Oro som dödar

Tankar/känslor / Permalink / 0

Tänk att varje dag är en ny dag. Varje sekund är en ny sekund. Den har aldrig ägt rum förut. Ibland känns det som att jag är alldeles för fast i det förflutna. När jag tänker på framtiden eller nutiden så är det ständigt i termer av dåtiden. Det förflutna är förvisso det enda vi kan ty oss till när vi blir skrämda av den stora ovissheten. Men det förflutna är också bara just det som hänt. Vad som helst kan fortfarande hända nu och sedan oavsett vad som hänt tidigare. Lätt att glömma bort.

 

Sitter på Espresso House. Klockan är 13.02 och 14.15 har jag tydligen boendestöd. Jag vet att det är på måndagar, men förra veckan var det halv två och veckan innan det klockan ett. Har sagt till att jag vill att de ringer dagen innan eftersom det blir så stressigt att få veta samma dag när vi ska ses. Väntade ända till klockan tolv i morse innan jag ringde till kontoret och frågade om det skulle bli något idag eller ej. Fick då veta att det blir just 14.15 och att det är en vikarie som inte har kommit in till jobbet än, därför har hon inte ringt. Suck. Jag kunde inte vänta längre i alla fall utan gick hit. Så mitt kaffe får väl lov att vara slut när hon väl är här. Jag har i alla fall tid att skriva för mig själv nu innan hon kommer. Alltid något.

 

Okej, vem är nyfiken på att veta vad jag äter under en normal ätardag? Jag! Jag har aldrig riktigt reflekterat över detta tidigare så det ska bli spännande att se alltihop i en lista.

 

Frukost:

En Bärry med körsbärssylt

Startflingor med smak av hasselnöt och havremjölk

En rostmacka med smält ost och smör

Lite chips (sourcream and onion)

 

Fika:

En liten islatte på havremjölk med karamellsås

 

Lunch/middag:

En halv flaska vitt vin

Rökta räkor med baguette och aioli

Makrillfilé med potatissallad och någon fet sås

(Vi åt på restaurang Rökeriet)

 

Fika:

Körsbärspaj med hemmagjord vaniljglass

En delicatoboll

Mer chips (sourcream and onion)

 

Kvällsmål:

En vitlöksbaguette

 

Och det var det! En genomsnittlig lördag för mig. Har redan börjat få sug till nästa lördag. Bullar vill jag ha. Degiga kardemummabullar. Ica har något de kallar för lyxknutar i hembageriet som är jättegoda.

 

Igår cyklade vi till stranden. Nyköping ska ju vara värsta hamnstaden och gör reklam för sina stränder men det går inga bussar över huvud taget. Så såvida man inte har bil så får man cykla. Vi har tur och har ändå relativt nära till Nyköpings mest centrala strand. Vi bor ju en halvtimmes promenad utanför stan och om man cyklar i ytterligare en halvtimme åt samma håll så kommer man till strandstuviken. Den ni!

 

Det var min idé och det var verkligen trevligt. Soligt som tusan, långgrunt och ganska lite sjögräs. Inte brände jag mig något heller, som vanligt i och för sig. Brukar inte bränna mig. Det var första gången jag vågade bada i Sverige sedan jag var kanske fjorton. Jag tycker verkligen att det är obehagligt med kallt mörkt vatten fyllt av sjögräs och annat man inte kan se. Trots att det var väldigt trevligt så kunde jag inte stänga ute ångesten helt. Oroade mig för att fåglarna skulle bajsa på oss, att det skulle krypa upp spindlar på handdukarna, att jag skulle kliva på en vass sten eller i slemmigt sjögräs, att jag skulle råka få in det smutsiga vattnet i munnen, att min bikini inte skulle hinna torka innan vi skulle gå igen (hade inget ombyte med mig), att solkrämen skulle kladda och att det skulle bli svårt att få bort all sand från fötterna inför att jag skulle sätta på mig sandalerna igen när vi skulle hem.

 

Ja, och säkert en hel del till. Ständigt detta oroande. Det dödar lyckan. Jag kan inte slappna av och bara njuta. Men jag ska inte klaga. Jag njöt ganska mycket ändå. Är faktiskt glad över att jag ändå oroar mig så pass lite som jag gör. För jag har verkligen förhållandevis extremt lite oro nu. Men ändå. Det lilla som är gör mig deprimerad. Det gör att jag tappar lusten att stanna kvar på stranden eller att någonsin komma tillbaka. Det känns som att det är ändå bara massor av jobb, det är inte värt besväret.

 

Nåja, jag kom dit i alla fall. Det är inte säkert att jag skulle ha gjort förra sommaren till exempel. Särskilt inte som jag hade blodbrist då också och knappt orkade gå. Tror blodbristen från mars har gått över nu faktiskt. Känner mig ungefär som jag brukade göra innan. Dock har jag som sagt ganska lågt blodtryck och får ofta blodtrycksfall. Så det gör att jag upplever liknande symptom som vid blodbrist. Men det är jag van vid, så har det alltid varit.

 

Förresten angående den där frågan om vad jag hade gjort om jag hade sluppit arbeta från förra inlägget; tänker i efterhand att det kanske låter egoistiskt att jag skulle rest, köpt nya kläder och ätit på dyra restauranger innan jag började hjälpa andra människor. Skulle vilja förklara lite vad jag menar. För det första skulle jag ju inte låta bli att hjälpa människor helt i början, jag hjälper ju folk nu med. Men som jag också skrev så har jag tidigare satt andra människor före mig själv och jag har i slutändan inte klarat av att ge mer eftersom jag inte hunnit ta hand om mig själv. Att shoppa och äta dyrt kanske inte låter som att ta hand om sig själv dock, men jag tror att det det kan vara så.

 

För det första så är det saker som gör mig glad, vilket påverkar hälsan i allra högsta grad. För det andra så är det njutning, avkoppling och återhämtning. För det tredje är det saker som ger mig ångest, och med andra ord något som utmanar mig och i längden gör att jag blir friare som människa. Och ju friare jag är desto mer kan jag hjälpa andra. Blev det begripligt? Att shoppa t.ex. innebär att tänka igenom vad jag vill ha och vad jag behöver, hantera pengar, prata med främmande människor, navigera i folkmassa och beslutsfattande. Ni förstår nog på egen hand hur de sakerna kan vara behjälpliga i andra situationer.

 

Seriöst, nu är klockan 13.59 och boendestödjaren har inte ringt… Men jag väntar tålmodigt. Försöker att inte stressa upp mig själv för mycket. Har aldrig träffat den här förut och är lagom nervös. Hoppas hon över huvud taget kommer?

Till top