Fasta, triggers och mentalisering

Tankar/känslor / Permalink / 1

Nu är jag på biblioteket och äter lunch. Helt stirrig och speedad. Drack en americano (två espressoshots med hett vatten) på tom mage på Espresso House. Satt och laddade ner gamla bilder på mig själv i nästan en timme. Tänkte att jag skulle göra ett inlägg om mina frisyrer och hårfärger genom tiderna! Mot slutet kom jag på att jag saknar bilder från de senaste fyra åren som bara finns på min hårddisk hemma. Så det inlägget kommer kanske senare idag eller imorgon. Kul va? Jag vet att ni alla ser fram emot det. Hittade en hel del roliga gamla bilder. Kanske ska göra något mer inlägg sen om annat än hår där jag kan dela med mig av gamla bilder. Sådant är kul. Ha… Ha. Det är kul för mig i alla fall.

 

Hur går fastan då? Jovars helt okej. Det skulle jag inte sagt igår eftermiddag dock. Inte någon eftermiddag. Förmiddagarna går helt utmärkt, det är inga problem att vänta med maten till tolv. Runt klockan två eller tre blir jag svag, trött och nedstämd. Så fortsätter det ofta fram till jag ätit middag som är den största måltiden under dagen för mig. Strax efter det börjar jag må bättre igen. Tiden precis innan jag äter middag känns det som om kroppen skriker. Jag får katastroftankar kring att jag kommer svälta ihjäl, svimma eller behöva åka in till sjukhuset när som helst pga näringsbrist. Jag är mest troligt inte någonstans i närheten av detta. Så jag försöker så gott jag kan att trösta mig själv.

 

Det är såhär det känns helt enkelt att ligga på kaloriunderskott. Och om jag verkligen vill gå ner till min vanliga vikt igen så får jag lov att lära mig hantera den här känslan under en längre tid. Minst ett år i alla fall. Enligt min sambo tar det omkring ett år för kroppen att ändra sin ”set-point”. Dvs den vikt som kroppen trivs med och automatiskt försöker bibehålla. Jag antar att jag inte kan börja räkna ner till det där året dock förrän jag faktiskt nått den vikten jag vill stanna på. Och jag vill inte falla i vikt alltför snabbt. Så kanske ett och ett halvt år? Suck. En dag i taget. Går det så går det, annars får jag väl nöja mig med den vikt jag har.

 

Kanske känns det starkare och mer överdrivet för mig eftersom jag har emotionellt instabil personlighetssyndrom? Det är ju klassiskt att man gör just det. I övrigt då, hur mår jag? Inte lika bra som sist jag skrev. Känslorna svänger fortfarande fram och tillbaka och det är ett problem. Jag tror att det var i förrgår kväll som allt blev mörkt eller så var det igår förmiddag? Mitt minne är ju nästan värdelöst. Kommer inte ens ihåg varför. Jag tror att jag blev lite uttråkad vid något tillfälle och visste inte riktigt vad jag skulle hitta på. Drabbades av panik och blev sedan nedstämd. Och så har det hållit i sig bara. Sedan får jag dumma idéer om att söka upp saker som triggar mig. Varför gör jag det? Det är som ett beroende. Det är sjukt svårt att låta bli. Och inte för det med sig något bra heller. Eller det måste det väl göra ändå? Annars hade jag väl inte varit beroende av det? Jag vet bara inte exakt vad det är.

 

Framförallt söker jag upp bilder och texter på nätet om psykisk ohälsa. Särskilt destruktiva saker. Jag läser, tittar, fascineras, blir avundsjuk. Jag vill också göra destruktiva saker. Varför? Bra fråga. För att jag är sjuk i huvudet? Ibland kan det också handla om att söka upp platser som påminner mig om destruktiva saker. Toaletten på biblioteket eller klockberget inne i stan där jag skurit mig några gånger tex. Uh… Tillbaka från toaletten. Att dricka en americano på tom mage var kanske inget smart val. Jag lämnar resten till er fantasi.

