En renare form av mig

Tankar/känslor / Permalink / 1

Fy fan vad vidrigt jag mår. Hela kroppen vill vrida sig i plågor. Jag kommer inte ihåg hur illa min ångest brukade vara förut, jag har för mig att det brukade vara värre. Men när jag tänker på det så är det kanske såhär det kändes även när det var som värst. Bara att det har inte varat så länge nu, bara fyra dagar eller så. Ju längre tid som går desto värre upplevs känslan. Man tappar hopp och så vidare. Och nu har jag ju haft en så långt uppehåll från ångesten också så jag är uppvilad och kan hantera den.

 

Dock har jag just tränat så kroppen känns extra mör, samtidigt som det är svårt att vara stilla. Benen skakar och fingrarna pillar. De har gjort det sedan alltid ungefär, men det har nog varit snäppet värre de senaste dagarna. Tog en promenad igår kväll också och det var något av det värsta jag gjort. Det var helt stört hur jobbigt det var. Gick bara en kort bit och satt sedan på en bänk i kanske tjugo minuter innan jag släpade mig hem igen klagandes hela vägen.

 

Tog några fina bilder dock (se nedan). Åh, bra låt spelas i bakgrunden! Nightcall med Kavinsky. Nej, men promenaden var inte helt värdelös ändå. Jag fick några fina bilder och det var skönt ute och så vidare. Det är bara inuti som det är hemskt. Och det hade det varit var jag än hade befunnit mig. Det var så jag resonerade i morse när jag bestämde mig för att följa med min sambo till gymmet. Det kändes för jävligt och jag ville verkligen inte. Men det kommer kännas för jävligt var jag än är och vad jag än gör, så varför låta det hindra mig från att leva livet?

 

Så jag följde med. Tränade i nästan en timme och höll på att dö och gå under. Fick ont i ryggen också. Gymmet spelar dessutom urusel musik på hög volym så att man inte kan höra sin egen musik om man vill ha det i öronen. Men så när jag satt och stretchade i slutet så spelade de It's my life med Bon Jovi. Och aldrig har de orden betytt så mycket för mig.

 

It's my life

It's now or never

I ain't gonna live forever

I just want do live while I'm alive

(It's my life)

My heart is like an open highway

Like Frankie said

I did it my way

I just want to live while I'm alive

It's my life

 

Jag fick grimasera och fälla en tår. Texten slog mig som en blixt från klar himmel. Jag har ju hört den tusen gånger förut, men plötsligt var det som att de sjöng direkt till mig. Jag tänkte på hur jag minskat mina portioner lite mer för varje månad och hur jag drömmer om lidandet på insidan ska synas på utsidan. Tänker på min önskan om att få fortsätta vara sjuk, få bli inlagd igen mot min vilja, få skada mig själv, leva så nära döden jag bara kan. Hur kan jag vilja det? Eller såklart att jag inte vill det, men plötsligt slog det mig hur sjukt det är. Det är ju inte jag som vill vara sjuk. Det är sjukdomen som vill försvara sig själv.

 

Jag vill leva medan jag kan. Det är mitt liv. Jag vill inte spendera den korta tid jag har på jorden med att försöka smyga in så mycket destruktivitet som jag bara kan utan att folk märker och kan hindra mig. Vad är det för liv? När man kan göra så mycket annat? Igår sa jag till min sambo att jag inte vill ha barn. Att det bara är massor av jobb och att jag hellre lever ett destruktivt liv i ensamhet. Jag säger det med jämna mellanrum. Instabil som jag ändå fortfarande är.

 

Men jag tror inte att jag kommer vara instabil särskilt länge till. För jag är trött på det här livet. Jag märker att jag är på väg att bli frisk. Jag kommer längre och längre för varje månad. Ibland tio steg bak men sedan tjugofemsteg fram. Det är helt sjukt vilka framsteg jag gör. Det är svårt att acceptera. Jag vill stanna kvar i tryggheten. Men tryggheten är inte trygg, det är en hägring. I verkligheten finns där inget vatten, bara torr, dödande öken. Jag mår inte bara bättre nu, jag närmar mig också en ny form av acceptans. Det är bra att må bra. Det är bra att utsätta sig för nya situationer. Det är bra att ta risker för att förändra livet.

 

Jag tror att jag börjar bli redo att lämna diagnoserna bakom mig. De börjar glida av mig och jag försöker febrilt hålla dem kvar. Men jag behöver inte det. Jag kan också bara låta dem vara. De försvinner inte bara sådär på en gång, men lite i taget lossnar de från min hud. Lämnar kvar en renare form av mig. Jag får chansen att vara jag, bara jag. Utan personlighetsstörningar, fobier, tvång, dissociationer och depressioner. Vem är jag att inte ta den? Jag kan få en liv där alla mina drömmar går i uppfyllelse. Jag trodde aldrig att det skulle vara realistiskt utan att jag samtidigt dissocierade. Men just nu är jag vid mitt fulla sinnes bruk och jag kan se att det kan hända. Barn, studier, danslärare, forskare, egen trädgård, boende utomlands, föreläsare, författare. Jag kan få allt det där. Jag kan släppa taget om diagnoserna.

 

 
 
#1 - - Anonym:

Klart du kan! Its your life ❤ och du är grym på att knäppa fina bilder 👍👍👍

Svar: Jaa! :D Tack <3
Viktoria Wahren

Till top