En teori om arbetsångest

Lärdomar / Permalink / 0

Jag har en teori om varför jag alltid får mycket starkare ångest i samband med arbete jämfört med fritidsaktiviteter. Jag har haft dåligt samvete ett tag för att det känns så mycket lättare att gå på yoga, filosofera med ett gäng pensionärer eller skriva i en blogg. Det är ju också en typ av arbete. Det kan ju inte handla om ork, koncentration eller social fobi då. Det är ju en del av det, som också visar sig i fritidsaktiviteter. Men det är något mer, något annat som gör att arbete blir så mycket värre. Jag har redan sedan tidigare känt att jag tycker att det är jobbigt med otydliga instruktioner. En arbetsgivare jag hade för några år sedan höll en internutbildning för ett gäng av oss om personlighetstyper (se bilden under texten). Och jag minns att jag sa att jag kände igen mig ungefär lika mycket i alla och att hon blev lite förvånad och sa att hon upplevde mig som väldigt blå. Den personlighetstypen som vill ha alla fakta innan hen gör något. Vilket kanske stämmer. Jag ställde väldigt många fler frågor om mitt arbete än mina kollegor. Så fort jag var osäker på minsta lilla så ville jag kontrollera vilken väg som var rätt att gå.

 

Jag har ju fått väldigt anpassade uppgifter på arbetsträningen nu. Jag slipper utföra uppgifter som hittas på i stunden där jag behöver improvisera fram ett resultat. Jag har ett par få uppgifter som jag redan lärt mig hur man gör och som jag sysslar med mest hela dagarna när jag arbetar. Men det är uppenbarligen inte tillräckligt.

 

Igår när jag skulle laga med min sambo så frågade han om jag ville göra en tomatsås till pizzan. Och det hade nog gått bra. Men sedan föreslog han att jag skulle röra ihop ingredienserna i en skål först. Jag brukar annars alltid göra det direkt på degen. Jag tänkte att det inte kunde skada att testa en ny grej. Men jag drabbades av panik och kunde först inte förklara varför. Efter en stunds mentaliserande så kom jag fram till att jag tror det handlar om jag nu inte gjorde tomatsåsen för mig själv utan för någon annan. Hade jag fått full frihet så hade jag kunnat stå för resultatet. Jag var på okänd mark och det kändes som om hela mitt liv hängde på att jag klarade av att göra den där såsen på ett sätt som någon annan ville. Och jag hade ingen aning om vad skålen skulle vara bra för.

 

Det här låter kanske lite rörigt, jag har inte hittat någon bra formulering. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. För mig är det livsviktigt att inte göra någon besviken. I alla fall, när jag yogar eller är på filosofikurs så gör jag det för mig själv. På mina villkor. Ingen förväntar sig något särskilt av mig. På ett arbete så utför jag uppgifter åt någon annan. Och en viktig faktor tror jag också är att jag inte förstår varför jag gör de uppgifter jag gör. Kanske hör det ihop med att jag är deprimerad. Min deprimerade hjärna förstår inte vitsen med att anordna fester, pynta och göra fint (som vi sysslar med i och med att det är ett eventföretag). Jag famlar i mörkret. Jag kan inte utföra ett arbete om jag inte förstår vad målet med arbetet är.

 

Hade jag startat ett eget företag så hade jag vetat vad jag ville med företaget. Då hade det förmodligen inte varit några problem. Jag hade fått full frihet att göra på det sätt som jag själv tycker passar bäst för att nå de mål jag själv satt upp. Att arbeta för någon annan, särskilt med något som jag inte själv är intresserad av gör att jag måste förlita mig fullt på de instruktioner jag får. För jag kan inte själv räkna ut vad som väntas av mig.

 

Hmm, något i den stilen. Om någon känner igen sig så berätta gärna hur du tänker! Jag skulle vilja undersöka det här lite mer och komma fram till essensen av det. Om jag kan göra det så underlättar det förmodligen enormt när det gäller att hitta ett arbete som jag skulle kunna utföra och trivas med. Alternativt få ett arbete som känns svårt och jobbigt att bli mer hållbart.

 

 
Till top