Snälla se min cheesecake!

Tankar/känslor / Permalink / 1

Har vaknat och känt mig sjuk varje morgon de senaste dagarna, kan inte komma ihåg hur många dagar men jag gissar att det är sedan i onsdags. Det var en påfrestande dag. Som sagt, jag träffade två vänner vid två olika tidpunkter, skrev en scen till boken och var med på en liten festival med sjukt obekväma sittplatser (ångest). Jag känner mig öm i halsen och bihålorna och har en känsla av lätt feber i kroppen. Jag har ignorerat det fram till idag. På torsdagsmorgonen frågade min sambo mig som sagt två gånger om jag var trött efter gårdagen men jag tyckte inte att det var något fel på mig. Fick erkänna när vi skulle gå till Espresso House att det kändes tungt och vi tog buss. Hade svårt att skriva, fick ta långa pauser under textens gång. Igår försökte jag gå ner till stan men det gick ju nästan inte, höll på att dö på vägen. Idag har jag accepterat tröttheten och försökte inte ens känna efter om jag skulle orka gå.

 

Jag har inte pluggat sedan i tisdags heller. Pluggade en pomodoro (en pomodoro = 25 minuter) på tisdagen och en på måndagen. Alltså mycket mindre än jag brukar. Det tog emot ordentligt och jag fick tvinga mig till de två korta stunderna innan jag gav upp. På onsdagen tänkte jag att det ändå inte var någon idé eftersom jag skulle ha så mycket annat för mig. Och torsdag, fredag och idag lördag har jag bara varit utmattad som sagt. Börjar bli nervös. Tänk om jag aldrig orkar ta upp pluggandet igen? Eller jag har varit nervös ända sedan i måndags rättare sagt. Det räcker med en enda dags uppehåll (eller mindre verkstad bara till och med) och jag blir rädd att jag tappat det totalt.

 

Men jag vill inte bli sådär utbränd som jag var i mars, igen. Jag gör vad som helst. Så jag låter bli att plugga så länge det känns såhär motigt. En annan sida av mig är inte så nervös, snarare tacksam. Jag har ju gått runt och varit så rädd så länge nu över att allt gått så bra för mig. Rädd för att hjälpen ska tas ifrån mig för tidigt. Rädd för att falla tillbaka. Och nu kommer ett litet steg tillbaka. Äntligen. Som jag väntat på detta. Känner mig så lättad. Lättad för att jag nu slipper oroa mig för när nästa fall ska komma och lättad för att det inte blev så mycket av ett fall. Det är mer som ett snubblande bara.

 

Förresten, måste bara beskriva den absurda situationen just nu. Det är lördag och ätardag så jag har köpt en karamellcheesecake. Och jag är fortfarande inte helt övertygad om att personalen inte håller koll på mig och vad jag beställer. Att det inte väntar på en anledning att få kasta ut mig. Jag brukar ju sätta mig i något hörn långt bort från disken där man beställer så att de inte ska se att jag sitter kvar så länge. Men idag, eftersom jag köpt för en större summa pengar sitter jag istället nära disken så att de ska se. Det var inte någon av de ordinarie som tog min beställning så att hon såg gills inte. En av de ordinarie står i köket och förbereder sallader. Hon har gått in och ut några gånger men inte tittat på mitt håll en enda gång än så länge.

 

Jag borde ju om något kunna ta det som ett tecken på att de faktiskt inte bryr sig om vad jag beställer och inte. Men istället segar jag extra mycket med att äta min cheesecake för att öka chansen att hon ska hinna se. För om det bara är en tom tallrik så kan det lika gärna varit någon annans som stått kvar sedan innan bara. Suck. Vad är det för fel på mig? Är faktiskt orolig över att hon ska tro att det är någon annans till och med nu även fast jag inte ätit upp än. Försöker passa på att ta en bit varje gång hon kommer ut för att hon ska hinna se mig in action så att säga.

 

På den här festivalen jag var på i onsdags så var det samma sak med de som uppträdde. Försökte konstant se så intresserad ut som jag bara kunde ifall att bandet eller artisten skulle titta på just mig och inte bli besviken. När jag fick ångest av de obekväma bänkar så försökte jag uttrycka det genom att stirra ner i marken istället för att grimasera. För då skulle det i alla fall kunna ses som att jag var koncentrerad på musiken. Klappade extra hårt i händerna och log varje gång de vände blicken mot just mig. Kände mig ordentligt tacksam över att jag aldrig kan sitta stilla med benen och låtsades som att jag sparkade i takt med musiken snarare än skakade för att lindra min panikångest.

