Lycklig

Tankar/känslor / Permalink / 0

I morse när jag låg i badet så tänkte jag att ”nu är jag lycklig”. Det var väldigt länge sedan jag tänkte så. Jag tror inte att jag hade kunnat säga det igår och jag kan nog inte säga det nu längre. Lycka är en flyktig upplevelse. För många. För mig. Inte långt efter att den uppstått så börjar jag ifrågasätta och vips så är den borta. Men det känns okej, jag är fortfarande tacksam över att jag fick uppleva den.

 

Jag känner mig utmattad både psykiskt och fysiskt. Jag har varit väldigt uppe i varv i två veckor nu ungefär. Konstant aktiv, kreativ och förlåtande när missöden uppstått. Ingenting har riktigt lyckats dra ner mig. Inte när jag fick negativ kritik på en av mina texter i skrivkursen. Och inte när jag var tvungen att ta ett snabbt beslut om huruvida jag ville gå med i en teatergrupp eller inte. (Det blev ett ja på det och vi har premiär i mars!) Inte när det blev lite missförstånd och förvirring mellan mig och regissören eller när tiden ändrades och jag fick hasta i mig mat och åka iväg till inspelningen av vår trailer till pjäsen. Och inte har jag känt mig trött trots att jag hållit igång hela dagarna. Knappt känt något behov alls av att klaga heller. Jag påpekade en gång igår kväll för min sambo att jag haft huvudvärk hela dagen och massor av sura uppstötningar under kvällen. Ville bara meddela det och sedan var det ur världen för mig. Det är allt.

 

Men energin räcker inte i all evighet. Jag har verkligen fått kämpa för att gå ner i varv senaste veckan. Har behövt ta hjälp av sömntabletter många nätter samt ångestdämpande, yoga och meditation för att lugna nerverna när jag suttit och väntat på besked angående olika saker. Badkaret i morse var också ett sätt att slappna av och fungerar ganska bra.

 

Jag tror inte att det var det bästa beslutet egentligen att gå med i teatergruppen just nu. Det gick bra med skrivkursen och det var tillräckligt. Jag var nöjd. Det känns lite som att jag leker med ödet nu och tar på mig för mycket. Det finns en risk att jag bränner ut mig. Jag hörde av mig i tanke att kanske hoppa in i gruppen efter att skrivkursen är slut. Men så fick jag erbjudandet om att gå med på en gång. Premiären är som sagt om en månad bara och de hade en roll som behövde tillsättas. Jag klarade bara inte av att låta bli, det var alltför frestande att få komma in i en gemenskap igen. En som jag tror att jag skulle trivas i. Att sätta upp en teaterpjäs är något som knappt går att jämföra med något annat. Man kommer varandra så extremt nära.

 

Till skillnad från många andra konstformer så talar man verkligen klarspråk i gruppen och till viss del även med publiken. Man kan inte linda in sin själ i färger, former, noter eller rörelser. Utan man måste stå där helt naken och tala brutalt ärligt rakt från hjärtat med varandra. På scen visar man bara den delen av sig själv som ryms inom manuset förstås men bakom scen finns ingenstans att gömma sig. Och det är enormt befriande. Jag kan själv uppleva (om det är bra sammansatt grupp vill säga) att jag behöver inte vara rädd för något. Såklart blir man rädd och bryter ihop och gråter ändå. Men det är okej för alla accepterar varandra precis så som de är. Man mer eller mindre uppmuntrar varandra till det. Att ta risker och bryta ihop, för gruppen kommer alltid finnas där och fånga upp en efteråt.

 

Ska jag klara av att vara en del av en social gemenskap någonstans så måste det nog vara inom teater. Och än så länge har det gått fint. Jag måste bara varva ner. Jag är lugnare nu än jag var för några dagar sedan. Men jag måste lugna ner mig ännu mer. Vila och andas. Som nu till exempel i bloggen. Här kan jag hämta andan och lätta lite på hjärtat. Mer eller mindre kravlöst. Tack till er som läser och tar emot mina ord.

Till top