkte jag att jag väger mig för att se om jag fortsatt gå ner som jag ska. Om jag gjort det tänkte jag att det är okej att äta något litet även klockan 11.

 

Jag har ju gått ner ganska stadigt de senaste månaderna. Så vägde jag mig nu och insåg att jag gått upp dubbelt så mycket som jag brukar gå ner på en vecka! Säkert har det att göra med att jag åt mindre än vad jag skulle en vecka och gick ner extra mycket och att kroppen som sagt vill ta igen det. Dessutom hade jag ju just ätit frukost också. Så det är nog ingen fara, men jag vågade inte äta något då. Känner mig ordentligt skrämd. Mer skrämd än jag borde vara. Det är okej egentligen. Men det är något beroendeframkallande i att se siffrorna minska för varje gång jag tittar. Jag vill inte gå upp igen! Vill inte stanna upp och stå stilla heller.

 

Nästa vecka är sista gången jag träffar min terapeut innan hon går på semester, jag hoppas att jag inte hamnar i en lika djup svacka som förra sommaren. Jag förväntar mig nästan att det kommer bli någon sorts svacka i alla fall. Det känns orimligt att jag inte kommer reagera över huvud taget. Rent logiskt sett alltså. Känslomässigt är jag väldigt dissociativ. I ena stunden känns det som om jag är frisk och allt är frid och fröjd, kan känslomässigt inte minnas alls hur det känns att vara i en svacka. Nu börjar det sakta välta över i panik igen. Jag minns alltför tydligt hur det var förra gången min terapeut hade semester. Än så länge har det bara gått några timmar, det kan fortfarande lägga sig. Men för en och en halv vecka sedan när jag hade varit i den här paniken ett längre tag så kändes det som om tvångsvård var oundviklig.

 

Skräckslagen kände jag det som att någon bokat in en operation för mig ett datum i framtiden. Det fruktansvärda skulle komma att hända oavsett om jag ville det eller ej. Jag hade ingen makt över huvud taget. Fast på något sätt tog min terapeut mig ur de där känslorna och tankarna. Hon förklarade för mig (fast jag inte alls kände mig nervös inför det) att hon inte tänker överge mig. Att hon dels behöver hämta nya krafter så hon kan hjälpa mig ännu bättre. Dels så är semester också en viktig del av terapi. Man får tid att smälta saker och testa sina egna vingar så att säga. Hon talade inte till mig utan till ett yngre jag, djupt inne i mig. Ett jag som förmodligen inte förstod att semester inte innebär ett hejdå för alltid.

 

Jag ska också försöka prata lite jag med den delen av mig. Se om jag kan lugna henne.

Till top