Gränsen är nådd

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag pluggade två timmar enligt det nya studieupplägget i förrgår och när jag var klar kändes det som att huvudet brann. Igår skulle jag köra på två timmar till men kom bara till en och en halv innan den där brinnande känslan åter dominerade och gjorde det nästan omöjligt att koncentrera sig. Det var på förmiddagen så jag tänkte att jag kunde vila under dagen och ta den sista halvtimmen på kvällen istället. Men branden slocknade inte i första taget. På vägen till Espresso House uttryckte jag det som att mitt huvud blivit våldtagit och jag var lätt illamående. Jag orkade rent fysiskt gå ner till stan men den mentala biten var det annorlunda med. Jag hade använt slut på all min energi och gick då på sparlåga. Det var nästan outhärdligt.

 

Träffade en av mina ordinarie boendestödjare som har en liten paus i sin semester och det gjorde gott för huvudet. Men på kvällen när jag kom hem och öppnade ett mail från min högskoleprovscoach angående några mattefrågor som jag ville ha förklaringar till så brast det. Det började brinna i huvudet igen och illamåendet kom tillbaka så starkt att jag trodde jag skulle spy. Behövde ta av mig mina byxor som tryckte mot magen och lägga mig ner och blunda i soffan. Jag vet inte hur länge jag låg där, men det känns som att det var evigheter (i verkligheten kanske tjugo minuter). Sedan kom jag på att jag ville titta på något för jag upptäckte att så fort mailet, mattefrågorna eller något annat relaterat flög förbi i huvudet så blev illamåendet mycket värre.

 

Min sambo satte på reprisen av fotbollsmatchen Ryssland mot Kroatien. Direkt kände jag en lindring, när hjärnan fick sysselsätta sig med något annat. Sov till halv tio också i morse då min sambo väckte mig, ovanligt länge för att vara jag. Ändå tog jag min kvällsmedicin extra tidigt. Så det är inte dess fel. Har ont i huvudet idag och är jättetung i kroppen. Sååå… Gränsen är nådd. Nu vet jag hur långt jag kan gå. En timme om dagen är okej, två timmar är inte okej. Fast nu antar jag att en timme inte heller är okej längre. Ska vila åtminstone under dagen, så får jag se hur det känns ikväll eller imorgon.

 

Jag tittade på fotboll för första gången av egen vilja i lördags faktiskt, Sverige mot England. Blev lite avundsjuk tror jag på att alla andra var så taggade. Ville testa och se vad det var jag missat. Jag kan inte säga att jag älskar det men det var väldigt skönt för huvudet. Det är väl inte helt hjärndött egentligen, det finns ju massor av regler och strategier att grotta ner sig i men om man inte gör det så är det bara en boll och massor av killar som sparkar på den. Det är så okomplicerat då. Även de mest lättsamma serier jag tittar på har fortfarande en story som man måste hänga med i. Fotboll kan man bara koppla av till, ingen ansträngning krävs (om man inte vill grotta in sig förstås).

 

Måste säga också innan jag avslutar att jag har upptäckt att jag har ett väldigt märkligt förhållande till mina självskadeärr. I en stunden när jag tittar på dem så tycker jag att de är så otillräckliga, knappt befintliga eller synliga. I nästa stund är jag nästan helt övertygad om att de inte syns alls, så när jag tittar på dem blir jag helt chockad över hur många och tydliga de är trots allt. Sådär växlar det fram och tillbaka om och om igen. Det har gått ett år sedan jag orsakade mig själv de flesta av ärren. Och det verkar som att det är nästan omöjligt att samsas med dem. Kan inte acceptera att de är där och kan inte acceptera att de de ärr som hade kunnat vara där, inte är där. Om någon hänger med i vad jag menar? I ena stunden är de för få, i nästa för många. Aldrig är de helt rätt. Suck. Jag hoppas att det här går att komma till ro med någon gång i framtiden.

Till top