Trött
Jag är inte med i teatergruppen alls längre. Jag hade läkarsamtal idag. Och jag fick svar från patientnämnden angående mitt klagomål kring olyckan när jag var inlagd i början av hösten. Jag är så trött. Så matt. Jag orkar inte mer. Och jag vet inte vart jag ska fly. Jag orkar inte skriva. Orkar inte se på film, vill inte ha fler intryck. Men kan inte vara ensam i tystnaden heller. Tankarna och känslorna tränger sig på och hotar att förgöra mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bara försvinna ur mitt liv för en stund. Ta en paus så jag kanske kan komma tillbaka sen och ta tag i vad som behöver tas tag i.
Jag försöker allt jag kan att inte tänka på någonting. Vara helt tom i huvudet. Skräckslagen inför det som bubblar upp i mig. Men tankarna rusar. Allt jag sagt, allt som andra sagt, saker som hänt. Det spelas upp i mitt hvuud om och om igen och jag ananyserar ofrivilligt. Letar efter vad jag gjort fel. Hur saker kan ha misstolkats. Försöker förstå vad som händer och har hänt. Jag får inte stopp på det. Jag vill inte tänka mer. Okar med inte med mig själv.
Älta inte.. vet att det är en hemskt jobbig sak att inte göra men klagomål ocg sånt går rätt sällan igenom. Samma om man jobbar inom statlig myndighet..helt otroligt när man upptäcker hur meningslöst det är att nå fram med kritik. Det finns anledningar till det men inga personliga så försök släppa att du gjort något fel eller misstolkats (om de inte ordagrant skriver något helt skevt, halvt skevt kommer de undan med..). Kram på dig tigerkvinna!