25 frågor till om mig

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag har mensvärk, det känns som att jag håller på att svimma och jag orkar inte plugga mer. Orkar inte skriva. Ångesten har börjat bli värre igen. Jag är uttråkad och rastlös men vill inte göra någonting. Orkar inte. Räknar upp saker i huvudet som jag skulle kunna göra. Rita, vika tvätt, fotografera, ta en promenad, göra kaffe, skriva ännu mer, titta på serier. Men en efter en ratar jag dem allihop. Har ingen lust eller inspiration. Till en viss grad av ångest går det att göra saker ändå men nu ligger jag på gränsen. Låg i soffan och ångesthanterade i några timmar. Våndades. Ville slå huvudet i väggen, men riktigt så illa är det inte än.

 

Tog en stesolid på förmiddagen och fick några timmars lugn men på kvällen var det tillbaka. Även idag känner jag mig sådär som att jag vill… Jag vet inte vad. Tugga av mig mina kroppsdelar. Står inte ut med nuet. Vi är inte sams vi två. Och fy fan vad ont det gör i livmodern. Önskar jag hade gått på toaletten och kontrollerat tampongen först innan jag köpte mitt kaffe. Nu är det försent. Kan inte lämna varken datorn eller kaffet obevakat. Satans jäkla skit. Jag brukar inte svära här, men jag får fan dåligt just nu.

 

Så, var var jag? Jo, smärta. Det gör fortfarande ont. Bad två unga killar vakta mitt kaffe medan jag gick in på toaletten. Inget fel på tampongen. Nu vet jag det i alla fall. Känner mig lite lättad men ändå. Jag kan knappt skriva för att det gör så ont. Hur ska jag orka sitta här en och en halv timme? Vet inte exakt vad jag ska skriva om heller. Idag kanske är en bra dag att göra färdigt den där listan med frågor? Gjorde ju 25 stycken sist och det 25 kvar. Okej, vi testar.

 

26. När var sista gången du var stolt över dig själv?

Igår när jag skrev en riktigt bra scen till boken. Det är början på slutet. Jag har byggt upp och byggt upp och nu exploderar det. Så nöjd!


27. Om allt var möjligt var skulle du bo?

I ett litet hus med en liten trädgård nära vattnet och mer eller mindre mitt i en storstad i något varmt land där narkotika inte är olagligt. Lissabon kanske?

 

28. Vad hindrar dig från att göra det första steget mot din dröm?

Att jag är så mentalt instabil. Och utbränd.


29. När var sista gången du tog risken?

Konstigt formulerad fråga, men okej. Senast jag tog en risk var… Nu kanske. Två frågor ner avslöjar jag mina två djupaste hemligheter. Förresten har smärtan gått över nu, hurra!

 

30. Vilka är de 3 personer som haft mest inflytande på dig?

Min mormor, min mamma och min nuvarande sambo.


31. Vad är din djupaste hemlighet?

Jag har inte så mycket hemligheter, jag har som sagt lite problem med integritet. Jag har ingen. Inte på internet i alla fall. Kanske är min djupaste hemlighet att jag avskyr människor. Samtidigt som jag påstår att det är mitt kall att hjälpa människor. Jag vet, motsägelsefullt. Jag vet inte själv hur det går ihop. Eller också är min djupaste hemlighet jag är lite tiggeri- och invandrarkritisk. Innan någon dömer mig skulle jag först dock vilja säga detta:

1. Jag sympatiserar inte med Sverigedemokraterna.

2. Jag tycker att alla som flyr från krig och andra missförhållanden ska få hjälp och vård.

3. Jag håller med om att förbjuda tiggeri bara är att behandla symptomet, inte roten till problemet.

Det jag känner mig kritisk mot är att integreringen är så dålig. Att det är sådana klyftor mellan invandrare och ”etniska” svenskar eller vad man nu kallar det för. Och sedan ger det mig ångest att stöta på tiggare på gatorna. Jag får också ångest av att en del utländska kulturer är väldigt högljudda (stör mig på högljudda svenskar också). Det finns säkert mer att säga om detta men jag kommer inte på något just nu. Jag är inte på den nivån att jag faktiskt vill förbjuda tiggeri eller stoppa invandringen. Men jag går runt och har ångest och stör mig. Det är inte helt politiskt korrekt att säga tror jag… Har inte sagt det högt någonsin eller skrivit det ens för mig själv. Så, there you go. En djup hemlighet.


