Brainfreeze och tvångströjor

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Psynligt, Risperdal, Våga tala om det / Permalink / 0

En liten snabb blogg. Jag är på Espresso house och ämnar att skriva. Jag vet inte om det kommer bli på boken jag arbetar med eller någon annan skrivövning från kursen. Kanske en kombination. Jag har fortfarande brainfreeze från att ha gått i -9 och snö som piskat i ansiktet i trettio minuter ner till stan. Jag vill bara värma upp lite med att skriva något simpelt här. Lätta lite på tankarna. Känner mig inte ett dugg sugen på att skriva egentligen. Vill helst lägga mig på golvet och skrika och gråta. Men folk skulle titta konstigt på mig och undra vilket hem jag rymt från. Så jag låter bli.

 

Jag har fortfarande rätt så starka självskadeimpulser. Men där stannar det. Flera gånger har jag tänkt att ”nu gör jag det, this is it”. Men så sitter jag kvar där jag sitter. Och jag tänker ”varför gör jag det inte?” och ”gör det bara!”. Men jag gör det fortfarande inte. Och det enormt frustrerande. Jag vill bara få utlopp för mina känslor. Lätta på trycket. Avreagera mig. Antingen har jag blivit grym på att mentalisera och tvivlar helt enkelt för mycket över om det är rätt val, om det verkligen är vad jag vill. Eller också (mer troligt) så fungerar risperdal för mig. För det jag upplever nu är exakt det min läkare beskrev att den skulle göra. Se till att jag inte tappar kontrollen, inte ger efter för mina impulser. Stämningsstabilisera.

 

Så. Bravo! Men den tar inte bort tankarna, ångesten eller min önskan att faktiskt skada mig själv. Det känns som om jag är instängd i en vadderad cell med tvångströja och håller på att bli galen. Kastar mig själv fram och tillbaka mot väggarna i försök att få det att göra ont. Men det händer ingenting. Jag är trygg. Ingenting kommer hända. Och jag håller på att bli galen. Jag står inte ut. Jag vill bara att det ska göra ont. Vill bara förstöra. Men jag kan inte.

 

Oj, nu får jag lock för ena örat och det tjuter. Och nu kommer overklighetskänslorna. Suck. Men det är bra. Medicinen räddar antagligen livet på mig och om jag hade skadat mig själv så hade jag antagligen haft ännu mer ångest nu. Eller ännu värre varit inlagd eller död. Så det är en bra medicin. Och jag är faktiskt inte instängd i någon vadderad cell och jag har ingen tvångströja. Jag är ute på stan, sitter och dricker kaffe, skriver i min blogg. Lever livet. Cellen och tröjan finns bara i mitt huvud. Och tur är väl det.

 

Jag insåg detta igår. Kanske lugnar jag ner mig om några dagar när jag inser att jag förmodligen inte kommer göra illa mig själv. Kanske lyckas jag acceptera att jag är trygg och slutar tänka på det, slutar planera hur, var och när jag ska göra det. Eftersom det inte är någon idé. Jag kan ändå inte göra verklighet av det.

 

Den antidepressiva verkar ju också fungera någorlunda. I perioder sedan jag började äta den har jag mått jättebra och haft jättemycket energi. Just nu är jag i en svacka men jag tror jag ändå har mer energi än jag brukade ha innan. Jag har som sagt inte världens bästa minne längre men jag tror det. Förr kunde irritationen, tröttheten, ångesten ta över så mycket att jag faktiskt blev handlingsförlamad. Numera även om det känns som att allt är skit och jag inte har lust eller orkar göra någonting så kan jag ändå tvinga mig till det. I viss mån. Som att ta mig till Espresso house, betala räkningar eller diska. Inte större saker som att arbetsträna eller vara med i en teatergrupp tydligen.

 

Så, det var uppvärmningen. God fortsättning till er alla! Och lycka till, till mig själv med skrivandet. Iiiiiih! Ångest.

Till top