Varde kaos, och kaos uppstod

Tankar/känslor / Permalink / 0
Författarkursen började i förrgår och jag har hunnit skriva en hel del. Jag är rejält uppe i varv och har inte sovit så bra senaste två nätterna. Jag har också extrem prestationsångest. I ena stunden skriver jag som en tok och ger och tar kritik. I nästa fastnar jag helt och känner att jag är redo att ge upp skrivandet för gott. Men i stort så är det här ändå något som jag tycker om, något jag vill göra. I jämförelse med arbetsträningen. Det var inte kul och jag hade ingen motivation. Så det här kanske kan gå ändå. Fast det till och från under dagarna känns som om jag åker fritt fall i magen.
 
Idag träffade jag både min läkare och senare psykologen som håller i autismutredningen. Jag har inte känt någon effekt alls av den antidepressiva (voxra) jag ätit senaste två och en halv månaden så vi ökade den till dubbla nu. Jag ska också testa att börja ta risperdal varje kväll. Det ska tydligen vara bra för lite allt möjligt. Stämningsstabiliserande, ångestdämpande och lugnande inför natten. Så det blir säkert bra. Kanske. Jag vet inte. De flesta mediciner verkar ju inte fungera så bra för mig. Jag har testat en hel del... 
 
Vi pratade en del om hur jag mådde, jag och läkaren. Särskilt eftersom min sjukskrivning går ut i mars och hon behöver skriva ett nytt utlåtande till försäkringskassan. Även om jag tycker att jag mår relativt bra just för tillfället så tvingades jag erkänna att det fortfarande svajar mycket. Så sent som på julafton var jag ju väldigt nära att göra ett seriöst självmordsförsök och har haft starka destruktiva tankar större delen av tiden både innan och efter det. Att tänka på detta gör mig ganska nedslagen. Att det som var för en månad sedan, som jag upplever som ett år sedan, faktiskt ändå bara var en månad sedan. Inte alls lång tid med andra ord. Vi pratade lite om MBT:n också och hon undrade hur jag kände att det hade gått under höstens introduktionskurs och om jag fortfarande var intresserad av terapin. Jag berättade om hur jag så gärna ville gå i terapin men inte trodde att jag var tillräckligt sjuk. Hur det drev mig till att bli så destruktiv att jag behövde vara inlagd en hel del under sommaren och hösten.
 
Hon frågade om jag aldrig hade funderat över om jag kanske tvärtom var för sjuk för att gå i MBT. Att det kanske inte passade mig med min problematik. Olika terapiformer fungerar olika bra för olika människor. Såklart. Jag vet inte vad jag ska säga om detta. Det känns jobbigt. Det krockar med min bild av verkligheten. Självklart förstår jag att det inte är friskt att skära sig själv och äta flugsvamp för att få komma med i en terapigrupp. Men jag känner fortfarande att jag inte är tillräckligt sjuk. Jag vet inte vad jag ska tro eller tycka. Om jag inte kan gå i MBT hur ska jag då någonsin bli frisk? Jag har höjt upp det till skyarna och det känns inte som om något annat skulle kunna fungera. Jag har ju gått i "vanlig" individuell terapi i tusen år nu (ungefär). Och ja... Jag mår väl inte så som jag gjorde för tio år sedan. Men det är ju inte mycket bättre egentligen. Äsch, jag orkar inte tänka på det här. Jag står inte ut.
 
Aaaaaaah! Jag är så förvirrad. I ena stunden tänker jag att jag är jättesjuk och aldrig någonsin kommer må bra. I nästa att jag är i princip frisk. Jag känner mig så osäker. Det känns inte som om jag kan lita på mina egna tankar, jag har ingen möjlighet över huvud taget att bedöma det verkliga läget. Och det känns jättejobbigt att utredningen baseras mest på vad jag själv ger för svar på ett gäng frågor. Tänk om jag över- eller underdriver? Hur ska det någonsin gå att att över huvud taget säga vad som är sanning och inte?
 
Nej lugna ner dig Viktoria. Jag är säkert bra uppstressad nu av kursen och båda mötena idag. Om en vecka eller två känner jag mig säkert mer lugn med kursen. Läkaren menar bara att de ska hjälpa mig på det sätt som passar mig bäst. Det är jättebra. Andas. Och utredningen blir som den blir. Jag får väl lita på att de vet vad de gör. 
 
Jag är lite för rörig i huvudet för att läsa igenom vad jag skrivit här nu. Klockan är tjugo över sju. Jag måste passa på att äta något nu innan åtta så jag håller mig till imorgon. Phu. Aja, vi säger så då. Hej så länge!
Till top