En högre växel

Tankar/känslor / Permalink / 0

Det tog en timme att gå den halvtimmeslånga sträckan hemifrån in till stan. Det kändes som att jag höll på att dö och benen skakade extra frenetiskt när jag satt och vilade. Nu sitter jag på Espresso House med en ny boendestödjare. Känner mig nervös och illa till mods så därför skriver jag istället. Men vi pratar lite också och jag försöker öppna upp mig lite grann i alla fall.

 

Har tagit en stesolid på min sambos begäran. Ångesten var stark på vägen hit. Både av nervositet inför den nya boendestödjaren men också för att det var helt fel val att promenera idag, skulle tagit bussen. Imorgon är det lördag i alla fall. Vi ska köpa Ica Basic nachos (de bästa nachosarna på marknaden) och så ska vi göra hemgjord vaniljglass ikväll som vi ska ha till hallonsmulpaj som görs imorgon. Jag planerar också att äta mannagrynsgröt med socker och kanel till frukost. Så, mycket att se fram emot.

 

Jag återupptäckte förresten under vägen hit, vikten av att lägga i en extra växel och verkligen anstränga mig helhjärtat. Jag fick lära mig andningsövningar första gången på gymnasiet tror jag, ändå har jag aldrig använt mig av det när det behövts. Jag har inte trott på att det skulle kunna fungera. Detta trots att jag flera gånger under handledning av yogainstruktör eller dylikt faktiskt upplevt att HAR fungerat. Någon gång ibland har jag försökt, men då bara halvhjärtat. Jag har inte orkar sätta mig upp rak i ryggen och göra allt exakt enligt instruktionerna.

 

När jag försökte vara stilla med benen idag under vilopauserna så kom världens panikångest in i kroppen. Det är kanske i motsats till vad det ser ut som väldigt lugnande att skaka med benen (tycker jag). Jag har redan skrivit det men det tåls att skrivas igen, det kändes som att jag höll på att dö. Men efter att ha tvingat mig själv till ujjai-andning i några minuter så la sig faktiskt den värsta ångesten och paniken. Jag vill inte säga att folk som ännu inte tagit sig ur sin psykiska ohälsa inte anstränger sig tillräckligt. För jag vet hur tungt det är och hur svårt det är. Jag har för bövelen haft psykisk ohälsa sedan jag var runt omkring nio år gammal. Och nu är jag tjugosex.

 

Det är definitivt en mycket högre tröskel att sätta sig upp ordentligt, hitta den inre muskulaturen, bröstkorgen, ta kontroll över andningen, pressa in, pressa ut och förlänga andetagen när man mår dåligt psykiskt jämfört med om man inte gör det. Det är en mycket högre tröskel också till att lyssna in sin kropp och sina tankar och känslor. Tyda sig själv och förstå vad man behöver. Att svara sina egna tankar, trösta sig själv, vara sin egen vän eller anknytningsperson. Men det går. Kanske inte nu direkt för alla, men det går. Man får öva länge och mediciner spelar också in. Men en dag så händer det att man orkar ta sig över tröskeln och göra det som går att göra för att hjälpa sig själv.

 

För den som inte kommit så långt så kan att hjälpa sig själv bara vara att tala om för någon hur man mår och vad man tänker på. Låta den personen hjälpa en. Eller att skjuta upp en destruktiv handling bara en minut. Eller att stanna hemma om man känner att man inte orkar gå ut. Eller att gå ut fast man är rädd för vad som kan hända. Det finns så många modiga handlingar man kan utföra. Vi borde börja uppmärksamma alla bra saker vi gör för oss själva, små som stora.

 

Nu har min boendestödjare gått. Jag kan andas ut lite. Och nu kom en medelålders, halvfet man med hawaiiskjortan uppknäppt ner till under bröstvårtorna in. Och nu gick min grannes tonårsson förbi med en kompis, båda med varsin läskburk. Det är intressant att iaktta människor. Nu börjar jag också känna mig skönt i kroppen av stesoliden. En timme tar det ungefär innan effekten kickar in. Åt helskotta med att det ska ta tjugo minuter. Det gör det ju aldrig!

