Då, nu och sen

Tankar/känslor / Permalink / 0

Ångesten är lika tung idag som igår. Kanske värre. Eller också handlar det bara om att min styrka brister. Jag orkar inte må såhär dåligt under såhär lång tid. Jag känner hur bristningsgränsen kryper närmre. Tog 10 mg stesolid för en timme sedan. Det har gjort mig mer avslappnad både fysiskt och psykiskt. Men ångesten trycker på ändå. Jag känner mig som att jag står inför ett berg som måste bestigas samtidigt som båda mina ben är brutna. Och jag har valet att bara stanna kvar här nedanför berget och längtande titta på upp det. Men om jag gör det kommer folk bli arga på mig. Så länge det finns minsta lilla chans, om så bara en procent, så måste jag försöka ta mig upp. Hellre bryta ännu fler ben än att inte försöka alls. Förmodligen är det ingen annan än jag som lägger den pressen på mig. Men jag upplever det starkt som att det kommer utifrån. Från försäkringskassan, från familj och vänner, psykiatrin. Till och med Espresso House och biblioteket. Random människor på gatan, i butiker eller på nätet.

 

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur länge ska det vara den här gången? Hur länge kommer jag orka hålla ihop mig själv? Finns risken att jag kommer skada mig eller behöva bli inlagd igen? Efter den senaste vändan på psyket så kan jag helt ärligt säga att jag hellre dör än att hamna där. Aldrig igen. Det är som att de nästan letar upp tips på hur man kan hjälpa och underlätta för en människa som psykiskt dåligt för att sedan aktivt göra precis tvärtom. Gång på gång.

 

Jag tänker ofta på framtiden nuförtiden. Och jag ser ljust på den. Planerar och drömmer inför att få barn ihop med min sambo och börja studera på universitet. Jag är fortfarande inne på juridik och numera specifikt i Lund. Och så att forska. Ha egna dansklasser i modernt och improvisation. Få spela teater. Tjäna egna pengar. Se mitt barn växa upp och få ge all min kärlek. Men för varje dag nu känns allt tyngre. Framtiden allt mer orealistisk och allt glider ur händerna på mig. Jag har ingen lust eller motivation till någonting. Orkar knappt skriva.

 

Och jag känner mig livrädd för att gå för snabbt fram. Tänk om jag satsar på en distanskurs på halvtid. Tänk om jag klarar av det. Kommer in på ett program och flyttar till en annan stad. Då är det heltid och mycket sociala situationer som gäller. Ett stort steg. Tänk om jag inte klarar av det? Och jag faller, slår mig hårt och är på en helt ny plats där ingen egentligen känner mig. Där jag måste ställa mig i nya köer för att få olika stödinsatser av psykiatrin och försäkringskassan. Jag vet inte om det är värt risken. Jag tänkte för en vecka sedan att jag kanske kunde satsa på att börja plugga till nästa vår. Nu vet jag inte längre. Jag är trygg här.

 

Men vem vet, jag kanske håller mig superstabil hela det kommande året? Då kanske det faktiskt skulle kunna fungera. Men om jag mår så som jag gjort under de senaste året bakåt i tiden… Då är det kanske för riskfyllt att flytta och plugga heltid i en social miljö.

 

Jag orkar inte tänka mer på framtiden. Var stund i sänder. Ett andetag i taget. Och jag ska göra allt jag kan för att hålla ut den här svackan. Be för att den inte kommer bli långvarig. Sitter på biblioteket just nu. Kanske ska låna någon ny bok eller titta lite i någon tidning. Vad som helst för att fokusera på nuet. Släppa allt annat.

Till top