Caféångest och mentaliserande kring självskadande

Tankar/känslor / Permalink / 0

Olika rytmer, lyrik och basgångar blandas med varandra till man blir alldeles yr. I köket på Ät rasslar det och ekar, vem vet vad de gör där inne. Koppar som klirrar och espressomaskinen som brummar från caféet. Och så gästernas surrande ljudmatta. Jag kan inte urskilja ett enda ord. Det dunkar och bränner i huvudet. Jag andas in och ut luft som vibrerar. Jag hoppas jag har tillräckligt i magen nu för att koffeinet inte ska göra mig helt galen sen. Hela kroppen strålar ut ökenhetta och det är något som trycker över bröstkorgen och i halsen. Det känns inte som om andetagen räcker till.

 

Jag sitter på Espresso House och restaurangen Ät ligger precis intill. Jag åt havregrynsgröt i morse och det tog evigheter. Man tuggar och tuggar men kommer ingenstans. Det är bra om vill få tiden att gå men dåligt om man inte vill bli helt utled på frukosten och nästan kvälja mot slutet. Jag har ont i magen. Hur som helst jag är här för att berätta om något helt annat. Jag bara ordbajsar lite medan jag försöker komma på vad det var jag skulle skriva om. Det är ett lite äckligt ord… Ordbajsa. Nåja. Jag måste säga medan vi väntar på mitt minne här, att min ångest för caféer har ökat under det senaste året. Det känns som om jag inte får vara här eller något. Jag vet inte exakt varför. För att jag är här så ofta. För att jag tar upp plats. För att jag alltid beställer det billigaste kaffet. Jag har alltmer känt mig tvungen att beställa dyrare kaffe eller köpa en kaka eller smörgås till. Allt för att de inte ska kasta ut mig härifrån. Det känns som om personalen bara väntar på en orsak att få attackera mig.

 

De har i verkligheten inte behandlat mig annorlunda än någon annan. Och de har aldrig bett lämna plats för nya gäster. Ofta finns det gott om andra platser ändå. Men jag kan inte släppa det och det blir allt värre. Som tur är har jag biblioteket. Jag har börjat gå dit rätt mycket under det senaste året. Där känner jag än så länge ingen press. Ingen bryr sig hur länge jag stannar där. Det finns ofta väldigt gott om plats också. Det är inte så många som brukar hänga där. Inte så få heller förstås, det är lagom helt enkelt.

 

Ah men vad var det jag skulle skriva om!? Något om mitt mående tror jag. Jag mår rätt så bra. Både psykiskt och fysiskt. De senaste månaderna har min ångestnivå som sagt sänkts och i samband med det tror jag att jag blivit mer avslappnad i kroppen. För numer har jag inte alls lika ont i kroppen som jag alltid annars hade. I ungefär tre år led jag ganska mycket av smärtor i alla möjliga kroppsdelar. Ryggen och huvudet var värst. Det gör fortfarande ont ibland men det är inget som jag lider nämnvärt av. Och sedan i lördags med min mentalisering och insikt så har jag också mått väldigt bra psykiskt.

 

Jag känner mig mer fokuserad kring det som är bra i livet och det som gör att jag vill stanna kvar. Kan det ha varit det jag ville skriva om? Jag vet inte… JO! Nu kom jag på det, hoppas jag orkar skriva ner det här nu. Det kanske får bli en kortare sammanfattning. Igår var det måndag och jag träffade min terapeut som vanligt. Vi pratade om det som hände i lördags och försökte mentalisera kring varför jag vill skada mig själv. Vid första ögonkastet så ter det ju sig vara helt ologiskt och nästan utan orsak. Men det finns gömda tankebanor som leder dit. Jag vet ofta nuförtiden vad det är som triggar mig. Triggern är dock ofta helt trivial och jag kan snabbt förstå att jag överreagerar. Men när impulsen att skada mig själv väl kickat igång så är det nästan omöjligt att stoppa den. Jag upplever inte att jag har någon kontroll över den. Det som startar impulsen och håller den levande ligger i det undermedvetna och är som en egen varelse med egen vilja. Jag känner mig skräckslagen när den vaknar och det är inte omöjligt att det gör att jag ytterligare separerar mig själv från den. Och får därmed ännu svårare att förstå och kontrollera den.

 

Det var jättesvårt för mig att mentalisera kring. Allt är bara spekulationer och teorier, men det här är vad jag kom fram till igår. Dels är det en sorts flykt från vardag och problem. Hur märkligt det än låter. Det blir som en paus från det liv jag annars lever eftersom jag ofta skadar mig själv ganska brutalt och tvingas bli inlagd. Alla livets små problem försvinner och ersätts av ett enda stort problem som egentligen är ganska lätt att åtgärda. Det är bara att stänga in och eller hålla ögonen på mig.