 

Åh, helvete vad skönt det känns nu. Det är en sådan enorm lättnad varje gång stesoliden kommer och tar all ångest iväg. Ofta tar den inte bara bort ångest och oroliga tankar utan jag blir också piggare och mer smärtfri. Ångesten påverkar kroppen i allra högsta grad. Och när ångesten försvinner så försvinner också de fysiska symptomen. Jag känner mig mycket mer avslappnad i musklerna också. Jag biter inte ihop med käkarna, spänner inte nacken, kontrollerar inte minsta lilla rörelse med högsta precision. Jag låter kroppen vara som den är bara, röra sig som den vill.

 

Nu känns det som att jag skulle kunna stanna på Espresso House hela dagen utan att beställa något mer. Jag skulle kanske till och med kunna flirta lite med personalen och få till en praktikplats. Eller kanske inte. Det ger fortfarande ångest bara jag tänker på det. Dessutom har jag redan att göra så det räcker och blir över nu, behöver inte praktikplats. Tror det skulle vara för stressigt här också även om jag tycker att miljön är himla mysig och avkopplande.

 

Jag jobbade ju på restaurang ett kort tag. Kanske tre dagar eller så innan jag fick panikångest på vägen till jobbet och det tog emot enormt. Det var som att jag hade en vägg mellan mig och jobbet. Klarade knappt av att ringa in och säga att jag inte kunde komma. Men det gick. Sedan var den karriären över. Chefen var också otroligt obehaglig. Sista kvällen jag jobbade där blev det lite sent och jag missade sista bussen hem. Jag ringde alla kontakter jag hade som bodde just där. Till och med en kille som jag var på dejt med en (1) gång några månader tidigare men vars nummer jag ändå sparat (sparar alla nummer). Ingen svarade dock. Så jag frågade en annan servitris om jag kunde sova hos henne och hon sa ja. Och jag fick sitta hela natten och vänta eftersom restaurangen blir en nattklubb framåt kvällen.

 

När det väl närmare sig stängning så kom chefen fram och sa att den där servitrisen ändå skulle ha efterfest med sina kompisar och att det vore bättre för mig om jag ville sova, att jag följde med hem till honom istället. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag följde med. En annan medelålders man följde också med oss, ingen aning om vem han var. En kompis kanske? Under bilturen berättade han en ”rolig” anekdot om hur han råkade köra på en hund en gång. Han påstod också att han kände sig stel i nacken och undrade om jag kunde massera honom. Det var sjukt obehagligt. Jag slapp massera i alla fall men det blev noll sömn för mig. Först tittade de på tv i två timmar, fotboll. Och jag skulle ju sova i soffan, så det var uteslutet.

 

När de till slut gick och la sig var klockan kanske fyra eller fem på morgonen. Jag ville därifrån så fort som möjligt och kollade upp när närmsta tåg/buss skulle gå därifrån igen. Låg där i soffan och messade med en vän i två timmar kanske med batterier som höll på att dö. Sedan smög jag ut från lägenheten och upptäckte till min förskräckelse att jag kom ut på en innergård med högt låst galler runt. Som tur var öppnade en snäll granntant åt mig. Mitt hjärta har väl sällan bultat så snabbt som när jag trodde att jag fast där inne.

 

I alla fall. Det var stressigt att jobba där på restaurangen. Det var ostrukturerat och jag visste aldrig vilka tider jag skulle jobba. De ringde en timme eller två innan de behövde mig helt enkelt. Öppettiderna och antalet gäster varierade lite beroende på väder eftersom det var en hamnkrog. Och så var tallrikarna förskräckligt tunga att bära. Och smärtan i fötterna efter att ha stått och småsprungit fram och tillbaka hela dagen! Inte att leka med. Men Espresso House kanske skulle vara annorlunda? Jag vet inte.

 

De som jobbar här är ju unga och verkar trevliga. Öppettiderna är fasta. Men det är fortfarande momentet när man ska ta nya beställningar och samtidigt förbereda det som redan har beställts. Det verkar stressigt. Och att lära sig och komma ihåg hur man gör alla frapinos och så… Hmm. Och så att behöva stå upp hela dagen, jag som knappt orkar promenera en halvtimme? Och med mitt låga blodtryck. Jag vet inte. Men om det är någonstans jag skulle vilja praktisera så är det ändå här. Jag känner ju nästan att jag bor här. Och jag kan redan hela sortimentet utantill. Jag vet hur saker fungerar här. Kanske någon gång i framtiden. Kanske om jag får gå bredvid någon hela tiden och ta vilopauser regelbundet. Vi får se.

 

Tack för att ni läser. Kram till er alla!

 

 

 
 
Till top