Caféångest och mentaliserande kring självskadande

Tankar/känslor / Permalink / 0

Olika rytmer, lyrik och basgångar blandas med varandra till man blir alldeles yr. I köket på Ät rasslar det och ekar, vem vet vad de gör där inne. Koppar som klirrar och espressomaskinen som brummar från caféet. Och så gästernas surrande ljudmatta. Jag kan inte urskilja ett enda ord. Det dunkar och bränner i huvudet. Jag andas in och ut luft som vibrerar. Jag hoppas jag har tillräckligt i magen nu för att koffeinet inte ska göra mig helt galen sen. Hela kroppen strålar ut ökenhetta och det är något som trycker över bröstkorgen och i halsen. Det känns inte som om andetagen räcker till.

 

Jag sitter på Espresso House och restaurangen Ät ligger precis intill. Jag åt havregrynsgröt i morse och det tog evigheter. Man tuggar och tuggar men kommer ingenstans. Det är bra om vill få tiden att gå men dåligt om man inte vill bli helt utled på frukosten och nästan kvälja mot slutet. Jag har ont i magen. Hur som helst jag är här för att berätta om något helt annat. Jag bara ordbajsar lite medan jag försöker komma på vad det var jag skulle skriva om. Det är ett lite äckligt ord… Ordbajsa. Nåja. Jag måste säga medan vi väntar på mitt minne här, att min ångest för caféer har ökat under det senaste året. Det känns som om jag inte får vara här eller något. Jag vet inte exakt varför. För att jag är här så ofta. För att jag tar upp plats. För att jag alltid beställer det billigaste kaffet. Jag har alltmer känt mig tvungen att beställa dyrare kaffe eller köpa en kaka eller smörgås till. Allt för att de inte ska kasta ut mig härifrån. Det känns som om personalen bara väntar på en orsak att få attackera mig.

 

De har i verkligheten inte behandlat mig annorlunda än någon annan. Och de har aldrig bett lämna plats för nya gäster. Ofta finns det gott om andra platser ändå. Men jag kan inte släppa det och det blir allt värre. Som tur är har jag biblioteket. Jag har börjat gå dit rätt mycket under det senaste året. Där känner jag än så länge ingen press. Ingen bryr sig hur länge jag stannar där. Det finns ofta väldigt gott om plats också. Det är inte så många som brukar hänga där. Inte så få heller förstås, det är lagom helt enkelt.

 

Ah men vad var det jag skulle skriva om!? Något om mitt mående tror jag. Jag mår rätt så bra. Både psykiskt och fysiskt. De senaste månaderna har min ångestnivå som sagt sänkts och i samband med det tror jag att jag blivit mer avslappnad i kroppen. För numer har jag inte alls lika ont i kroppen som jag alltid annars hade. I ungefär tre år led jag ganska mycket av smärtor i alla möjliga kroppsdelar. Ryggen och huvudet var värst. Det gör fortfarande ont ibland men det är inget som jag lider nämnvärt av. Och sedan i lördags med min mentalisering och insikt så har jag också mått väldigt bra psykiskt.

 

Jag känner mig mer fokuserad kring det som är bra i livet och det som gör att jag vill stanna kvar. Kan det ha varit det jag ville skriva om? Jag vet inte… JO! Nu kom jag på det, hoppas jag orkar skriva ner det här nu. Det kanske får bli en kortare sammanfattning. Igår var det måndag och jag träffade min terapeut som vanligt. Vi pratade om det som hände i lördags och försökte mentalisera kring varför jag vill skada mig själv. Vid första ögonkastet så ter det ju sig vara helt ologiskt och nästan utan orsak. Men det finns gömda tankebanor som leder dit. Jag vet ofta nuförtiden vad det är som triggar mig. Triggern är dock ofta helt trivial och jag kan snabbt förstå att jag överreagerar. Men när impulsen att skada mig själv väl kickat igång så är det nästan omöjligt att stoppa den. Jag upplever inte att jag har någon kontroll över den. Det som startar impulsen och håller den levande ligger i det undermedvetna och är som en egen varelse med egen vilja. Jag känner mig skräckslagen när den vaknar och det är inte omöjligt att det gör att jag ytterligare separerar mig själv från den. Och får därmed ännu svårare att förstå och kontrollera den.

 

Det var jättesvårt för mig att mentalisera kring. Allt är bara spekulationer och teorier, men det här är vad jag kom fram till igår. Dels är det en sorts flykt från vardag och problem. Hur märkligt det än låter. Det blir som en paus från det liv jag annars lever eftersom jag ofta skadar mig själv ganska brutalt och tvingas bli inlagd. Alla livets små problem försvinner och ersätts av ett enda stort problem som egentligen är ganska lätt att åtgärda. Det är bara att stänga in och eller hålla ögonen på mig.

 

Sedan tror jag också att det kan hända att jag blir arg och ledsen för något. Det behöver inte ens vara någon stark ilska. Men jag är livrädd för människor som är arga. Jag får som små panikattacker bara jag hör någon mamma ute på gatan som tillrättavisar sitt barn. Jag tycker det är så obehagligt att jag inte ens tillåter mig själv att bli arg. Så när känslan kommer vänder jag det mot mig själv, jag bestämmer mig för att straffa mig själv för de hemska och onda tankar som uppstår i huvudet när man blir arg. Antagligen är jag så deprimerad och har så pass dålig självbild att jag hoppar över alla steg emellan och går direkt till att vilja skada eller döda mig själv för det.

 

Underligt va? Men nu kanske det går att förstå bättre. Ungefär så i alla fall. Kanske. Delvis.

Till top