 

Sedan tror jag också att det kan hända att jag blir arg och ledsen för något. Det behöver inte ens vara någon stark ilska. Men jag är livrädd för människor som är arga. Jag får som små panikattacker bara jag hör någon mamma ute på gatan som tillrättavisar sitt barn. Jag tycker det är så obehagligt att jag inte ens tillåter mig själv att bli arg. Så när känslan kommer vänder jag det mot mig själv, jag bestämmer mig för att straffa mig själv för de hemska och onda tankar som uppstår i huvudet när man blir arg. Antagligen är jag så deprimerad och har så pass dålig självbild att jag hoppar över alla steg emellan och går direkt till att vilja skada eller döda mig själv för det.

 

Underligt va? Men nu kanske det går att förstå bättre. Ungefär så i alla fall. Kanske. Delvis.

Mentaliserande ftw

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Aspirerande författare, Livet, Psynligt, Självmordstankar / Permalink / 2
Jag har tagit mig samman. Någorlunda. Ingen fara och färde. Hade svårt att somna igår kväll men sov bra fram till klockan sex imorse. Så jag vet inte om risperdalen är ultimat när det gäller sömnen. Men den kanske i och för sig inte hunnit få full effekt än, det är ju bara dag tre idag. Däremot känner jag mig faktiskt mer avslappnad och lugn i kroppen. Satt och skrev lite på min bokidé medan jag väntade på att solen skulle gå upp. Jag fastnade totalt för någon dag sedan och var redo att ge upp hela projektet. Men så postade jag vad jag skrivit i författargruppen och fick superbra kritik. Så nu är jag på spåret igen och har skrivit totalt fyra datoskrivna sidor. Men jag börjar fundera nu över om jag eventuellt ska låta den blir relativt kort. Jag är ju så utomordentligt dålig på att skriva längre berättelser, jag har ju faktiskt aldrig lyckats bli färdig med någon. Jag tror att mitt senaste försök i somras faktiskt misslyckades just för att jag så gärna ville att det skulle bli en lång bok. Det kändes som om grundidéen gled isär allt mer och innehållet blev tråkigt och menlöst. Det mesta var ju bara utfyllnad.
 
Jag skulle vilja skriva något längre än en novell på bara två eller tre sidor. Så kanske tio, tjugo eller trettio kanske skulle vara lagom? Tjugo datorskrivna sidor blir ungefär 66 boksidor (om jag utgår från hur många ord jag skrivit på första sidan). Jag skulle ju helst vilja skriva något som går att ge ut och som man kan tjäna pengar på. Men om jag inte klarar av att skriva en lång bok så kan jag ju först lära mig att skriva en kortare bok eller längre novell. Hur man nu vill se på saken. Så kan jag gradvis kanske bli bättre på att komma hela vägen i mål och bli färdig med vad jag påbörjar.
 
Vad gäller måendet så nådde jag någon sorts insikt igår eftermiddag. Jag ville verkligen skada mig själv men jag mentaliserade. Och jag kom fram till att om jag skadar mig så grovt som jag skulle vilja så kommer det sluta i att jag blir inlagd igen samt att min sambo blir dödsorolig och vägrar släppa blicken från mig. Jag vill på inga villkor någonsin bli inlagd igen så dåligt behandlad som jag blivit. Och om jag faktiskt vill dö så kommer det dröja lång tid innan min sambo litar tillräckligt mycket på mig igen för att jag skulle få någon chans att göra det. Min slutsats är att om jag ska skada mig själv så har jag bara en chans och då måste jag dö. Jag kände efter om jag verkligen var redo att dö där och då eller om det fanns saker kvar att göra i livet. Och än så länge gör det det. Jag ska inte dö nu. Så på sätt och vis är det en bra grej. Jag tror inte att jag kommer skada mig själv igen på impuls. Bara om det verkligen inte finns någon anledning över huvud taget kvar att leva så gör jag det. Och då ska jag ha tänkt efter ordentligt så att jag inte misslyckas.
 
Tills vidare känns det skönt att ha blivit lite mer medveten om vad det är för saker som håller mig kvar här så att jag kan hålla fast vid dem i svåra stunder. Även om jag på sikt behöver mer än såhär att leva för. Jag funderar över att eventuellt göra ett inlägg och lista alla anledningar jag har att fortsätta leva. Det kanske kan hjälpa någon som själv inte kommer på någon anledning. Men det är ganska privat så vi får se. Jag ska fundera lite på det. Jag ska också fundera över om jag kan hitta fler anledningar för egen del. Ju fler desto bättre.

