Kortare inlägg?

Tankar/känslor / Permalink / 3

Jag har ångest, som så många gånger förut. Jag känner mig så frustrerad över att vara varken frisk eller ordentligt sjuk. Inte så sjuk som jag brukade vara i alla fall. Hade ångest på vägen hit också över att jag inte visste vad jag skulle beställa när jag väl kommit fram. Behövde sitta ner i säkert en halvtimme på en parkbänk och fundera igenom saken. Tack för min risperdal så kan jag ju faktiskt sådant nu. Hjärnan får inte kortslutning vid ångest längre. Tänkte efter nog och länge och kom till slut fram till att jag ville ha en havrelatte. Kom på nu dock att jag inte gillar latte så mycket. Hade i lite sötningsmedel för att den skulle bli bättre, men den blev inte bättre…

 

Jag tror att jag har lite ångest inför imorgon också. Det är en liten festival som heter Mångskapet som ska vara i Nyköping. Jag ska dit med min sambo och en vän jag inte träffat på evigheter. Men så har jag råkat dubbelboka och ska dessutom träffa en vän på Espresso House och skriva på förmiddagen. Jag som inte brukar träffa folk sådär värst ofta. Men jag vill inte ställa in något av det, har sett fram emot båda så mycket! Är lite nervös, men det ska nog gå på något sätt. Det blir säkert bra.

 

Jag är också orolig över mitt bloggande. Jag skriver så långa texter. Jag skriver ju inte bara för att rensa tankar och få utlopp för känslor, utan också för att slå ihjäl tid. Jag vill att det ska ta minst en timme, gärna två att skriva ett inlägg. Men jag är rädd att det mest bara bli massor av utfyllnad och inte så mycket substans. Fick lite kritik för det under författarkurserna också. Det jag har skrivit fram till nu är kanske egentligen en lagom längd på ett blogginlägg om man vill ha många läsare men det har bara tagit en kvart! Vad ska jag göra av resten med tiden? Det är skönt att hålla fingrarna sysselsatta och dessutom har jag nog lite svårt att komma fram till saken. Eller, jag är så orolig över att bli missförstådd så jag har nog en tendens att vara överpedagogisk och förklara en och samma sak i evigheter.

 

Jag kanske överdriver lite. Men det finns ändå ett korn av sanning i det här. Men för att komma till saken. Ja, jag har ångest. Men jag får väl ha det då. Jag kan inte acceptera att jag mittemellan, kan inte bestämma att det kommer bra imorgon och kan inte skriva kortare inlägg. Men jag kan acceptera att jag har ångest. Eller försöka i alla fall. Nu är det så det är bara. Och det är ingen dödsångest utan bara vardaglig, halvjobbig ångest. Det får vara så.

 

Jag kan ju förresten skriva mina superlånga inlägg och låta det ta sin tid och sedan ägna ännu mer tid åt att skriva om det på nytt i ett mer koncentrerat format? Fast jag tror inte att jag är så bra på det. Har dock inte försökt så mycket, det mest låter svårt. Hur vet man vad man ska klippa bort och va man ska behålla? Fast jag tror att jag kanske vill ha mina inlägg långa. Det är lite av mitt signum nu. Förresten tror jag att bloggar är utdöende. Folk vill ha ett enkelt flöde med konton man kan följa och snabblästa inlägg med lättsmält innehåll.

 

För att byta ämne totalt. Jag fortsätter att få upp massor av minnesbilder från inläggningar i tonåren idag. Just nu minns jag till exempel när jag rymde från Sachsska barnsjukhuset i Stockholm. Min mamma var där och vi hade ett läkarsamtal på ett annat våningsplan än det där avdelningen låg. En bit in i samtalet ville läkaren prata med min mamma på tu man hand och jag blev ensam kvar i korridoren. Vit t-shirt, grå mjukisbyxor och inga skor hade jag. Och ångest förstås. Den hade jag också på mig. Jag hade svårt att sitta still och började gå fram och tillbaka genom korridoren. Jag hade inte planerat att rymma, lika lite som jag planerade det gången efter heller.

