Skryt och självhat

Tankar/känslor / Permalink / 0
Okej suck... Försök nummer tre att skriva. Ingenting jag skriver blir bra. Jag kanske borde sluta skriva. Det där som står i profilen till höger (för er som läser på dator och inte i mobil) om att jag lever för att jag skriver, det är inte sant längre. Tror jag. Det var länge sedan det var så. Det har varit så en gång i tiden. När jag kunde skriva bra. Och skrivandet var ett andningshål för mig. Nu vet jag inte. Jag vill, men allt som kommer ur mig är bara skit. Eller är det depressionen som pratar? Det är såhär i perioder tror jag.
 
Vaknade halv sju imorse av mensvärk. Tog en ipren men insåg rätt snabbt att när den väl börjat verka och jag kan somna om igen så kommer klockan ha hunnit bli så mycket att jag lika gärna kan gå upp. Så jag gick upp. Tittade lite på svt:s Opinion för att hänga med i vad som händer. Läste någonstans att det är bra att ha hängt med i politiken om man ska plugga juridik. Jag som är totalt ointresserad (nästan). Övade lite till högskoleprovet också. Gjorde tio stycken LÄS-uppgifter och fick åtta rätt. Så det var ju rätt bra. Dock tog jag mycket längre tid på mig än vad man i verkligheten har på provet.
 
Idag kanske jag går till Espresso House eller "det snabba huset" som min sambo skämtsamt kallar det. De första tjugo sidorna av  Dorian Grays porträtt kan jag nu meddela är inte så väldigt intresseväckande. Men så kände jag med Kafkas Slottet och Dostojevskijs Spelaren också. De blev bättre allteftersom man kom in i handlingen. Jag har fått för mig att jag ska läsa massor av klassiker. Eller om inte klassiker så åtminstone mindre kända verk av klassiska författare. Påbörjade Stolthet och fördom också men läste inte ut den. Det var under tiden jag mådde som sämst förra året och var inlagd osv. Jag hann inte läsa färdigt den under lånetiden. Men den var bra. Mycket humor.
 
Jag har guilty pleasures också när det gäller böcker. Jag läste första fifty shades-boken för en månad sedan, den var kanske inte så språkligt intressant men inte desto mindre fängslande. Jag läste för ett år sedan hela Engelfors-triologin. Ungdomsböcker. Det känns genant eftersom jag känner att jag borde ha vuxit ur det stadiet. Jag började läsa väldigt tidigt och läste väldigt mycket och ganska avancerade böcker. Jag minns att jag hängde med i textremsorna på TV redan när jag var sju år och jag plöjde bok efter bok i många år. På en helgdag kunde jag läsa en eller två stycken om de var relativt korta (250 sidor ish). Ändå läser jag fortfarande väldigt lättlästa böcker. Till mitt försvar så har det varit till hjälp när jag försökt öva upp koncentrationen igen efter att ha varit för utbränd för att kunna läsa alls en tid. 
 
Låter jag pretentiös nu? Jag ber om ursäkt. Jag ska alltid vara bäst. Jag är ju inte det egentligen. Men det skadar inte att framhäva sina bra sidor. Såvida jag inte hänger upp min självkänsla på mina prestationer. Vilket jag definitivt gör.... Jag lever fortfarande eftersom jag faktiskt kan läsa. Hade jag fortfarande varit för utbränd för det så vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Jag klarar inte av att dansa längre pga prestationsångest. Jag klarar inte av att arbeta. Inte att plugga (mer än en timme någon enstaka morgon när jag har tråkigt eftersom jag inte kan sova). Inte umgås med min familj. Inte träffa vänner särskilt regelbundet. Inte skriva (längre, eftersom ni ser ju själva hur uselt detta är). Inte laga mat (särskilt ofta, och det blir sällan så bra som jag vet att det skulle kunna bli). Inte fotografera (för att jag är totalt oinspirerad nuförtiden). Osv. Ja ni fattar poängen. Jag har kunnat massor av coola och intressanta saker. Men just nu är det ända jag är bra på att läsa.
 
Fast jag skulle säkert kunna göra massor av fler saker. Om bara... Jag vet inte. Om jag hade varit en annan människa? Om jag hade älskat livet och att umgås med människor rent generellt? Ungefär samma sak. För det skulle jag behöva vara någon som jag inte är. Nej nu är jag kanske bitter. Nu är jag kanske den där jobbiga människan jag skrev om i förrgår eller när det nu var. Jag kommer säkert vilja radera det här i ett senare skede och ångra att jag någonsin publicerat det offentligt.
 
Okej, men låt gå i så fall. Jag får väl ångra det i efterhand då. Jag kan inte bara sitta här och läsa hela dagarna. Det gör jag inte heller förstås. Men om jag fortsätter i den här takten och plockar bort allt fler saker som jag inte tycker att jag klarar av så kommer det sluta med att läsa är allt jag kan. Jag kommer svälta ihjäl här på soffan.
Till top