Trygghet och sorg

Tankar/känslor / Permalink / 1

Jag sitter på biblioteket igen, har just hämtat ut min medicin från apoteket och svalt en tablett. På en bok i en hylla mittemot mig står titeln: ”Dö inte nyfiken!”. Känns väldigt passande nu när jag knappt kan koncentrera mig på något annat än just självmordsplaner. Som förvisso känns högst ofrivilliga. Jag är jättenyfiken på massor av saker. Jag vill åka till Portugal med min sambo som vi pratat om under ett helt år nu tror jag (jag har inte haft råd, inte mått tillräckligt bra heller). Vill vandra i bergen där, gå runt på kullerstensgatorna, se saluhallarna, dricka lokalproducerat vin och eventuellt röka en joint. Jag vill gå färdigt den här författarkursen, skriva färdigt min bok, i alla fall testa att plugga och se hur det känns. Jag vill ju ha barn. Och jag vill spela teater och dansa och allt det där som jag inte kan just nu. Men jag vill inte ha gjort det för sista gången. Jag vill och hoppas på att det ska kunna gå igen, jag ska i alla fall försöka. Jag är för nyfiken för att dö nu.

 

Det är så himla mysigt här inne. Ett stort runt rum men fönster överallt inklusive i taket. Självklart böcker överallt. Solen lyser in och fåtöljerna är jättebekväma. Jag har tagit med mig pannkakor till lunch. Min stora kärlek och trygghet sitter mittemot mig och jag hade tidigare idag ett jättetrevligt samtal med min före detta handledare på arbetsträningen. Jag är så glad och nöjd och lycklig. Allt går så bra för mig. Men jag vill bara gråta, skära sönder min hud och släcka mitt medvetande för alltid. Hur kan det vara såhär!? Jag blir inte klok på mig själv.

 

Jag behöver en krisplan. Om allt skiter sig och jag tappar kontrollen helt, vart ska jag vända mig? Aldrig igen till psykakuten eller deras avdelningar. Något annat. En plats där jag känner mig trygg och säker. Där det finns famnar att gråta ut i. Där någon kan se på mig att att jag inte klarar av att gå ut ensam (utan att jag behöver säga något). Som hindrar mig från att skada mig själv när jag inte längre klarar att själv göra det. Det finns ingen sådan plats just nu. Men jag måste hitta en, snabbt. Så jag vet vad jag ska göra när det bara är mos kvar i hjärnan och jag knappt kan styra mig själv.

 

Det är en supersöt liten ekorre utanför som nästan flyger över snön och upp i, vad jag gissar är, en stor ek. Pannkakorna är goda. Jag känner mig fin, bekväm med min kropp och mina kläder just idag. Jag har skrivit lite mer på boken. Blev inte särskilt nöjd men det är definitivt en start på en scen som kan utvecklas till något fint. Det är lugnt och tyst här för ovanlighetens skull. Man kan ju tycka att det alltid borde vara det på ett bibliotek men ofta kommer folk hit för att prata med varandra, roa sina barn, be personal om hjälp, eller diskutera i bokcirklar. Och såklart ringer någons telefon då och då, inte sällan min egen. Men just nu är det helt stilla. Jag älskar det. Jag vill känna mig trygg nu, det känns som att jag i normala fall skulle kunna göra det. Men inte idag.

 

-

 

Det har gått en liten stund. Jag vet inte om det är medicinen som börjat verka, om det är mitt skrivande och mentaliserande eller något helt annat. Men jag känner mig lugnare nu. Det som var ett skrikande monster inom mig är nu mer något som liknar en enorm svart och tung sorg. Jag känner att jag behöver gråta ut. Men tårarna kommer inte. Det behöver vara på rätt plats, med rätt person. Något som är ett hem. Jag har inte känt mig hemma någonstans egentligen sedan mormor dog. Det är henne jag vill gråta ut hos. Men hon finns inte längre. Och det får mig bara att vilja gråta ännu mer.

Ljuset i slutet av tunneln

Tankar/känslor / Permalink / 0
Okej, tredje och sista inlägget idag. Lovar. Vill bara säga att allt känns lite, lite bättre nu när det finns en chans att risperdal räddar mig från detta helvete imorgon. Eller om det kanske tar någon dag innan effekten kommer igång ordentligt. Men i alla fall. Det är inte alltför många dagar in i framtiden. Och ja, jag orkar inte läsa den där boken jag lånade fast jag störtälskar den, jag orkar inte tänka, prata, skriva (fast uppenbarligen gör jag det ändå!?) eller något annat. Allt är bara skit. Men det kanske kommer bli bättre ganska snart. Jag håller ut, jag gör det.
 