 

Jag gick fram till ytterdörren, en stor sådan i glas. Tittade ut. Kände på dörren. Förväntade mig att den skulle vara låst men det var den inte. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen men inte ville jag vara kvar där i alla fall. Så jag gick ut. Det var i november tror jag, kanske klockan fyra eller fem på eftermiddagen. Smågrus skar in i fötterna och det började regna efter en stund. Jag hann gå rätt långt. Googlade jättelänge nu för att komma ihåg vart det var jag gick, Alvik var det. Min dåvarande pojkvän jobbade där då och han var min största trygghet på den tiden. Enligt google maps tar det en timme och tjugo minuter att gå dit men jag gick ju inte raka vägen. Först irrade jag omkring planlöst ett tag och övervägde att hoppa från en bro. Men jag ville inte egentligen göra det, så jag lät bli.

 

Jag gick till Alvik och stod och väntade en stund utanför hans jobb. Jag visste vilken tid han slutade, men han kom aldrig. Fick veta i efterhand att han var så deppig över att jag var inlagd att han aldrig gick till jobbet den dagen. Så jag gick till tunnelbanestationen istället och började gå längs med spåret. Där hittade en säkerhetsvakt mig och övertalade mig att komma med honom. Han och hans kollega bjöd mig på te och en bulle från pressbyrån. Världens snällaste. Mådde mycket bättre efter att ha suttit inne på deras kontor en halvtimme eller så. Sedan kom polisen och hämtade tillbaka mig till sjukhuset.

 

Jaha, ja. En liten anekdot. Nu har jag nog skrivit i en timme. Har tagit lite pauser till och från och tittade på Instagram också. Beroende som jag är. Men det gör ingenting. Det är relativt trevligt ändå. Nu har jag förresten gjort så som jag föreslog för mig själv. Har skrivit om hela inlägget och försökt korta ner. Fast det blev ju inte överdrivet kort ändå. Vad tycker ni? Är det bättre eller sämre än andra vanliga inlägg? Eller ingen skillnad? Kan ju testa att göra såhär några gånger till så får vi se om det blir bra. Om jag orkar vill säga. Okej, men ha det bra allihop!

#1 - - Ellie :

För min del kan du gärna skriva långt! Gillar dina inlägg massor 😊 detta gillade jag för att du delar lite av din bakgrund och så och jag gillar alltid sättet du formulerar dig på. Skriv på!
Kom att tänka på en bok som du kanske gillar. Vet inte om du läser sånt som kan påminna om egna trauma (själv tog jag en lång paus från allt sånt innan jag kände att jag kunde använda/tolka det jag tog in rent konkret) http://feministbiblioteket.se/recension-jagerfeld-jenny-har-ligger-jag-och-bloder-2010/
Kram och tack för en bra blogg ❤

Svar: Åh tack <3 Vad glad jag blir! Hint taken förresten, kanske ska dela med mig lite mer av min bakgrund då. :p Och kanske inte i romanlånga inlägg som tidigare utan kanske lite i taget? Får se vad jag känner för.
Tack för tips! Ska kolla upp den boken. Har en bok reserverad på biblioteket som jag ska läsa härnäst "Mentalisering - att leka med verkligheten". Ska läsa den först och så blir det ju en del kurslitteratur till hösten. Får se när jag får tid. Men ska definitivt kolla upp! Kram
Viktoria Wahren

#2 - - Ellie :

Rätt länk https://www.adlibris.com/se/bok/har-ligger-jag-och-bloder-9789186634032

#3 - - Ellie :

Hatar när man kommenterar såhär 3 gånger på en gång men ibland händer det ändå 😂 jo, jag glömde skriva att den boken är bra och att du skriver på mkt liknande språk. Roligt och allvarligt samtidigt- skärpt.. speciell gåva att skriva så 👍

Till top