 

Men om jag ska mentalisera lite här nu då. På något vis, mot all logik så tror jag att undermedvetet lärt in att jag får mer kärlek, uppmärksamhet och stöd om jag är sjuk. Ju sjukare jag är desto mer kärlek får jag. Som att jag inte är lika mycket värd som frisk. Så det jag får ut av att söka upp saker som triggar mig är väl kanske något i stil med vad friska människor får ut av att titta på paradisbilder med sol och palmer. Eller bilder på romantiska kyssar kanske. Jag vet inte. Vad det nu är friska människor drömmer om. Inte så att jag inte gillar eller drömmer om sådant också. Men den trygga och ovillkorliga kärleken känns så otroligt mycket längre bort och så mycket svårare att få ta del av. Jag har oändligt mycket närmre till det destruktiva. Det är ett mycket säkrare kort för mig att bli självmordsbenägen och få villkorlig omtanke och stöd från psyket. Ungefär. Antar jag. Jag vet inte. Men det är väl så.

 

Jag tänker att jag verkligen måste måste släppa den här besattheten av att vara sjuk, att vara destruktiv. En del av mig vill ju det. Men en annan del vill det inte alls. Och här står jag, någonstans mittemellan. Velar. Tillåter min sambo att gömma alla vassa föremål. Avföljer alla konton på Instagram som skriver om psykiska ohälsa och triggar mig. För att sedan söka upp kontona igen och frossa i det allra värsta jag kan hitta samt fantiserar om att förverkliga det jag läser om.

 

Men jag mår lite bättre idag än igår ändå. Det brukar bli värre om jag börjar grubbla. Så jag har försökt att ignorera mörka tankar och känslor. Inte pratat om dem och inte skrivit särskilt mycket heller. Jag vet inte om det är bra att jag skriver om det över huvud taget. Jag triggar mig själv och jag triggar mest troligt andra också som fungerar som jag. Samtidigt så är det också skönt att skriva, skönt att dela med sig. Och bra att dela sin kunskap. Bryta stigmat osv. Och så har jag inte så mycket annat att se fram emot under dagarna. Att skriva är just nu min största hobby. Jag får fundera vidare. Hej på er.

#1 - - Anonym:

Skrev en lång kommentar som jag klantade bort men ska försöka igen. Jo.. Jag har ptsd pga sexuella övergrepp i barndomen, den ekvationen verkar enkel för psykiatrin att göra och jag har fått bra behandling tycker jag. En kompis till mig har dock varit utsatt för mer psykiskt diffus misshandel under sin uppväxt men fått diagnosen borderline och en rätt bristfällig behandling för den misshandel hon varit utsatt för, samtidigt tycker jag mina och hennes symptom är rätt lika på många sätt förutom att jag varit mer inåtvänd eller hur man ska förklara (skam kanske) medan hon aldrig dragit några större paralleller till sina trauman med narcissistiska föräldrar och sitt eget beteende och symptom. Det har liksom präntats in i henne jämt att det är hon som är problemet på nåt sätt. Svårt att förklara. Har ju ingen aning hur ditt liv sett ut men ibland tycker jag ni reflekterar på samma vis. Min kompis har alldeles nyligen fått lite mer stöd utifrån sin uppväxt och de har just kommit in på att hennes diagnos kan behöva funderas över en gång till och de ska förmodligen se om där kan ligga en ptsd under ytan. Vet inte riktigt varför jag ville berätta det häroch det kanske är en dum sak att skriva men ville göra det av nån anledning. Kram

Svar: Tack för att skriver detta. Det känns fint. Det är nog så att även psykiatrin har problem när det blir alltför diffust. Det hade ju varit skönt om man tydligt kunde se orsak och verkan. Jag hoppas allt ordnar sig för din vän. Kram
Viktoria Wahren

Till top