Trygghet och sorg

Tankar/känslor / Permalink / 1

Jag sitter på biblioteket igen, har just hämtat ut min medicin från apoteket och svalt en tablett. På en bok i en hylla mittemot mig står titeln: ”Dö inte nyfiken!”. Känns väldigt passande nu när jag knappt kan koncentrera mig på något annat än just självmordsplaner. Som förvisso känns högst ofrivilliga. Jag är jättenyfiken på massor av saker. Jag vill åka till Portugal med min sambo som vi pratat om under ett helt år nu tror jag (jag har inte haft råd, inte mått tillräckligt bra heller). Vill vandra i bergen där, gå runt på kullerstensgatorna, se saluhallarna, dricka lokalproducerat vin och eventuellt röka en joint. Jag vill gå färdigt den här författarkursen, skriva färdigt min bok, i alla fall testa att plugga och se hur det känns. Jag vill ju ha barn. Och jag vill spela teater och dansa och allt det där som jag inte kan just nu. Men jag vill inte ha gjort det för sista gången. Jag vill och hoppas på att det ska kunna gå igen, jag ska i alla fall försöka. Jag är för nyfiken för att dö nu.

 

Det är så himla mysigt här inne. Ett stort runt rum men fönster överallt inklusive i taket. Självklart böcker överallt. Solen lyser in och fåtöljerna är jättebekväma. Jag har tagit med mig pannkakor till lunch. Min stora kärlek och trygghet sitter mittemot mig och jag hade tidigare idag ett jättetrevligt samtal med min före detta handledare på arbetsträningen. Jag är så glad och nöjd och lycklig. Allt går så bra för mig. Men jag vill bara gråta, skära sönder min hud och släcka mitt medvetande för alltid. Hur kan det vara såhär!? Jag blir inte klok på mig själv.

 

Jag behöver en krisplan. Om allt skiter sig och jag tappar kontrollen helt, vart ska jag vända mig? Aldrig igen till psykakuten eller deras avdelningar. Något annat. En plats där jag känner mig trygg och säker. Där det finns famnar att gråta ut i. Där någon kan se på mig att att jag inte klarar av att gå ut ensam (utan att jag behöver säga något). Som hindrar mig från att skada mig själv när jag inte längre klarar att själv göra det. Det finns ingen sådan plats just nu. Men jag måste hitta en, snabbt. Så jag vet vad jag ska göra när det bara är mos kvar i hjärnan och jag knappt kan styra mig själv.

 

Det är en supersöt liten ekorre utanför som nästan flyger över snön och upp i, vad jag gissar är, en stor ek. Pannkakorna är goda. Jag känner mig fin, bekväm med min kropp och mina kläder just idag. Jag har skrivit lite mer på boken. Blev inte särskilt nöjd men det är definitivt en start på en scen som kan utvecklas till något fint. Det är lugnt och tyst här för ovanlighetens skull. Man kan ju tycka att det alltid borde vara det på ett bibliotek men ofta kommer folk hit för att prata med varandra, roa sina barn, be personal om hjälp, eller diskutera i bokcirklar. Och såklart ringer någons telefon då och då, inte sällan min egen. Men just nu är det helt stilla. Jag älskar det. Jag vill känna mig trygg nu, det känns som att jag i normala fall skulle kunna göra det. Men inte idag.

 

-

 

Det har gått en liten stund. Jag vet inte om det är medicinen som börjat verka, om det är mitt skrivande och mentaliserande eller något helt annat. Men jag känner mig lugnare nu. Det som var ett skrikande monster inom mig är nu mer något som liknar en enorm svart och tung sorg. Jag känner att jag behöver gråta ut. Men tårarna kommer inte. Det behöver vara på rätt plats, med rätt person. Något som är ett hem. Jag har inte känt mig hemma någonstans egentligen sedan mormor dog. Det är henne jag vill gråta ut hos. Men hon finns inte längre. Och det får mig bara att vilja gråta ännu mer.

#1 - - Anonym:

Kram ❤
Du skriver så himla bra och verkar så intelligent och klarsynt. Hoppas du kan ge de där dumma tankarna en rejäl smocka, tror om inte annat att dina kloka ord som sätter en så klar färg på dina känslor kan hjälpa till att brotta ner det dumma. Få som är så skickliga på att plita ner sitt inre, tack för en bra blogg!

Svar: <3
Viktoria Wahren

Till top