Brainfreeze och tvångströjor

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Psynligt, Risperdal, Våga tala om det / Permalink / 0

En liten snabb blogg. Jag är på Espresso house och ämnar att skriva. Jag vet inte om det kommer bli på boken jag arbetar med eller någon annan skrivövning från kursen. Kanske en kombination. Jag har fortfarande brainfreeze från att ha gått i -9 och snö som piskat i ansiktet i trettio minuter ner till stan. Jag vill bara värma upp lite med att skriva något simpelt här. Lätta lite på tankarna. Känner mig inte ett dugg sugen på att skriva egentligen. Vill helst lägga mig på golvet och skrika och gråta. Men folk skulle titta konstigt på mig och undra vilket hem jag rymt från. Så jag låter bli.

 

Jag har fortfarande rätt så starka självskadeimpulser. Men där stannar det. Flera gånger har jag tänkt att ”nu gör jag det, this is it”. Men så sitter jag kvar där jag sitter. Och jag tänker ”varför gör jag det inte?” och ”gör det bara!”. Men jag gör det fortfarande inte. Och det enormt frustrerande. Jag vill bara få utlopp för mina känslor. Lätta på trycket. Avreagera mig. Antingen har jag blivit grym på att mentalisera och tvivlar helt enkelt för mycket över om det är rätt val, om det verkligen är vad jag vill. Eller också (mer troligt) så fungerar risperdal för mig. För det jag upplever nu är exakt det min läkare beskrev att den skulle göra. Se till att jag inte tappar kontrollen, inte ger efter för mina impulser. Stämningsstabilisera.

 

Så. Bravo! Men den tar inte bort tankarna, ångesten eller min önskan att faktiskt skada mig själv. Det känns som om jag är instängd i en vadderad cell med tvångströja och håller på att bli galen. Kastar mig själv fram och tillbaka mot väggarna i försök att få det att göra ont. Men det händer ingenting. Jag är trygg. Ingenting kommer hända. Och jag håller på att bli galen. Jag står inte ut. Jag vill bara att det ska göra ont. Vill bara förstöra. Men jag kan inte.

 

Oj, nu får jag lock för ena örat och det tjuter. Och nu kommer overklighetskänslorna. Suck. Men det är bra. Medicinen räddar antagligen livet på mig och om jag hade skadat mig själv så hade jag antagligen haft ännu mer ångest nu. Eller ännu värre varit inlagd eller död. Så det är en bra medicin. Och jag är faktiskt inte instängd i någon vadderad cell och jag har ingen tvångströja. Jag är ute på stan, sitter och dricker kaffe, skriver i min blogg. Lever livet. Cellen och tröjan finns bara i mitt huvud. Och tur är väl det.

 

Jag insåg detta igår. Kanske lugnar jag ner mig om några dagar när jag inser att jag förmodligen inte kommer göra illa mig själv. Kanske lyckas jag acceptera att jag är trygg och slutar tänka på det, slutar planera hur, var och när jag ska göra det. Eftersom det inte är någon idé. Jag kan ändå inte göra verklighet av det.

 

Den antidepressiva verkar ju också fungera någorlunda. I perioder sedan jag började äta den har jag mått jättebra och haft jättemycket energi. Just nu är jag i en svacka men jag tror jag ändå har mer energi än jag brukade ha innan. Jag har som sagt inte världens bästa minne längre men jag tror det. Förr kunde irritationen, tröttheten, ångesten ta över så mycket att jag faktiskt blev handlingsförlamad. Numera även om det känns som att allt är skit och jag inte har lust eller orkar göra någonting så kan jag ändå tvinga mig till det. I viss mån. Som att ta mig till Espresso house, betala räkningar eller diska. Inte större saker som att arbetsträna eller vara med i en teatergrupp tydligen.

 

Så, det var uppvärmningen. God fortsättning till er alla! Och lycka till, till mig själv med skrivandet. Iiiiiih! Ångest.