32. Vad är lycka för dig?

Det kan vara lite vad som helst. Bara känslan finns där så och den kan verkligen infinna sig när som helst, var som helst.


33. Vilka vanor vill du sluta med? Varför inte börja idag?

Klämma på finnar, peta mig i näsan, dra loss hår från alla möjliga ställen på kroppen (trichotillomani), klia bort sårskorpor (dermatillomani), riva sönder mina naglar, mina tics (skaka med benen, fötterna, röra tungan i olika mönster och takter i munnen, hålla fingrarna i olika positioner). Tro mig jag skulle vilja sluta idag med alltihop men det är inte så lätt. Har försökt tusen gånger och ju mer jag försökt desto mer medveten har jag blivit om mina misslyckanden och desto mer ångest har jag fått. Jag har kommit fram till att det bästa är att bara låta det ske utan att döma mig själv. Tids nog har det faktiskt blivit bättre av sig självt eller kanske i takt med att min övriga mentala hälsa gått upp.


34. Hur mycket är du beredd att offra för framgångsrik karriär?

Allt utom min egen hälsa och eventuella framtida barn. Skulle förmodligen offra vänskap och kärlek om det så krävdes för att uppfylla min dröm om att bli forskare.


35. Vad du aldrig kommer att glömma?

Många saker men det första som dyker upp i huvudet är den gången då jag var femton år och med i en musikal i kyrkan och koreografen gjorde ett solo till mig!


36. Vilka var de mest känslosamma ögonblicken i ditt liv?

När en kille jag dejtade i tre månader ”gjorde slut” med mig. Vi var inte egentligen tillsammans offentligt men hade båda erkänt att vi var förälskade i varandra. Jag hade aldrig varit så kär tidigare och det krossade verkligen mitt hjärta. Det har gått sex år nu och även om jag inte har några känslor för killen längre så gör det fortfarande ont när jag tänker på det.

 

Och så skolavslutningen på Kristinehamns folkhögskola. Att behöva säga farväl till de personer som varit min familj under nio månader. Flera av oss hade dessutom bott ihop på ett elevhem.


37. Om du skrev en bok om ditt liv och bara nämnt de mest färgstarka, levande, stark och imponerande perioder på hur många sidor skulle boken vara?

Kanske trehundra sidor ändå? Jag har haft många, långa djupa svackor men däremellan har jag också levt i eufori. Typiskt emotionellt instabil personlighetsstörning.


38. Hur många gånger har du blivit kär?

Åtta gånger.


39. Hur många gånger har ditt hjärta brutits?

Fler än jag kan räkna. Mitt hjärta har alltid varit väldigt bräckligt och jag räknar inte bara kärleksrelationer, ett hjärta kan brista av så många anledningar.


40. Vad får dig att hålla motivationen uppe och fortsätta?

Tanken på att jag vill ha barn och det faktum att jag inte vill såra eller svika dem som står mig nära. Men också lite nyfikenhet på livet. Det finns så mycket att utforska, så mycket att uppleva. Det är värt att fortsätta för.


41. Ger du upp för tidigt?

Ofta tror jag det. Men andra gånger känns det som att det snarare är tvärtom att jag ger upp för sent. Att jag ger upp först när kroppen och psyket totalt gått sönder. Så, svårt att säga.


42. Vet du hur det känns att vakna upp med ett leende?

Ja, de gånger min sambo (som sover dåligt och ofta vaknar tidigt) för ovanlighetens skull ligger kvar i sängen när jag vaknar. Då ler jag för att jag får morgonmysa och kramas. Men också periodvis andra gånger i livet. Till exempel när jag pluggade dans i Kristinehamn eller förmodligen julafton när jag var barn.


43. När var sista gången du grät?

Jag kommer inte ihåg, fast det var inte så länge sedan. Men det var bara tårar i ögonen, de föll aldrig ner på kinden. Hmm. Sist jag grät på riktigt var nog i alla fall några veckor sedan. Minns inte exakt men tror att det var stress och ångest som var orsaken. Brukar gråta regelbundet av den anledningen.


44. Tycker du om dina födelsedagar?

Jovars. Brukade tycka att det var ångestfyllt tidigare för att jag inte visste om folk skulle vilja komma om jag ordnade en födelsedagsfest eller inte. Men de senaste två födelsedagarna har jag struntat i att bjuda in folk helt och bara firat med min sambo och då har det varit trevligt! Jag har fått bestämma aktiviteter och mat hela dagen. Inte helt fel!


