...Och så vitt igen

Tankar/känslor / Permalink / 0
Igår blev också en rätt jobbig dag med många tårar här och var. Men det slutade med att jag talade om det för regissören i gruppen. Och tillsammans tog vi beslutet att jag inte ska stå på scen i det här projektet. Jag mår för svajigt, de säljer den här föreställningen och ska på turné. Jag behöver kunna garantera att jag kan vara med från början till slut. Och i ärlighetens namn så kan jag inte. Jag ska däremot vara med på repen och hjälpa till runtomkring. Och om jag är mer stabil i sommar/ efter sommaren så kanske jag kan vara med på scen då! Först blev jag jättelättad och sedan jätteledsen. Jag var rädd för att jag skulle gå ner i en djup svacka. Men idag mår jag hur bra som helst! Eller tja... I morse var jag rätt så grinig. Men efter lite stesolid (tack gode gud för stesolid, har behövt det nästan varje dag senaste veckan) och att jag upptäckte att jag fått mens så kunde jag slappna av. Andra halvan av dagen har jag varit på superbra humör. Nu har jag sådär mycket energi och inspiration igen som jag haft de senste två veckorna. Som jag tjatat sönder er om. Ungefär.
 
Ja jag ville bara säga det. Allt är bra nu. Det var kanske bara det att jag skulle få mens och att teatergrejen blev för mycket. Men nu är det löst. Och då är det frid och fröjd igen. Behöver kasnke inte bli mer dramatiskt än så. Tänk om jag faktiskt kommer hålla mig såhär glad och energisk nu över en längre tid? Skulle vara så coolt. Börjar fundera över om det eventuellt är mina antidepresseiva som faktiskt börjat fungera? Eller har jag sagt det? Inga antidepressiva har någonsin fungerat för mig. Och jag har testat minst tio olika. Har tappat räknningen.
 
Säkert dock i kombination med att jag trivs med mitt liv nu också. Alltså att jag slutade med arbetsträningen som inte kändes bra. Började den här författarkursen som är jättebra och nu också får vara med i en fin teatergemenskap. Och så att jag har min fina sambo som stöttar mig enormt mycket. Och viktnedgången, även fast jag bara gått ner 4,5 kilo än så länge så känner jag mig mer nöjd med mig själv och hur jag ser ut. Bara av vetskapen om att jag faktiskt har kontroll över min vikt och kan påverka den. Och jag tror nu efter att det gått en månad att jag verkligen inte kommer bli ätstörd. Det är mycket svårare att gå ner i vikt än jag trodde. 4,5 kilo på en månad? Det går så otroligt segt! Och ändå äter jag säkert minst 500 kalorier mindre per dag nu. Detta är egentligen en bra takt. Ett kilo per vecka. När man deffar (äter mindre och tränar samtidigt) så är tydligen det ultimata att gå ner ett halvt kilo i veckan. Det är ju nästan ingenting. Men anledningen till det är att om man går ner för fort så tappar man muskler.
 
Så allt är bra. Lugna puckar. Klart slut.
Till top