Planer inför framtiden

Tankar/känslor / Permalink / 1
Gud vad skulle jag inte ge för att få börja studera nu på en gång. Jag har kollat upp olika skolor och alternativ som så många gånger tidigare. Juridik är det som gäller den här gången. Det har allt jag vill ha. Hög lön, man får klä upp sig till vardags och det är inte jätteont om jobb. Jag behöver inte stå i en butik och sälja saker, jag blir relativt självbestämmande och fri. Jag får analysera massor av saker, skipa lite rättvisa, göra skillnad, hjälpa folk samt plugga i flera år. Jag får också tydliga regler att följa men som samtidigt ger stort utrymme för egen tolkning. Vad mer kan man önska? Jag har tidigare tänkt att det är tråkigt att man inte direkt kan överföra sin kunskap till andra länder, de har ju helt andra juridiska system. Men jag suger ändå på språk och kommer förmodligen ändå stanna i Sverige. Det räcker ju med att åka iväg på semester.
 
Det kan hända att jag kommer in på gymnasiebetygen men det är på håret i så fall. Om jag ska komma in med högskoleprovet så behöver jag minst 1,3 och då blir det Karlstad eller Örebro som gäller. I Stockholm krävs minst 1,5. Sist jag skrev fick jag 1,05 har jag för mig. Så det är en bit kvar att gå. Frågan är när jag ska orka plugga till det? Om jag ska gå en författarkurs, filosofikurs och danskurs? Okej det var inte så mycket... Vilket antiklimax. I mitt huvud känns det som enormt mycket saker. Håller knappt redo på dem allihop. Jag har ju inte slutgiltigt "sagt upp mig" från arbetsträningen än heller. Jag funderar fortarande. Syftet med arbetsträningen från början var ju egentligen bara att jag skulle ha något att göra om dagarna samt få en chans att träffa människor. Men jag vet inte om det är så illa längre. Om jag går de där tre kurserna så är jag varken sysslolös eller isolerad.
 
Sedan vet jag inte om jag skulle trivas i någon dansgrupp här. Jag ska gå på öppet hus och testa en klass eller två så får jag se. Egentligen vill jag helst undervisa själv. Men jag måste börja någonstans. Jag vill göra de här sakerna först i varje fall. Så kanske jag kan plugga till högskoleprovet i höst istället. Men jag misstänker att jag kommer behöva göra provet mer än bara en gång till för att få den poäng jag vill ha. När ska jag då kunna börja studera? Sedan är det ju det här med min psykiska ohälsa. Utredningen. Och eventuellt MBT. MBT:n är ett och ett halvt år. Och då kan jag inte flytta härifrån, då är det det som gäller. Jag kan inte bo här och studera. Om jag inte kommer in i Stockholm förstås, vilket jag faktiskt inte räknar med. Satsar ärligt talat på Karlstad. Det är en fin stad och en fin skola, har varit där tidigare. Vem bryr sig om att det är lättare att komma in än på andra ställen? Jag satsar inte på att bli bäst i världen. Även om jag säker skulle kunna bli det där lika gärna som på en annan skola. Det hänger väl ändå mest på en själv.
 
Suck. Jag vill börja plugga nu. Visst skulle jag kunna sticka ifrån allting här och bara satsa ändå. Hoppas på det bästa. Det är inte omöjligt att det skulle gå. Men jag vet inte om min sambo är redo att flytta. Jag kanske skulle behöva göra det ensam. Det skulle slita på vår relation. Jag skulle behöva börja om med terapi på en ny ort. Min hälsa skulle kanske inte hålla. Även om det skulle fungera till en början så är nog risken ganska hög att jag kommer krascha hårt senare. För att det skulle kunna fungera så skulle jag behöva hålla inne precis allt. Och det som göms i snö...
 
Det säkraste är att ta det långsamt. Varsamt. Ett litet steg i taget. Behålla fokus på hälsan och samtidigt arbeta sig upp mot ljuset. Min impulsiva sida är relativt lugn ändå. Det är ju mer regel än undantag att jag dras med i känslan av att jag vill sticka iväg och "börja livet på riktigt". Att jag tappar allt vett i skallen och inbillar mig att det till och med är skadligt att stanna kvar här. Jag kanske inte behöver någon MBT. Jag kanske snart inte har borderline längre. Många symptom har ju blivit bättre med tiden. Såhär står det på wikipedia: "Prognosen är god för behandling av borderline; inom 10 år blir 75 % fria från diagnosen."
 