VIll ni se lite roliga bilder? Ja det är klart ni vill. Varsågoda!
 
 
Detta är då alltså jag på sjukhusområdet, väntades på min terapitimme. Från slutet av sommaren/början på hösten 2017 när jag mådde skit, skit, skit. Men just när den här bilden togs så var det soligt och vackra höstlöv överallt och jag kände mig för en stund helt nöjd och tillfreds med livet.
 
 
Det här är framsidan av min loggbok från första året på Kristinehamns folkhögskola. Första veckan fick vi varsin sådan här bok som vi fick pynta hur vi ville. Samt uppgiften att varje dag skriva vad som gått bra under dagens klasser och vad jag ska ta med mig/tänka på inför morgondagens klasser. Lite målsättningar och annat också. Vi fick även denna dikt som jag valde att klippa ut och klistra fast på framsidan.
 
För er som inte ser vad det står:
 
It takes courage to learn
Willing to learn means willing to change
Willing to change means willing to take riks
WIlling to take risks means willing to fail sometimes
Willing to fail means willing to analyse, what went wrong and put i right
It takes courage to learn
- Dorothy Coe
 
 
Sista bilden är ett utdrag från min dagbok 2002, när jag var tio år gammal alltså. Orden talar kanske för sig själva här.
 
"Just nu är jag inte kär i någon (förutom att jag är djupt förälskad i mig själv, mormor säger att man måste vara det om man ska kunna vara i kär i någon annan.) Hejdå!"
 
Åh, ett så fantastiskt barn jag var!

Risperdal, rädda mig nu

Tankar/känslor / Permalink / 0
Minns ni den där gången för två eller tre veckor sedan när jag nästan skadade mig själv grovt men kom fram till att jag vill inte vill dö och jag vill inte bli inlagd. Och tog beslutet att blir livet så outhärdligt och situationen så pass hopplös att ingenting kan göras så ska jag banne mig begå självmord på ett lugnt, sansat och noga planerat sätt så jag slipper misslyckas och leva med eftereffekterna.
 
Sedan dess har jag inte haft några tankar på självskadande eller självmord. Tvärtom har det blivit mycket lättare att se livets goda sidor. Jag har verkligen ansträngt mig för att tänka efter, mentalisera. Och varje gång något känts svårt eller jobbigt så har jag kommit fram till att det ändå inte är värt att dö för. Förrän nu. Hela dagen idag har ovälkomna tankar, fantasier, planer och impulser kring självskadade och självmord härjat i mitt huvud. Och jag ville först inte berätta för någon. Än så länge är de inte så illa att jag faktiskt vill dö på riktigt och kommer säkert kunna hindra mig själv. Men de ångestdämpande tabletterna hjälper inte och ångesten blir bara alltmer olidlig för varje timme. Jag tänkte att om det blir så illa att jag bestämmer mig för att dö så kan jag inte berätta för någon om det nu. Då skulle jag hindra mig själv.
 
Men än vill jag fortfarande leva, än vill jag bli hindrad. Så jag berättade till slut för min sambo nu för en stund sedan. Och tur var väl det. Han såg ett ganska tydligt samband som jag helt missat. Jag äter en antidepressiv medicin nu som faktiskt verkar fungera, i alla fall lite grann. Den ger mig mer energi, med risk för att jag använder energin till att genomföra något dumt. Jag äter också en stämningsstabiliserande medicin som är tänkt ska hindra mig från att tappa kontrollen över min nyvunna energi, så jag inte gör något dumt. Den antidepressiva har också som biverkan att om man har overklighetskänslor och dissociationer sedan innan (vilket jag har) så kan de bli värre. Den stämningsstabiliserande är också antipsykotisk och ska hjälpa till att minska dissociationerna.
 
Receptet för den stämningsstabiliserande/antipyskotiska tog slut för ett tag sedan och pga av olika anledningar så kan jag inte hämta ut nya tabletter förrän imorgon. Så jag har varit utan den medicinen i fem dagar nu. Och under dessa fem dagar har overklighetskänslorna ökat rejält samtidigt som jag nu känner hur jag tappar kontrollen allt mer över mina destruktiva impulser. Alltså finns möjligtheten att när jag väl börjar äta medicinen imorgon igen kanske allt löser sig.
 
Åh, gud vad jag hoppas på att det är så det ligger till. Jag står verkligen inte ut en dag till med denna ångest. Jag mår sämre än sämst och det eskalerar som sagt för varje timme. Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen fast jag tog ytterligare 10 mg stesolid för en timme sedan. Om jag inte mår bättre inom kort så vet jag inte vad jag gör.
Till top