Nyanserat tänkande for the win

Tankar/känslor / Permalink / 0

Tjoho, tjohej! Jag har suttit en timme och tjugo minuter på Espresso House med en vän och skrivit. Och om det inte vore för att vi skulle ses här och just skriva så hade jag aldrig haft inspiration eller motivation till att skriva på boken. Men nu hade jag det! Så, en scen närmre en färdig bok är jag. Det är viktigt att räkna varje steg tror jag. Annars är det så lätt att tycka att man inte kommer någonstans för att vägen fortsätter långt in i horisonten. Men varje ord, eller varje bokstav egentligen är ett steg framåt. Att gå tillbaka och läsa en gammal scen och ändra lite stavfel är också ett steg framåt. Det behöver inte vara så komplicerat. Man får bara komma ihåg att inte stressa. Böcker tar tid att skriva. Och varje del av processen är lika viktig. Det känns verkligen som ett hantverk. Jag skulle lika gärna kunnat snida på en träfigur eller något.

 

Fast att skriva är roligare. Tror jag. Har aldrig gjort någon träfigur. Kanske skulle vara kul? Var lär man sig ens sådant? Jag fortsatte att plugga igår förresten och det fungerade! En och en halv timme, uppdelat i två omgångar. Pluggade en halvtimme i morse också innan jag åkte ner hit. Jag tror att en och en halv timme är rimligt. Det klarar jag av. Kanske inte varje dag, får väl se. Men ändå. Det verkar vara ganska rimligt. Kände att det började ta emot efter tre pomodoro så jag stannade där.

 

Jag har fortsatt dålig inspiration till bloggen, vet inte vad mer jag ska skriva. Men det känns fel att skriva ett så kort inlägg. Min kompis sitter fortfarande och skriver frenetiskt. Vill inte störa. Kan berätta att jag frågade min läkare i onsdags förra veckan om jag får fortsätta ta de mediciner jag har nu om jag blir gravid. Har varit ganska nervös kring detta, för jag känner att jag äntligen börjar närma mig ett mående som skulle klara föräldrarollen. Men utan medicinerna skulle jag vara ett vrak. Som tur var så sa hon att det går bra! Dock avrådde hon mig skarpt från att skaffa barn just nu. Hon sa att det handlar inte bara om att man ska klara av att ta hand om ett barn utan också om att själv må bra medan man gör det.

 

Och det är ju sant. Jag har de senaste två åren tänkt att inom ett år kommer jag bli gravid. Men nu börjar jag tänka att det kanske inte är rimligt. Jag vill så sjukt gärna ha barn. Men å andra sidan vill jag också må bra. Jag vill inte egentligen ha barn på bekostnad av min egen hälsa. Jag har åsidosatt den tanken länge nu. Tänkt att det kommer lösa sig. För att i nästa stund tänka att det är ingen idé att skaffa barn alls. Men egentligen skulle jag kunna nyansera mitt tänkande lite. Jag kan nog bli en bra förälder en dag och samtidigt må bra. Bara kanske inte än på ett tag. Om jag väntar ett par år så…

 

Fast jag kan knappt beskriva hur orolig jag är för att det ska komma hinder i vägen. Antingen att jag ska bli för gammal eller att min relation med sambon ska ta slut. Jag har aldrig haft en relation som varat längre än tre år. Det har snart gått tre år sedan jag blev tillsammans med min nuvarande. Vår relation är ju dock milslånga längder bättre än den första treåriga relationen jag hade. Vid det här laget hade jag då ingen kärlek alls kvar för min dåvarande partner. Jag älskar nog min nuvarande mer än jag någonsin älskat honom. Det är verkligen en sådan där relation där kärleken bara växer ju längre tid som går. Och just därför är jag så rädd för att förlora den. Det är så perfekt, jag vet inte vad jag skulle göra utan den.

 

Jag skulle inte vilja ha barn med någon annan. Det är hans gener jag vill åt och det är honom jag vill att mina barn växer upp med. Annars får det vara. Men jag vill inte att det ska få vara. Om jag förlorar honom dock har jag nog värre saker att oroa mig för. Förmodligen skulle jag falla tillbaka i självskadebeteende och kanske skulle jag behöva bo på gruppboende, där jag inte skulle trivas. Jag skulle kanske därför också bli självmordsbenägen igen. Allting skulle fallera.

 

Men jag har ingen anledning att vara orolig egentligen. Vår relation är bra som sagt. Jag kan bara inte låta bli att få lite svindel. Men ja… Allt är lugnt. Så, nu har jag skrivit en bit. Rundar av där. Känner mig nöjd med denna insikt. Nyanserat tänkande vinner i längden!

Till top