45. Är du i fred med dig själv?

Nej, det kan jag inte säga att jag är. För att återkomma till det faktum att jag avskyr människor men samtidigt känner att det är mitt största kall att hjälpa dem till exempel. Hur mycket mer i ofred med sig själv kan man vara? Sedan har vi alla mina diagnoser som jag i ena stunden vägrar acceptera och i nästa vägrar släppa. Jag känner mig väldigt splittrad och har svårt att säga vem jag är och vad jag vill.


46. Om inte ekonomin hade betydelse, skulle du arbeta som du gör nu?

Jag arbetar ju inte så… Men om jag skulle välja ett arbete icke baserat på inkomst så hade jag nog ändå valt att bli forskare/föreläsare. Har förresten ingen aning om man vad tjänar som det?


47. Hur mycket tid spenderar du i sociala nätverk?

Säkert tre timmar om dagen går åt till Instagram.


48. Är koppen halvtom eller halvfullt för dig?

Det skiftar från vecka till vecka, ibland timme till timme. Återigen; emotionellt instabil.


49. Har du upplevt något paradigmskifte?

Oj, svår fråga. Var tvungen att googla ordet. Förstår det som att det mest används i vetenskapliga sammanhang. Förstår inte riktigt vad det har med mig personligen att göra, jag har ingen koll på vetenskapen.

 

50. Vanligtvis lyssnar du på ditt hjärta eller din hjärna?

Det skiftar fram och tillbaka. För tredje gången; borderline.

En förenklad sanning

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Psykisk ohälsa, Psynligt / Permalink / 1

Bortsett från att jag är lite dåsig och har mensvärk så är det just såhär jag alltid vill må. Jag ser på människor som går förbi utanför och tänker att ”Gud vilka intressanta fina människor de där ser ut att vara”. Tänker på allt fint jag har i livet, stundande studier, aktivitetsersättning, mängder av intressen att ta till vara på så fort jag orkar, en kropp som är mästare på återhämtning, att jag får lov att sitta på Espresso House och skriva varje dag som om jag vore professionell författare, att jag faktiskt nästan skrivit ett helt första utkast till en bok, min sambo, mina vänner och familj. Allt, bara allt känns så himla fint. Jag är så tacksam. Och kaffet smakar så gott och jag är så förbannat snygg och världen är nog på väg åt rätt håll ändå. Sakta med säkert.

 

Önskar att jag alltid mådde såhär som jag gör när jag tagit benzo (ångestdämpande). Jag lägger märke till saker som jag annars inte märker. Som att det sitter sådana där gammaldags skyltar som sticker ut från huset här utanför för Pressyrån, Nailspa och mer ser jag inte från där jag sitter men säkert en för guldaffären intill också. Röken från cigaretten en av utegästerna röker är så vacker när den blåser iväg med vinden. Det där läppstiftet jag köpte var kanske inte så dumt ändå. Har det på mig idag och känner mig i alla fall lite fin. Har planerat massor av träffar och evenemang det senaste dygnet. Eller ja, två träffar. En med min syster som nyligen fått barn som jag längtar efter att få träffa för första gången! Och en vän från grundskolan som jag helt otroligt nog fortfarande klickar med.

 

Och ett evenemang, ett rave den artonde augusti. Jag och en vän planerade det redan i våras, det var det enda datumet hon kunde. Nu har jag bjudit in två personer till som vi får se om de vill/kan komma. Har köpt biljetter och tittar på att beställa UV-smink så vi syns ordentligt i mörkret. Ser så fram emot festen! Det var så länge sedan jag dansade nu, det var nog inte sedan rejvet jag gick på, förra sommaren. Det blir utomhus den här gången också, så himla härligt! Den friska luften, fågelsången, daggen i gräset, den höga basen, alla glada människor. Andas in, andas ut. Lugn mitt hjärta, lugn. Det kommer! Så småningom. Bara några veckor. Känner mig helt slut av allt planerande och sms:ande. Har också haft kontakt med boendestöd och folk som säljer sin studentlitteratur i andra hand.