 

Jag känner mig helt störd. Jag gör såhär hela tiden. När jag pratar med vanliga människor också. Även fast jag tycker om dem och genuint är intresserad och njuter av samvaron. Men jag är så nervös över hur den andre ska uppfatta mig att jag aldrig kan slappna av. Måste hela tiden kontrollera minsta rörelser, reaktion och ord som kommer ur min mun för att se till att helhetsupplevelsen av mig blir perfekt. Jag måste vara snygg, stark, härlig, inlyssnande, intresserad av vad den andre säger, ärlig, intelligent, modig, omtänksam, artig, välartikulerad, språkligt korrekt ja och så vidare. Ni förstår grejen.

 

Den här cheesecaken var inte världens godaste… Om ni funderat på att testa Espresso House karamellcheesecake. Nu vet ni. Den var okej, men inte så bra som jag förväntade mig. Förväntade mig den faktiska smaken av dulce du leche. Fick något helt annat, vet vad jag ska jämföra det med. Bottnen var godast, den är lite knaprig och chokladig. Grädden räckte inte till heller. Men jag hade ju säkert kunnat be om mer. Nu känns det dock bara äckligt att sträcka fram en halväten tallrik och be om mer. Det är säkert inte äckligt, de är förmodligen bara glada att kunna stå till tjänst. Kunden har ju alltid rätt. Men i min värld har alla utom jag rätt. Även fast jag tycker att jag är mer intelligent än alla andra och ibland till och med utvald att rädda världen. Tänker att jag är Jesus inkarnation. Hello schizotypal personalitydisorder.

 

Men grejen är att även om jag själv ser på mig som en övermänniska så är jag medveten om att få andra gör det. Och som den övermänniska jag är måste jag vara ödmjuk. Jag kan inte vara en övermänniska och samtidigt vara arrogant. Måste smälta in, så folket måste alltid få rätt. För att de vill ha rätt. Och jag vill ge dem vad de vill ha. För att jag tror att vägen till frälsning går genom det man vill ha. Folk har nog generellt en känsla för vad de behöver och det yttrar sig genom vilja. Viljan har dock inte alltid rätt. Jag gör såhär också för att jag är lite feg.

 

Åh, suck. Det är fortfarande ingen som lagt märke till att jag köpte en cheesecake idag. De är för upptagna med sitt jobb. Nu känns det nästan helt onödigt att jag alls köpte den. Bortslösade pengar. Ärligt talat. Blev rätt nöjd med dagens inlägg i alla fall. Känns som att jag för en gångs skull på sista tiden riktigt fått till det! Önskar jag kunde posta det flera gånger så att ingen missar detta mästerverk. Har inte på länge lyckats förklara såhär bra hur det är att vara jag. Skulle vilja visa det för min läkare. Jag är konstant orolig över att hon inte förstår mig. Fast jag tror hon förstår mer vad jag tror ändå. Hon verkar intelligent. Jag förstår inte vad hon säger men hon förstår mig.

 

Jo, förresten. Jag har inte försökt korta ner några fler inlägg efter det det där första och enda jag skrev för några dagar sedan. Orkar inte bry mig. Tycker nog ändå att inläggen oftast blir bra som de är. Om folk inte gillar det så kan de läsa någon annanstans. Jag ska göra min grej oavsett vad andra tycker. Åtminstone någonstans ska man väl få göra det. Någon endaste liten plattform där man får vara sig själv ska man väl få ha. Okej. Jag sätter punkt där. Tack för den här lilla stunden som vi delat tillsammans. Eller som jag fått dela med mig av i alla fall. Det känns fint. Kram!

#1 - - Anonym:

Åh vad jag känner igen mig i det där leende trevliga ansiktet mot alla så att ingen ska bli ledsen eller ta illa vid sig etc etc haha varför är man sån? Å andra sidan tänker jag att det är skit samma att jag råkar göra så. Den enda som lider av det är ju jag själv som är så hyperreaktiv och tänkande helt i onödan, samtidigt leder det en nog framåt som människa.. både dessa drag man har men också tankarna och intellektet som kommer ur det. Jag tror inte jag skulle vilja byta min person mot nån totalt obrydd. Det är en gåva och en förbannelse samtidigt att vara som man är liksom, det handlar väl om att balansera det hela och det är ändå lite spännande att fundera över hur man är och gör om kanske 20 år, man kan ju ha blivit hur grym som helst på att balansera vid det laget och ändå har man säkert 30 år kvar. Det du! 👍😃❤

Svar: Ja, det är verkligen både en gåva och en förbannelse. Och ja, ska verkligen bli intressant att se hur det utvecklar sig med åren. Jag tror inte jag kommer bli en sämre människa än vad jag är nu i alla fall. Väldigt nyfiken på framtiden över huvud taget! Så mycket som kan hända, vill veta nu! <3
Viktoria Wahren

Till top