En känsla

Tankar/känslor / Permalink / 2
Jag har en känsla. Jag vet inte vad det är. Jag känner mig trött, utmattad, uppgiven. Fast ändå hoppfull och lätt till mods på något sätt. Jag var på möte hos socialen idag för att avsluta boendestödet officiellt. Jag frågade min handläggare lite om gruppboenden. Jag förklarade mitt problem med att vara ensam och självmordstankarna som hör till. Det lät så extremt det jag berättade om mig själv. Mina problem. Min ångest. Det var som att jag hörde mig själv utifrån. Och jag tänkte, herregud är det här verkligen jag? Det är inte så exakt just nu. Eller jo det är det. Men jag har på något sätt hittat en plats där jag är skyddad från allt det värsta. Det pågår fortfarande. Inuti mig. Fast det känns som om det är utanför.
 
Jag har oroat mig en del över mitt försök att gå ner i vikt. En del av mig tänker att det är ett perfekt sätt att skada mig själv på nu när jag inte har möjlighet att skära mig. Jag kan svälta mig istället. Jag har verkligen suktat efter något nytt destruktivt. En annan del är livrädd för att jag kommer falla ihop när som helst av näringsbrist. Min vanliga gamla hungerångest/hetsätningsröst. Och så en tredje del som bara vill äta hälsosamt, gå ner några kilo och sedan vara nöjd med det och stanna där. Jag har varit lite rädd för att prata om den där delen av mig som i hemlighet planerar ett svältförsök. Rädd för att folk kommer försöka hindra mig. Jag tog upp det lite grann ändå med min terapeut i måndags. Och hon sa att hon tyckte att det ändå lät mest bra (jag äter mer regelbundet och hälsosammare alternativ nu under diet jämfört med tidigare). Att det inte behöver bli något osunt. Jag har ju aldrig varit underviktig tidigare eller haft problem med ätstörningar. Så det är ju inte alls säkert att det behöver bli så nu.
 
Och det är ju sant. Jag kanske inte behöver vara orolig. Det kanske till och med är oron för att göra något destruktivt som samtidigt driver mig att faktiskt göra det. Det kanske låter konstigt. Men det känns nästan som om det är två sidor av samma mynt. Jag hetsar upp mig och blir extremt nervös inför att något ska hända. Ett sätt att dämpa skräcken är att faktiskt låta det ske så att jag sedan kan slappna av.
 
Jag har tänkt mycket mindre på det sedan vi pratade, jag och terapeuten. Det känns underligt. Det känns som om jag faktiskt har en chans att få en sund och hållbar viktnedgång. Allt är så lugnt och sansat. Det skaver i mig att det är så. Jag vill inte ha lugnt och sansat. Jag vill ha kaos och panik.
 
Men det är väl så om man är väldigt rädd för något. Att man inte kan slappna av ens när det är bra. När det inte är någon fara. Det är lättare att hantera kaos och panik än lugn och stillhet. Det känns skönt och bra just nu. Men samtidigt går jag bara och väntar på att något ska hända. Något hemskt.
#1 - - Anonym:

Såhär tänker jag (absolut med reservation för att det är just hur jag tänker och inte hur du måste funka) du har utsatt dig själv för hemska saker när du tidigare försökt mörda dig själv. Nu när du inte riktigt vill mörda dig själv längre så uppstår en stress lite ptsd-style i lägen som skulle kunna förknippas med självmörderiet? Det känns ganska rimligt och jag vet fler som fått liknande rädslor efter ett oerhört destruktivt självskadebeteende. Rädslor och minnen från där man själv varit sin värsta fiende. Det lär ju ta lite tid för hjärnan och kroppen att vänja sig vid att leva utan det hotet och än det känns rimligt att det ibland blir knepiga reaktioner. Tycker du verkar så klok och du analyserar saker väldigt metodiskt på nåt sätt. Det kommer säkert lugna sig och najj, du dör inte av näringsbrist, det tar jättelång tid att ens bli sjuk och det är fruktansvärt sällsynt att man inte skulle märka det på vägen. Däremot ska man enligt egen erfarenhet vara noga med sina vitaminer och mineraler om man lagt om kosten , speciellt B-komplex, D-vitamin, jod, zink och magnesium är bra för mig har jag märkt, man får nog prova sig fram lite. 😄💟

#2 - - Anonym:

Såhär tänker jag (absolut med reservation för att det är just hur jag tänker och inte hur du måste funka) du har utsatt dig själv för hemska saker när du tidigare försökt mörda dig själv. Nu när du inte riktigt vill mörda dig själv längre så uppstår en stress lite ptsd-style i lägen som skulle kunna förknippas med självmörderiet? Det känns ganska rimligt och jag vet fler som fått liknande rädslor efter ett oerhört destruktivt självskadebeteende. Rädslor och minnen från där man själv varit sin värsta fiende. Det lär ju ta lite tid för hjärnan och kroppen att vänja sig vid att leva utan det hotet och än det känns rimligt att det ibland blir knepiga reaktioner. Tycker du verkar så klok och du analyserar saker väldigt metodiskt på nåt sätt. Det kommer säkert lugna sig och najj, du dör inte av näringsbrist, det tar jättelång tid att ens bli sjuk och det är fruktansvärt sällsynt att man inte skulle märka det på vägen. Däremot ska man enligt egen erfarenhet vara noga med sina vitaminer och mineraler om man lagt om kosten , speciellt B-komplex, D-vitamin, jod, zink och magnesium är bra för mig har jag märkt, man får nog prova sig fram lite. 😄💟

Svar: Ja det ligger något i vad du säger. Det kan vara så. Intressant uttryckt att det är jag som varit min största fiende. Jag som egentligen misshandlat mig själv. Tack för att du delar med dig av dina tankar!
Viktoria Wahren

Till top