 

Skrev igår på Instagram att jag fortfarande väljer bort att dansa, gå på fester och höra av mig till folk för att jag är rädd att folk avskyr mig och vill jag ska dö. Vet inte om det är helt sant när jag tänker på det. Jag gör det, men jag gör det inte lika mycket som jag brukade göra. Jag brukade välja bort det 99% av tiden. Nu väljer jag bort det kanske 50% av tiden. Men det beror ju också på vad det gäller. Jag har svårt att föreställa mig gå på en riktig dansklass, alltså en lektion. Det skulle förmodligen ge mig skyhög ångest, samtidigt som jag verkligen är sugen på att testa i och med att allt annat gått så bra på sistone. Men var sak har sin tid. Men att dansa på rave är en helt annan sak. Och ett rave är en fest förvisso, men det är en helt annan typ av fest än en inflyttningsfest, en babyshower eller att fira jul med familjen. Inte så att jag alltid undvikit dessa saker till 100% men nästintill. Och när jag väl kommit på en tillställning har jag konstant velat dö under tiden jag varit där.

 

Numera kan jag gå på vissa tillställningar utan att vilja dö men det är fortfarande ångestframkallande. Och det är fortfarande många gånger som jag väljer att inte gå alls. Vad gäller att höra av mig till folk så gör jag det ganska mycket numera. Men jag gör det samtidigt som jag är 75% säker på att personen faktiskt avskyr mig och helst skulle se mig död. Jag träffar folk. Inte så ofta, men ändå regelbundet. Men jag kämpar ständigt mot tankarna som säger mig att personen jag träffar fejkar leendet och ljuger för mig när hen säger att det är trevligt att prata med mig. Jag låtsas som om jag inte hör tankarna. Men de känns ordentligt i hjärtat och jag är helt dränerad på energi efteråt. Om en träff ställs in eller om personen säger eller gör minsta grej som tyder på att hen inte tycker om mig så blir jag helt uppgiven och tänker att vår vänskap är död för evigt från och med nu. Men sedan går det några månader och jag arbetar med mig själv och inser att det inte nödvändigtvis är så och utmanar mig själv med att höra av mig igen.

 

Så… Nu har jag förklarat mig själv. Nu vet ni hur det ligger till. Ingen som kan komma säga nu att det jag skrev inte stämmer. Det var kanske en förenklad sanning. Men ändå en sanning. Så nu vet ni det. Nu kan jag andas ut. Tack och hej, nu ska jag försöka skriva lite på min bok innan boendestöd kommer hit.

 

 

Mitt "frisk" är inte friskt

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Dissociation, Emotionellt instabil personlighetssyndrom, Personlighetsstörning av blandtyp, Psynligt / Permalink / 0

Det var nära att jag inte gick till Espresso House idag. Jag skulle ta en dusch precis innan vi skulle gå ut men så var det stopp i avloppet. Så vi ägnade kanske en timme åt att rensa det och efter det var även min sambo helt svettig så han ville också duscha. När vi var klara var klockan ett och det är ganska sent för att vara oss och inte ha gått ut än. Övervägde faktiskt att inte gå. Även på bussen ner funderade jag över om vi inte bara skulle gå och handla och sedan åka hem igen. Men nu sitter vi här ändå. Och jag har ångest. Vet inte riktigt varför.

 

Men en sak bör jag ha klart för mig. Och det är att det betyder att jag fortfarande inte är frisk. Trots att jag mår jävligt bra av de här medicinerna. Hela mitt liv ter sig så annorlunda att jag lätt hamnar i tankarna att nu är allt bra. Och sedan blir jag besviken över att jag inte klarar av att göra saker och förvirrad över att jag ”längtar tillbaka” till att må dåligt. Men man gör inte det om man är frisk. Och man har inte överdriven rädsla för att träffa människor till exempel heller om man är frisk. Jag har svårt att acceptera det där. Att man kan må bättre utan att må helt bra. Det är inte svartvitt.

 

En anledning till ångest kan vara att jag vägde mig igår och det visade sig att jag inte gått ner någonting under veckans gång. Jag som gått ner nästan ett kilo varje vecka de senaste veckorna. Jag äter fortfarande likadant. Tror jag? Sambon säger att det är inget att oroa sig för, det är så ibland. Det behöver inte betyda någonting. Och jag förstår det, intellektuellt. Men känslomässigt? Nja. Jag trivdes rätt bra i min kropp redan som det var innan jag började gå ner i vikt. Så egentligen finns det ingen anledning att få panik. Jag är redan perfekt som jag är.

