Tankar klockan 01.00 på natten

Tankar/känslor / Permalink / 0
Kunde inte sova. Tankarna rusade. Instagram. Terapin. Föräkringskassan. Saker jag skrivit, saker jag sagt. Vänner jag haft, förlorat och fått tillbaka. Var det rätt eller var det fel? Kunde något av det misstolkas? Läser bakåt i min blogg. Minns tiden mellan gymnasiet och Härnösand. Jag mådde bra. Relativt. Hur kunde det fungera så bra då? Varför inte nu? Vad gör jag för fel? Tänker att skillnaden är att då hade jag ingen kontakt med psykiatrin. Hela tonåren mådde jag skit och hela tonåren hade jag kontakt med psykiatrin. Dumpade dem någon gång i trean på gymnasiet och mådde sakta bättre. Blev aldrig helt bra, hade många svackor och det var ständigt något som skavde i mig. Men jag klarade mig. Sen kom Härnösand och jag såg inget annat val än att sjuksriva mig. Kontakt med psykaitrin igen. Och därifrån har jag bara rasat. Djupare och djupare och djupare. Till jag landat här ngåonstans. Klättrar och faller omvartannat. Jag vet inte var jag är längre. Vem jag är.
 
Hade en plan. Min sambo skulle somna. Jag skulle smyga. Skära upp armarna. Lätta på trycket. Ville bara ha sönder nånting. Vad som helst. Porslin hade kanske också fungerat, men det känns mer sofistikerat att ha sönder mig själv. Eller nåt. Jag vet inte ens vad jag babblar om. Klockan är kvart i ett på natten. Och jag är inte en person som brukar ha svårt att somna. Svårt med kvaliteten på sömnen möjligtvis men inte själva insomnandet. Ytterst sällan. Så jag är mer eller mindre helt väck såhär dags. Vet inte vad jag säger.
 
Men jag sket i planen. Jag skiter i den just nu. Den finns fortfarnde där i mitt huvud. Fast nu har sambon vaknat och vågar antaligen inte somna utan mig tillbaka i sovrummet. Jag är okej med det. Det kommer fler chanser. Jag kan skada mig själv senare i natt, imorgon, nästa vecka. Men vill jag verkligen det? Jag vet inte.
 
Jag har hängt upp allt på idén om att få barn. Om att jag skulle låta bli att skada mig själv, skulle leda till att jag fick föda barn inom två år så hade jag absolut velat låta bli. Men ska jag vara ärlig med mig själv? Bara det att jag tänker på det här sättet, att jag hänger upp hela mitt liv på det här och sätter min hälsa allvarligt på spel visar att jag inte är redo eller kapabel att ta hand om ett barn. Jag står knappt ut ens med mitt eget liv, hur skulle jag kunna ta hand om någon annans? Är jag dum i huvudet?
 
Nej, för jag måste ha något att tro på. Något att hoppas på. Drömma om. Sträva efter. Men det känns fan inte friskt. Sjukt är vad det är. Eller så är det inte det förresten. Fan, vad vet jag. Just nu känns det helt värdelöst att tro på att jag kommer få barn inom de närmsta två åren. Och om jag inte kan få det så är det ingen idé att kämpa emot självskadeimpulserna. Jag orkar inte vänta längre än så. Om ens det. Vilket kommer innebära att jag skadar mig själv... Och fastnar i det ohälsosamma. Beroendet. Ångesten. Och kommer fortsätta välja det om och om igen. Kan jag inte göra rätt val nu så kommer jag aldrig kunna det med andra ord. Jag orkar inte kämpa mer. Jag vill bara ge upp. Jag skiter i allt. Det är ingen idé. Jag kommer aldrig bli bra.
 
Jag skulle kunna skära mig själv när som helst. Om jag bara ville. Men jag har fortfarande inte gjort det. Jag vet inte varför. Jag tror inte att jag vill. Nej, varför inte helvete skulle jag vilja det? Suck. Det är klart jag inte vill. Men det är något mer. Det tar faktiskt emot. Jag har blivit för bra på att mentalisera. Jag tänker efter för mycket. Kan inte agera på impulsen. Kan inte ta modet till mig, tvekar och velar. Det är väl bra. Men jag hatar det. Det är så sjukt frustrerande. Allt jag vill är ju bara att slå, sparka, riva, skära, ha sönder, krossa, kasta och allmänt massakera. Och sedan sjunka ner av utmattning i en famn och gråta ut. Eller ensam på ett golv, asfalt, lövbädd i skogen. Inte vet jag, återigen.
 
Jag vet inte ens om jag vill ha barn över huvud taget. Det är kanske bara mina extremt envetna hormoner som spökar. Till och från tänker jag att det är lika bra att jag inte har barn. Det är ändå mycket bättre såhär. Jag är fri, kan göra vad jag vill. Har ingen mer att ansvara över än mig själv. Dessutom orkar jag ju knappt träffa min familj. Det är väl annorlunda förstås med ett eget barn. Men ändå. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag kanske ska gå och lägga mig. Låta en ny dag komma. Och kanske gå. Leva vidare. Se vad som händer. Återigen. Och igen och igen och igen. Så trött...
Till top