  • Stark rädsla för att bli övergiven och/eller överdriven ansträngning för att undvika att bli övergiven – oavsett om övergivningen är inbillad eller verklig. Inkluderar inte självskadebeteende eller självmordsbeteende.
  • Ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som skiftar mellan överdriven beundran och idealisering, och nedvärdering.
  • Instabil identitet och självbild.
  • Impulsivitet i områden som är destruktivt för individen, såsom pengaspenderande, sex, droger, vårdslös bilkörning, hetsätning etc. Inkluderar inte självmordsbeteende eller självskadebeteende som täcks av punkt fem.
  • Återkommande självmordstankar, självmordsförsök, hot om självmord, och/eller självskadebeteende.
  • Emotionell instabilitet. Perioderna varar oftast i ett antal timmar eller dagar.
  • Kroniska tomhetskänslor.
  • Återkommande ilska eller frustration som inte står i proportion till vad som väckt den, eller svårigheter att kontrollera ilska/frustration.
  • Stressrelaterade paranoida tankar eller allvarlig dissociation.
Låt mig göra en liten utvärdering. Hmmm. Stark rädsla för att bli övergiven stämmer nog fortfarande. Idealisering varvat med nedvärdering? Ja, det stämmer också. Jag har aldrig haft så mycket intensiva och stormiga relationer. Stormen har mest varit inuti mig, är fortfarande. Vilket såklart påverkar, men inte så mycket som det kanske gör för många andra. Instabil identitet, svår fråga. Ja, lite instabil är den nog men jag tror det har blivit lite bättre i och med att jag lärt mig hantera känslosvängarna. Har läst en teori om att det är bristen på mentalisering som gör att när känslorna ändras så upplevs det som att det är hela min identitet som förändras. Som att den ledsna jag inte är samma person som det uppspelta jag. Och lite så är det fortfarande. Impulsiviteten skulle jag nog säga är ganska lugn numer. Jag får impulsiva idéer men det är sällan jag införlivar dem.
 
Självmordstankar har jag så det räcker och blir över. Emotionell instabilitet... Jag vet inte. Jo det har jag nog. Inte lika illa som det har varit men det är fortfarande ett problem. Tomhetskänslor, alltså vad är det ens? Jag har fortfarande inte riktigt förstått. Måste googla igen. "Tomhetskänslan kopplas inom mentaliseringsteorin till en otrygg anknytning och avsaknad av delad glädje. Man kan också säga att den svajiga mentaliseringsförmågan ofta medför att både man själv och andra känns tomma och meningslösa, eftersom det inte finns någon stabil känsla av själv och andra människor ofta upplevs på ett ytligt och förvrängt sätt." Ja det här upplever jag i väldigt hög grad. 
 
Ilska och frustration har jag absolut och den står nog sällan i proportion. Men å andra sidan tror jag inte att det här symptomet gills eftersom jag extremt sällan agerar ut det mot någon annan än mig själv. Det räknades inte när jag gjorde utredningen förut. Paranoia och dissociation har jag fortfarande. Kanske inte så allvarligt, men det finns där. Okej så jag estimerar att jag har sju av nio kriterier. Tror gränsen går vid fem. Så det är väl en bit kvar. Men ändå, jag är nog på god väg.
 
Så jag har fortfarande borderline. Ska göra en utredning för autism och står i kö för MBT. Har diverse spännande aktiviteter på gång. Jag kan göra högskoleprovet i höst. Och våren 2019. Kanske gå i MBT. Kanske börja studera till 2020? Då är jag 28 år gammal. Inte så farligt ändå? Det skadar ju inte att vara lite äldre och mer mogen i det här yrket. Och så vill jag ha barn där någonstans. Helst innan jag fyller 30 i alla fall. Jaja... Framtiden får utvisa.
#1 - - Anonym:

Låter kul med studier och som en grymt bra plan, kör så det ryker!
Jag gjorde så också och blev frisk från en hel del mindtrouble med tiden. Alltid kämpigt med omställningar såklart men man fixar det!
En äkta relation håller för att vara lite på distans ett tag, speciellt om man kan ses ofta ändå. Barn kan vänta, mitt bästa tips är att vänta.. barn gör att man tänker 100 gånger mer än man gjorde innan så om du tycker du tänker mkt nu (och känner oro) så är det inget emot i föräldraskapet. Det är underbart men psykiskt tufft också, bättre att vänta till man är stabil om man inte måste stressa. Kram!

Svar: Det var det jag skrev att jag inte ska göra? Jag tror inte att det kommer bli bra om jag rusar iväg nu. Jag ska utredas och kanske få börja i MBT efter det. Om jag flyttar så blir inget av det av utan jag får börja om. Mest troligt kommer jag krascha om jag kör på och ignorerar mina problem. Det har hänt förut. Tack ändå, det fungerar säkert för vissa. Jo visst kan en bra relation hålla över distans. Men jag vill inte ha en distansrelation. Dessutom klarar jag knappt av att vara ensam i ett rum en timme utan att drabbas av panik och vilja dö. Att komma ensam till en ny stad och bo ensam i en lägenhet skulle antagligen ta kål på mig helt. Jag tänkte inte försöka få barn precis nu utan någon gång under de kommande åren, helst innan jag blir trettio som jag skrev. Jag stressar inte, jag längtar. Jag vet att det är bättre ju mer stabil jag är, just därför väntar jag. Men ärligt talat så tror jag ändå att jag skulle klara av att få barn redan nu även om det såklart skulle bli kämpigt.
Viktoria Wahren

Till top