 

Men samtidigt inte. Jag har aldrig gillat att min mage putar ut. Jag har alltid tyckt att undervikt varit vackert. Och jag har självskadeabstinens. Jag väger lika mycket nu som jag gjorde innan jag började gå upp i vikt av mediciner. Så jag skulle kunna nöja mig här. Men nu när jag bevisat för mig själv att jag kan gå ner i vikt. Att jag har den självkontrollen som krävs. Då förändrar det allt. Kanske kan jag äntligen få den där drömkroppen? Eller i värsta/bästa (?) fall ett nytt självskadebeteende.

 

Minns inte om jag skrev det men sista gången jag träffade min terapeut innan hennes semester föreslog hon att jag kanske kunde få gå introduktionskursen i MBT en gång till. Fast till hösten nästa år i så fall eftersom denna höst redan är fullbokad. Eftersom jag mådde så dåligt och hade mediciner som skar ner på min koncentrationsförmåga fick jag ingen rättvis chans att tillgodogöra mig av materialet. Jag mådde helt enkelt för dåligt för att få gå i MBT. Större delen av tiden numera, kanske 85% eller så, så är jag övertygad om att jag idag mår för bra för att få lov att gå i MBT om ett år eller ens nu. Men just idag känner jag att jag kanske ändå har en chans. Jag mår kanske sämre än vad jag vill erkänna nu när jag mår bättre.

 

Jag har ju hela mitt liv dissocierat kring det här. Delat upp det sjuka och det friska i två personligheter. Och nu när jag mår bättre så står det i så stor kontrast till hur det varit. Så om jag inte är sådär sjuk som jag var innan så måste det betyda att jag är frisk. Men det behöver det ju inte alls göra. Förlåt om jag upprepar mig. Men det är så svårt för mig att greppa. Är jag inte suicidal så är jag frisk. Det är bara så. Det finns inget mittemellan. Har aldrig gjort. Min hjärna kan bara inte förstå varför jag fortfarande har problem med saker nu när jag borde vara frisk. Att jag fortfarande har problem måste innebära att jag bara inte anstränger mig tillräckligt. Eller att det är sådan jag är som person bara.

 

Jag har jättesvårt att bedöma om jag är för frisk eller för sjuk för MBT just nu. Det skulle verkligen kunna vara vilket som av alternativen. Jag är sjukt förvirrad och kan inte lita på någon av mina känslor. Det var ju bara tre eller fyra månader sedan som de ansåg att jag var för sjuk. Men å andra sidan mår jag helt annorlunda nu jämfört med då. Å tredje sidan så blir man inte frisk från personlighetssyndrom på några månader. Det är inte över än, hur mycket hjärnan än vill tro det.

 

När jag pratade med min läkare sist om det faktum att jag är rädd för att bli frisk och så vidare, så sa hon först och främst att de kommer inte släppa mig förrän jag själv vill och känner mig redo. För det andra så kommer hon inte se mig som frisk förrän det gått fem till tio år och jag känt mig stabil under hela den tiden. Ja, ni läste rätt. FEM TILL TIO ÅR. Jag borde kunna slappna av med den vetskapen. Men det kan jag inte. Jag tänker fortfarande att jag är frisk nu samtidigt som det är jättekonstigt att jag trots allt inte är det?

 

Och det är väl just på grund av den dissociationen som jag blir så rädd för friskheten också. För frisk i min hjärna är inte frisk på riktigt. Det är bara att inte ligga på botten. Inte konstigt att jag är rädd för att de ska lämna mig för tidigt. Men psykiatrin, eller ingen förresten, ser på friskhet på samma sätt som jag. Så länge jag mår dåligt så är jag sjuk. Det är ju inte förrän jag är frisk på riktigt som jag faktiskt är frisk. Logiskt? Inte för mig.

 

Aja. Jag ska sluta tjata nu och retirera till Instagram. Jag är dock rätt trött på Instagram. Jag vill inte leva i min algoritmbubbla där det bara visas innehåll som jag vill se. Jag önskar att det fanns en nyhetskälla eller sociala medier där algoritmen inte försöker få mig att trivas så bra som möjligt, utan snarare utmanar mitt sätt att tänka. Snälla någon, starta en bra tidning med BLANDADE åsikter. Tack för mig.

Till top