Livet med paus från diagnoser

Lärdomar, Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag har lagt upp en sammanställning med modifikationer av texterna från min vecka på Instagramkontot om.dissociation. Det ligger nedan detta inlägg och återfinnes även i kategorin ”Min historia”. Jag skrev ihop det för Instagramkontots hemsida där en bank med texter av olika personer med dissociationer ska gå att finna för den som undrar vad en dissociation innebär. Så det är därför jag inleder med att berätta vad jag heter, orkade inte ytterligare modifiera för bloggens skull. Det här blev ett undantag vad gäller mitt löfte om att inte prata, läsa eller skriva om diagnoser. Det är ju till största del som sagt en sammanställning av texter jag redan skrivit och jag var tvungen att skriva om diagnoser då för att förklara. Nu skrev jag bara av det mesta och ändrade lite.

 

Jag har behövt använda diagnoser fler gånger dock i verkliga livet också. Men jag har bara gjort det när det varit absolut nödvändigt. Ibland blir det bara konstigt att tala runt dem som att de inte finns. De finns ju där. Jag vill inte förneka det. Men jag känner att det är stor skillnad när jag nämner diagnoser nu jämfört med bara för två veckor eller hur långt tid det nu gått sedan mitt löfte. Framförallt är det skönt att ha slutat att läsa om diagnoser. Jag följer dock fortfarande folk på Instagram med olika diagnoser som ibland skriver om det, men jag har slutat att aktivt leta upp texter. I och med det så har jag också slutat tvivla över de diagnoser jag har och mentalt leta efter andra som kan passa in bättre. Det har redan hjälpt mig enormt med att acceptera att nu är det de här diagnoserna som jag har. Läkare, terapeuter och psykologer är eniga och jag har börjat lita på dem.

 

Jag har också slutat presentera mig med mina diagnoser så att säga. När jag pratar med boendestödjare till exempel men också med min sambo. Jag brukade förr ta upp diagnoserna väldigt ofta och prata om mig själv utifrån dem. Som om det vore det enda sättet att beskriva mig själv, som att de vore en mall som jag försökte passa in mig själv i. Nu pratar jag om mig själv utan mall och nämner bara diagnoserna om det är nödvändigt. Och när jag gör det så lägger jag inga värderingar i dem. Jag bara nämner dem som de är. Det är svårt att förklara, men det är stor skillnad i hur jag känner mig nu mot innan.

 

Vad händer annars? Jag pluggar fortfarande rätt mycket. Arton och en halv pomodoro förra veckan, bara en mindre än veckan innan. Med andra ord ungefär nio timmar. Lusten att plugga har kommit tillbaka lite mer, så också orken. Jag vet inte om det handlar om att jag fick mens igår (jag brukar må lite extra dåligt veckan innan) eller om det var utmattning från första pluggveckan. Men jag tog det väldigt lugnt i alla fall och vilade mycket. Pluggade på ett minimum de värsta dagarna och lite mer de dagarna då jag hade mer energi. Och nu är jag hur som helst mycket piggare.

 

Upptäckte en lucka i mina mattekunskaper och mailade min hp-coach som tipsade om att repetera grundskolematten. Det känns lite pinsamt men han sa att de brukar rekommendera de flesta att göra det. Det går ganska snabbt att gå igenom och det är skönt för hjärnan eftersom det är så lätt. Tiden bara flyger iväg samtidigt som jag känner mig jätteduktig för att jag pluggar så mycket. Här och var hittar jag små saker som jag hade glömt bort också eller i alla fall känt mig osäker på. Så det är bra.

 

Träffade min terapeut för sista gången igår, så nu har hon semester och jag ser inte henne på fem veckor. Det känns faktiskt bra dock. Jag minns att förra sommaren kom det som en chock för mig att det blev en sådan svacka. Detta trots att jag märkte att jag började må väldigt dåligt veckorna innan semestern. Men jag tror att det handlar om jag sommaren innan det hanterade semester väldigt bra. Det var nog den perioden som jag mådde bäst under hela det året. Efter den semestern fick jag dock mina diagnoser så då kollapsade jag rejält. Men i alla fall. Men tanke på mina erfarenheter så tror jag att den här semestern kanske kan bli bra ändå. För det första är jag förberedd den här gången på att den kan bli jobbigt så jag är redo att hantera svackan om den kommer. För det andra så mår jag faktiskt relativt bra just nu. Jag var på väg in i en svacka med svält-tankarna och så. Men så tog jag ju upp det med terapeuten och vi pratade om semestern att blev frid och fröjd igen. Förra året lyckades jag inte med det. Så det bådar gott för denna sommar.

 

Jag fick en bok om mentalisering att låna av henne igår när sågs också. Så nu känns det faktiskt lite som att jag har en del av henne hos mig. Inte bara för att det är hennes bok och att det är ett löfte om att hon kommer tillbaka (för ta tillbaka boken). Utan också för att det enda hon gör under våra sessioner är att tjata om mentalisering. Så om jag känner mig orolig och behöver hjälp till mentalisering så kan jag läsa boken. Den är väldigt lättläst också som tur är.

 

Vi började också prata lite om MBT och hon föreslog att jag kanske kunde få testa att gå introkursen en gång till, i så fall till hösten nästa år. Först pratades det ju om att jag inte skulle få gå terapin för att jag mått så dåligt av introkursen. Sedan lät det som att det avgörande blev mitt dåliga arbetsminne. Jag hade ganska svårt att hänga med under kursen nämligen. Jag klarade inte av att lyssna på när så många olika personer pratade i följd efter varandra och samtidigt läsa och förstå teorin och försöka tänka ut vad jag själv skulle säga och inte säga. Det blev bara för många grejer på en och samma gång och resulterade i att jag missade mycket viktig information.

 

Men man kan ju arbeta upp arbetsminnet och dessutom blev det säkert också påverkat av att jag just mådde så dåligt under den perioden. Sedan säger min sambo att medicinen jag åt då också tog mycket av min koncentration. Jag minns det bara vagt men han säger att det var en stor skillnad i hur pass bra jag kunde hänga med i filmer och serier jämfört med innan och efter. Så… Det kanske finns en chans att jag får gå i MBT en dag. Att gå introkursen skulle kunna vara inte bara ett test men också övning. En del av mig känner att det skulle vara jättebra och hjälpsamt med MBT. En annan del har dock fortfarande tankar om att jag mår för bra. Att de inte kommer ta in mig sedan ändå, att jag kanske inte ens har de diagnoser jag fått längre. Detta trots att jag gjorde en ny utredning alldeles nyss under våren. Och då bestämdes det inte bara att jag fortfarande har de diagnoser jag hade sedan innan utan att jag dessutom har ännu fler.

 

Så förmodligen är det bara jag som dissocierar minnen och känslor kring ”det sjuka”. Det känns inte som att det är jag. Och även om det är jag så känns det som att det var länge sedan. Men jag vet vad det är. Det är bara jag som splittras på grund av olyckliga omständigheter under mina tonår. De där minnena och känslorna är fortfarande äkta och mina även fast de känns avlägsna. Jag lär mig allt mer att lita på min magkänsla. Jag avslutar där. Ha en bra dag alla!

Till top