Stressad men nöjd

Tankar/känslor / Psynligt / Permalink / 0
Jag orkar inte riktigt gå in på detaljer men det är ungefär tusen saker som stressar mig just nu. Det mesta är ingenting jag kan göra något åt dock. Det är saker som jag helt enkelt får acceptera har hänt, händer eller kommer att hända. Saker som är. Och jag försöker gå ner i varv. Men kan ändå inte hjälpa att jag blir jättetrött och nedstämd till och från. Jag behöver ta ångestdämpande och sömntabletter nästan varje dag nu. Men det får väl vara så i perioder. Det gick ju ett par månader där jag nästan inte alls behövde använda det. Det lustiga är jag hade mycket starkare självskade- och självmordsimpulser då jämfört med nu. Jag var extremt depressiv men sov bra och hade inte så mycket ångest eller stress. Nu är det tvärtom. Jag vill leva, vill göra bra saker för mig själv och är kreativ och inspirerad. Men jättestressad, uppe i varv, kan inte sova och får ibland stark ångest. Det lät konstigt i huvudet men nu när jag skriver det så inser jag att det kanske är ganska vanligt. Tänker på bipolära. Jag vet ju inte om det är så för alla. Men när de är maniska/hypomana så upplever de ju att de mår bra, är kreativa och har enorm livsglädje. Men är också väldigt uppe i varv, stressade och kan inte sova (och lite annat som jag kanske inte upplever såklart). Och i depressioner generellt antar jag att man har mindre energi och att det är vanligt att man sover mer än vanligt till och med. Det är väl så.
 
För mig har det oftast varit tvärtom, ungefär. Tidigare i mitt liv i alla fall. Jag var depressiv, stressad, självmordsbenägen och hade stark ångest samtidigt. Alltihop på en gång. Glad att det inte är så längre. Det känns positivt att jag inte har alla tusen symptom samtidigt utan att det blir lite glesare dem emellan. Så jag får en chans att andas och återämta mig. Det är inte konstigt att man ger upp och vill dö när alla känslor härjar samtidigt i kroppen under en lång, lång tid. Tänker jag. Det blir ju svinjobbigt. Outhärdligt.
 
Jag har stretchat lite här på morgonen och sitter nu och dricker te. Tränar ingenting alls längre, var jag än är så finns det människor som tittar på mig. Min sociala fobi har inte blivit bättre, möjligtvis annorlunda dock. Om det visar sig att jag har autism så kanske de tar bort den fobiska personlighetsstörningen och den sociala fobin från min diagnoslista. Mina sociala problem drar åt det autistiska hållet verkar det som. Men vem bryr sig. Jag är så trött på diagnoser nu. Jag vill bara ha hjälp. Vill bara må bra. Skit samma vad det kallas för. Hela anledningen till att jag blivit så besatt av diagnoser är ju för att man inte har rätt till vilken hjälp som helst utan att först ha utrett. Och jag har mått verkligen skitdåligt och det är fortfarande inte särskilt bra. Jag vill ha så mycket hjälp jag bara kan få, vill bara att allt ska bli bra. S ju flera diagnoser, desto bättre.
 
Eller kanske inte egentligen. Eventuellt kanske de autism-liknande problemen krockar med MBT:n så jag inte får gå den. Men det har ju inte med vad kallas att göra. Oavsett om det är autism eller inte så är det ju hur jag fungerar i gruppen som spelar roll. Men det känns som att det är det här samhällets sjuka behov av att sätta namn på allt som gjort mig så besatt och besattheten som i sin tur förstörde introkursen i MBT för mig. Som fick mig att tro att jag inte var tillräckligt sjuk för att få vara med.
 
Jag orkar inte tänka på det. Jag vill i varje fall inte skada mig själv eller dö just nu. Och jag har min författarkurs. Den går bra faktiskt. Jag har lärt mig massor och har roligt på vägen. Den bidrar såklart en del till stressen men som jag skrivit innan så är det på en hållbar nivå. Jag har kommit en bra på bit mitt nya bokprojekt och den här gången planerar jag mycket mer noggrant. Jag började med en idé som blev en synopsis. Som blev till ett par testskrivningar, som ledde till en ny synopsis och sedan tillbaka till den första. En fördjupad karaktärsbeskrivning och senare en kapitelindelning. Har skrivit ner några fler scener som ska in i kapitlen nu också samt kommit på en jättehäftig grej med grekisk mytologi som jag ska väva in i historiens gång. Jag är så nöjd! Det känns som att boken verkligen är genomtänkt den här gången. När jag väl börjar skriva så kommer jag ha en färdig karta att gå efter. Samtidigt som nya saker kan komma till på vägen när man väl är där på riktigt. Jag har aldrig känt mig såhär strukturerad och i kontroll av ett skrivprojekt.
 
Mina första försök till böcker började jag skriva bara rakt av från början mot slutet i kronologisk ordning utan att ha en aning om vart det skulle leda. Det är kanske det vanligaste att göra som nybörjare och kan säkert fungera för en del människor. Inte för mig. Jag fastnade, tappade inspirationen och visste inte hur jag skulle knyta ihop saker eller vart de skulle leda. Förra året gjorde jag mitt första försök där jag var mer välplanerad. Jag hade en ganska genomarbetad synopsis och karaktärsbeskrivningar och dramatisk kurva. Men jag hade fortfarande så bråttom med att bli klar att jag återigen ville börja skriva själva boken innan jag egentligen var helt på det klara med hur jag ville ha den. Och jag var inte helt nöjd med grundstommen, den behövde mer bearbetning. Så jag skrev ett par hundra sidor som säkert var bra var för sig men hela grundidén bara gled isär. Det blev inte som jag hade tänkt mig och jag orkade inte börja om från början när jag redan hade skrivit så mycket, så jag gav upp.
 
Det är ett stort steg att kunna se tillbaka och förstå vad som hände. Vad som gick fel och hur jag ska göra den här gången för att komma ännu längre. Jag kanske inte lyckas med det här projektet heller men förhoppningsvis lär jag mig ännu mer. Fast min känsla är såklart (som alltid när jag är uppe i varv, levnadsglad och kreativ) att det här är ett mästerverk som kommer säljas över hela världen inom ett år eller två. Vi får väl se. Hej på er!
Till top