Dagen efter

Tankar/känslor / Permalink / 0

Ett litet kort inlägg tänkte jag skriva här nu. Har kämpat mig ut ur lägenheten i snöstorm till Espresso House. Och nu sitter jag här med en espresso machiato för ovanlighetens skull. Har testat den en gång tidigare för några år sedan. Den är stark… Men smakar ändå relativt okej. Jag är orolig över att det blev för mörkt när jag skrev inatt. Jag vill bara säga att det känns lite bättre nu. Efter att jag fått skriva av mig lite. Fått sova ut, fram till tio i morse. Tagit en stesolid, satt på lite läppstift och fått tangentbordet framför mig igen.

 

En del overklighetskänslor, inte lika mycket som igår. Jag är lugnare nu tror jag. Hela helgen har jag gått på adrenalin och igår tog väl priset. Hade så mycket ångest på morgonen att jag knappt orkade ta mig ur ängen. Visste att jag måste hålla mig sysselsatt konstant om jag ska orka. Så jag tog mig upp, packade upp tvätt, målade naglarna, duschade, testade ett husmorstips för att få bort fettfläckar från en kjol, diskade, promenerade, promenerade och promenerade. Gå i rask takt upp för ett par backar sju gånger totalt. Kunde inte sitta still. Tog mig till Espresso House även igår, försökte skriva men kunde inte koncentrera mig. Testade en tröja på Lindex. Fin på klädhängaren, inte lika fin på mig. Råkade kleta läppstift på den, bara lit grann. Jag tänkte att ingen kommer märka det och smög därifrån så fort jag kunde. Hoppade upp och ned i fåtöljen hos terapeuten, vred och knådade mina händer, skakade i benen och hade gråten i halsen samtidigt som jag talade i takt med en sportkommentator. Jag kände inte igen mig själv. Det kändes som om jag såg mig själv utifrån stundvis. Kunde inte få ihop det i mitt huvud. Att det här är jag.

 

Men jag överlevde dagen. Överlevde natten. Och nu sitter jag här igen. Något lugnare. Det är kanske inte så illa ändå, livet. Jag hatar det. Det är skit. Bara skit. Och jag orkar inte ett piss mer. Eller gjorde inte det igår i alla fall. Nu orkar jag lite mer. Lite grann. Men det är samtidigt rätt coolt och fascinerande också. Livet snackat jag om fortfarande. Det är skit. Och skithäftigt. Jag hatar det och jag älskar det. Jag vill inte dö riktigt än. Jag vet inte om jag är glad eller ledsen över att aldrig skadade mig själv igår kväll. Men faktum kvarstår, jag gjorde det inte. Har inte gjort det på fem månader. Äntligen börjar tiden komma någon vart. Och det är kanske bra. Kanske mår jag bättre. Kanske kan jag bli frisk. Få barn. Gå vidare i livet och njuta tillräckligt mycket för att orka stanna kvar.

Lite hopp i mörkret. Som just nu är väldigt vitt, i alla fall utomhus.

Till top