Dagen efter

Tankar/känslor / Permalink / 0

Ett litet kort inlägg tänkte jag skriva här nu. Har kämpat mig ut ur lägenheten i snöstorm till Espresso House. Och nu sitter jag här med en espresso machiato för ovanlighetens skull. Har testat den en gång tidigare för några år sedan. Den är stark… Men smakar ändå relativt okej. Jag är orolig över att det blev för mörkt när jag skrev inatt. Jag vill bara säga att det känns lite bättre nu. Efter att jag fått skriva av mig lite. Fått sova ut, fram till tio i morse. Tagit en stesolid, satt på lite läppstift och fått tangentbordet framför mig igen.

 

En del overklighetskänslor, inte lika mycket som igår. Jag är lugnare nu tror jag. Hela helgen har jag gått på adrenalin och igår tog väl priset. Hade så mycket ångest på morgonen att jag knappt orkade ta mig ur ängen. Visste att jag måste hålla mig sysselsatt konstant om jag ska orka. Så jag tog mig upp, packade upp tvätt, målade naglarna, duschade, testade ett husmorstips för att få bort fettfläckar från en kjol, diskade, promenerade, promenerade och promenerade. Gå i rask takt upp för ett par backar sju gånger totalt. Kunde inte sitta still. Tog mig till Espresso House även igår, försökte skriva men kunde inte koncentrera mig. Testade en tröja på Lindex. Fin på klädhängaren, inte lika fin på mig. Råkade kleta läppstift på den, bara lit grann. Jag tänkte att ingen kommer märka det och smög därifrån så fort jag kunde. Hoppade upp och ned i fåtöljen hos terapeuten, vred och knådade mina händer, skakade i benen och hade gråten i halsen samtidigt som jag talade i takt med en sportkommentator. Jag kände inte igen mig själv. Det kändes som om jag såg mig själv utifrån stundvis. Kunde inte få ihop det i mitt huvud. Att det här är jag.

 

Men jag överlevde dagen. Överlevde natten. Och nu sitter jag här igen. Något lugnare. Det är kanske inte så illa ändå, livet. Jag hatar det. Det är skit. Bara skit. Och jag orkar inte ett piss mer. Eller gjorde inte det igår i alla fall. Nu orkar jag lite mer. Lite grann. Men det är samtidigt rätt coolt och fascinerande också. Livet snackat jag om fortfarande. Det är skit. Och skithäftigt. Jag hatar det och jag älskar det. Jag vill inte dö riktigt än. Jag vet inte om jag är glad eller ledsen över att aldrig skadade mig själv igår kväll. Men faktum kvarstår, jag gjorde det inte. Har inte gjort det på fem månader. Äntligen börjar tiden komma någon vart. Och det är kanske bra. Kanske mår jag bättre. Kanske kan jag bli frisk. Få barn. Gå vidare i livet och njuta tillräckligt mycket för att orka stanna kvar.

Lite hopp i mörkret. Som just nu är väldigt vitt, i alla fall utomhus.

Tankar klockan 01.00 på natten

Tankar/känslor / Permalink / 0
Kunde inte sova. Tankarna rusade. Instagram. Terapin. Föräkringskassan. Saker jag skrivit, saker jag sagt. Vänner jag haft, förlorat och fått tillbaka. Var det rätt eller var det fel? Kunde något av det misstolkas? Läser bakåt i min blogg. Minns tiden mellan gymnasiet och Härnösand. Jag mådde bra. Relativt. Hur kunde det fungera så bra då? Varför inte nu? Vad gör jag för fel? Tänker att skillnaden är att då hade jag ingen kontakt med psykiatrin. Hela tonåren mådde jag skit och hela tonåren hade jag kontakt med psykiatrin. Dumpade dem någon gång i trean på gymnasiet och mådde sakta bättre. Blev aldrig helt bra, hade många svackor och det var ständigt något som skavde i mig. Men jag klarade mig. Sen kom Härnösand och jag såg inget annat val än att sjuksriva mig. Kontakt med psykaitrin igen. Och därifrån har jag bara rasat. Djupare och djupare och djupare. Till jag landat här ngåonstans. Klättrar och faller omvartannat. Jag vet inte var jag är längre. Vem jag är.
 
