Tånaglar och kontaktpersoner

Tankar/känslor / Psynligt / Permalink / 0

I väntrummet hos socialen inför första träffen med min kontaktperson. Hjärtat rusar iväg och synen blir dimmig. Jag förlorar känseln i kroppen och det känns som om jag ska svimma. Jag var aldrig såhär nervös inför möten när jag var i tonåren. På den tiden hatade jag inte mig själv så intensivt som jag gör nu. Jag tyckte att jag var en helt okej, ganska bra människa. Men jag trivdes inte i världen och jag hade ingen annanstans att ta vägen.

 

Jag tänker att jag behöver ingen kontaktperson, jag kanske ska backa ur. Skicka ett sms att jag är sjuk och inte kan komma. Sedan höra av mig igen och meddela att jag ångrat mig. Herregud en person som ska vara där för mig eftersom jag inte har några egna vänner. Inte några som jag träffar särskilt ofta i varje fall. Har jag sjunkit så lågt? Och samtidigt, jag vill inte ha med ytterligare fler människor att göra. Det kommer inte bli bra. Det är bättre att jag är isolerad. Jag borde isolera mig mer. Och må asdåligt? Nej tack. Men jag förtjänar inte det här. Jag är en värdelös människa. Varför ska man slösa resurser på mig? Jag som ger upp så lätt på allt. Jag som inte ens verkar vilja bli frisk. Ger jag upp för lätt? Arbetsträningen till exempel? Kommer jag förlora min ersättning om jag inte pressar mig själv hårdare?

 

Det låter så negativt. Det finns nästan alltid två uttryck för samma sak. Glaset som är halvfullt och samtidigt halvtomt. Jag som inte pressar mig själv tillräckligt. Jag som lyssnar på min kropp. Jag yogade lite igår till youtube. Någonstans i mitten påminde läraren om att vi inte är våra känslor. Vi har våra känslor. Vem är jag om inte mina känslor? En förmyndare för mina känslor. För tillfället så är jag vare sig jag vill eller inte ihopkopplad med den här kroppen. Och den har behov. Just nu kanske den här kroppen har ett behov av en kontaktperson. Vem är jag då att hindra den?

 

Med tanke på hur värdelös jag känner mig nuförtiden och hur mycket jag hatar mig själv så funderar jag på att sluta länka mina inlägg till Instagram. Kanske sluta att lägga upp bilder på Instagram över huvud taget. Helst kanske bli anonym på bloggen. Men jag tror jag kan nöja mig med att sluta göra reklam för mig själv. Jag har fått höra att jag gör för lite reklam. Jag känner tvärtom att jag gör för mycket. Att över huvud taget göra det är att anta att det jag skriver är något av värde. Att det finns folk som är intresserade. Jag vet inte om jag klarar av att fortsätta anta det. Jag skäms över mina antaganden. Jag är hellre en okänd skribent som kanske blir upptäckt efter min död än en som kämpar för att få uppmärksamhet i livet.

 

Jag tror att jag har en otrygg-ambivalent anknytning förresten. Efter mycket läsning, diskuterande och funderande. Nu gäller ju anknytningsteorin bara närstående relationer. Familj och partner. Inte ens bästa vänner gills har jag förstått det som. Men ändå. Jag är väl lite ambivalent som person också. Antagligen kommer jag ångra mig sedan och skrika ut till hela världen att HÄR ÄR JAG. Försöker faktiskt få lite balans. Jag har mediterat åtta dagar på raken nu. Det känns bra. En del dagar är det ganska lätt, andra dagar omöjligt. En del tankar är högljudda och lätta att upptäcka så att jag sedan kan släppa dem. Andra tankar är tysta och det kan gå många sekunder innan jag lägger märke till att de är där. Ibland hinner de tystna av sig själva innan jag ens hunnit lägga märke till dem. Jag kan tänka ”var det där en tanke?”.

 

Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Jag är bara en människa som försöker överleva mig själv. När jag kommer hem ska jag klippa tånaglarna. Det är bäst, innan de gör hål i ännu fler strumpor. Varför fortsätter naglar att växa i närmast oändlighet? Ögonbryn t.ex. bli inte längre än vad de behöver. Varför kan inte naglar vara mer som ögonbryn? Nu mår jag bättre igen. Jag känner mig som en okej person. En ganska bra människa. Jag skulle nog bli en bra mamma. Även om jag ryser vid tanken på all mänsklig kontakt man blir tvungen till i samband med barn. Barnvakter, barnets vänner och deras föräldrar, förskolelärare, vanliga lärare, släktingar på födelsedagar osv.

 

Bara för att jag gillar att isolera mig så ska jag absolut inte isolera mitt barn om jag får något. Dessutom tycker jag ju inte om att vara isolerad egentligen. Och jag ogillar inte människor på riktigt. Jag är bara sjuk i huvudet.  

Till top