Varde kaos, och kaos uppstod

Tankar/känslor / Permalink / 0
Författarkursen började i förrgår och jag har hunnit skriva en hel del. Jag är rejält uppe i varv och har inte sovit så bra senaste två nätterna. Jag har också extrem prestationsångest. I ena stunden skriver jag som en tok och ger och tar kritik. I nästa fastnar jag helt och känner att jag är redo att ge upp skrivandet för gott. Men i stort så är det här ändå något som jag tycker om, något jag vill göra. I jämförelse med arbetsträningen. Det var inte kul och jag hade ingen motivation. Så det här kanske kan gå ändå. Fast det till och från under dagarna känns som om jag åker fritt fall i magen.
 
Idag träffade jag både min läkare och senare psykologen som håller i autismutredningen. Jag har inte känt någon effekt alls av den antidepressiva (voxra) jag ätit senaste två och en halv månaden så vi ökade den till dubbla nu. Jag ska också testa att börja ta risperdal varje kväll. Det ska tydligen vara bra för lite allt möjligt. Stämningsstabiliserande, ångestdämpande och lugnande inför natten. Så det blir säkert bra. Kanske. Jag vet inte. De flesta mediciner verkar ju inte fungera så bra för mig. Jag har testat en hel del... 
 
Vi pratade en del om hur jag mådde, jag och läkaren. Särskilt eftersom min sjukskrivning går ut i mars och hon behöver skriva ett nytt utlåtande till försäkringskassan. Även om jag tycker att jag mår relativt bra just för tillfället så tvingades jag erkänna att det fortfarande svajar mycket. Så sent som på julafton var jag ju väldigt nära att göra ett seriöst självmordsförsök och har haft starka destruktiva tankar större delen av tiden både innan och efter det. Att tänka på detta gör mig ganska nedslagen. Att det som var för en månad sedan, som jag upplever som ett år sedan, faktiskt ändå bara var en månad sedan. Inte alls lång tid med andra ord. Vi pratade lite om MBT:n också och hon undrade hur jag kände att det hade gått under höstens introduktionskurs och om jag fortfarande var intresserad av terapin. Jag berättade om hur jag så gärna ville gå i terapin men inte trodde att jag var tillräckligt sjuk. Hur det drev mig till att bli så destruktiv att jag behövde vara inlagd en hel del under sommaren och hösten.
 
Hon frågade om jag aldrig hade funderat över om jag kanske tvärtom var för sjuk för att gå i MBT. Att det kanske inte passade mig med min problematik. Olika terapiformer fungerar olika bra för olika människor. Såklart. Jag vet inte vad jag ska säga om detta. Det känns jobbigt. Det krockar med min bild av verkligheten. Självklart förstår jag att det inte är friskt att skära sig själv och äta flugsvamp för att få komma med i en terapigrupp. Men jag känner fortfarande att jag inte är tillräckligt sjuk. Jag vet inte vad jag ska tro eller tycka. Om jag inte kan gå i MBT hur ska jag då någonsin bli frisk? Jag har höjt upp det till skyarna och det känns inte som om något annat skulle kunna fungera. Jag har ju gått i "vanlig" individuell terapi i tusen år nu (ungefär). Och ja... Jag mår väl inte så som jag gjorde för tio år sedan. Men det är ju inte mycket bättre egentligen. Äsch, jag orkar inte tänka på det här. Jag står inte ut.
 
Aaaaaaah! Jag är så förvirrad. I ena stunden tänker jag att jag är jättesjuk och aldrig någonsin kommer må bra. I nästa att jag är i princip frisk. Jag känner mig så osäker. Det känns inte som om jag kan lita på mina egna tankar, jag har ingen möjlighet över huvud taget att bedöma det verkliga läget. Och det känns jättejobbigt att utredningen baseras mest på vad jag själv ger för svar på ett gäng frågor. Tänk om jag över- eller underdriver? Hur ska det någonsin gå att att över huvud taget säga vad som är sanning och inte?
 
Nej lugna ner dig Viktoria. Jag är säkert bra uppstressad nu av kursen och båda mötena idag. Om en vecka eller två känner jag mig säkert mer lugn med kursen. Läkaren menar bara att de ska hjälpa mig på det sätt som passar mig bäst. Det är jättebra. Andas. Och utredningen blir som den blir. Jag får väl lita på att de vet vad de gör. 
 
Jag är lite för rörig i huvudet för att läsa igenom vad jag skrivit här nu. Klockan är tjugo över sju. Jag måste passa på att äta något nu innan åtta så jag håller mig till imorgon. Phu. Aja, vi säger så då. Hej så länge!
Till top