Hade en plan. Min sambo skulle somna. Jag skulle smyga. Skära upp armarna. Lätta på trycket. Ville bara ha sönder nånting. Vad som helst. Porslin hade kanske också fungerat, men det känns mer sofistikerat att ha sönder mig själv. Eller nåt. Jag vet inte ens vad jag babblar om. Klockan är kvart i ett på natten. Och jag är inte en person som brukar ha svårt att somna. Svårt med kvaliteten på sömnen möjligtvis men inte själva insomnandet. Ytterst sällan. Så jag är mer eller mindre helt väck såhär dags. Vet inte vad jag säger.
 
Men jag sket i planen. Jag skiter i den just nu. Den finns fortfarnde där i mitt huvud. Fast nu har sambon vaknat och vågar antaligen inte somna utan mig tillbaka i sovrummet. Jag är okej med det. Det kommer fler chanser. Jag kan skada mig själv senare i natt, imorgon, nästa vecka. Men vill jag verkligen det? Jag vet inte.
 
Jag har hängt upp allt på idén om att få barn. Om att jag skulle låta bli att skada mig själv, skulle leda till att jag fick föda barn inom två år så hade jag absolut velat låta bli. Men ska jag vara ärlig med mig själv? Bara det att jag tänker på det här sättet, att jag hänger upp hela mitt liv på det här och sätter min hälsa allvarligt på spel visar att jag inte är redo eller kapabel att ta hand om ett barn. Jag står knappt ut ens med mitt eget liv, hur skulle jag kunna ta hand om någon annans? Är jag dum i huvudet?
 
Nej, för jag måste ha något att tro på. Något att hoppas på. Drömma om. Sträva efter. Men det känns fan inte friskt. Sjukt är vad det är. Eller så är det inte det förresten. Fan, vad vet jag. Just nu känns det helt värdelöst att tro på att jag kommer få barn inom de närmsta två åren. Och om jag inte kan få det så är det ingen idé att kämpa emot självskadeimpulserna. Jag orkar inte vänta längre än så. Om ens det. Vilket kommer innebära att jag skadar mig själv... Och fastnar i det ohälsosamma. Beroendet. Ångesten. Och kommer fortsätta välja det om och om igen. Kan jag inte göra rätt val nu så kommer jag aldrig kunna det med andra ord. Jag orkar inte kämpa mer. Jag vill bara ge upp. Jag skiter i allt. Det är ingen idé. Jag kommer aldrig bli bra.
 
Jag skulle kunna skära mig själv när som helst. Om jag bara ville. Men jag har fortfarande inte gjort det. Jag vet inte varför. Jag tror inte att jag vill. Nej, varför inte helvete skulle jag vilja det? Suck. Det är klart jag inte vill. Men det är något mer. Det tar faktiskt emot. Jag har blivit för bra på att mentalisera. Jag tänker efter för mycket. Kan inte agera på impulsen. Kan inte ta modet till mig, tvekar och velar. Det är väl bra. Men jag hatar det. Det är så sjukt frustrerande. Allt jag vill är ju bara att slå, sparka, riva, skära, ha sönder, krossa, kasta och allmänt massakera. Och sedan sjunka ner av utmattning i en famn och gråta ut. Eller ensam på ett golv, asfalt, lövbädd i skogen. Inte vet jag, återigen.
 
Jag vet inte ens om jag vill ha barn över huvud taget. Det är kanske bara mina extremt envetna hormoner som spökar. Till och från tänker jag att det är lika bra att jag inte har barn. Det är ändå mycket bättre såhär. Jag är fri, kan göra vad jag vill. Har ingen mer att ansvara över än mig själv. Dessutom orkar jag ju knappt träffa min familj. Det är väl annorlunda förstås med ett eget barn. Men ändå. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag kanske ska gå och lägga mig. Låta en ny dag komma. Och kanske gå. Leva vidare. Se vad som händer. Återigen. Och igen och igen och igen. Så trött...
Till top