Förlorade fantasier

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jaha. Livet hörrni. Mitt liv ackompanjeras av en mer eller mindre ständig känsla av att stå lite utanför allt. Som att jag är en åskådare. Och när jag tittar på vad som händer runt omkring mig så verkar allt så meningslöst. Varför gör folk som de gör? Varför lever vi? Varför går jag upp på morgonen över huvud taget? Det är frågan. Pratade med min terapeut idag om att jag börjat riva mig i ansiktet och hårbottnen mer igen sedan vi sänkte dosen. Rev mig överallt, hela tiden innan. Det är ju lite tråkigt, men å andra sidan har sexlusten sakta börjat komma tillbaka. Gissar att vi behöver sänka dosen ännu mer dock för att den ska bli helt återställd. Har känt mig lite mer nedstämd de senaste veckorna också tror jag, det är nog också en effekt av att vi sänkte dosen. Frågan är hur jag kommer må om vi sänker den ännu mer. Om det är värt det.

 

Vad skulle jag säga nu igen? Något om rivandet. Jo, vi försökte spåra det bakåt i tiden och komma fram till när det började och varför. Vad jag kan minnas så har jag alltid gjort det. Tidigaste minnet är från när jag var fyra år tror jag. Min uppgift blev att försöka se den här fyraåringen framför mig och prata med henne. Efter det frågade min terapeut om det fanns något som fyraåringen skulle vilja göra som jag kunde bjuda på. Det enda jag kan komma på är att hon skulle vilja leka. Leva ut någon sorts fantasi. Ensam. Jag lekte mycket ensam när jag var barn. Men jag har ingen lust att leka i nutid. Jag kom på på vägen ut från terapin att jag skulle kunna hitta på en fantasi och skriva ner i datorn som kompromiss. Men grejen är ju att jag inte har någon inspiration.

 

Har ångest inför att träffa min kompis imorgon som jag brukar skriva med. Jag kommer verkligen inte på något att skriva. Eller något skriver jag ju. Men det är så fruktansvärt framtvingat. Det blir inte bra. Och det är inte kul. Jag som brukade ha problem med att jag zonade ut och försvann in i min drömvärld. Minns att jag fick träffa en läkare till och med när jag var omkring fem eller sex för att jag inte ens märkte när jag skadade mig. Sprang och slängde mig på knäna för att glida fram i snön på vintern, trots att det var grus och jag fick stora sår av det. Gick barfota på somrarna och släpade fötterna efter mig. Upptäckte inte att det blödde förrän mamma ropade att nu var det ju blod i trappan igen, jag måste komma ihåg att lyfta på fötterna.

 

Min terapeut påpekade att i den åldern brukar ju barn bli jätteledsna och gråta för minsta skrapsår och vill ha plåster och att någon ska blåsa. Men inte jag. Läkaren hittade inget fel på mig dock. Fick gå till skolsköterskan och kolla hörseln en gång också när jag var ytterligare något år äldre för att jag inte hörde vad folk sa. Men jag hade bra hörsel visade det sig, jag tänkte bara för mycket helt enkelt. Var helt upptagen av min inre värld. Det är en så stor del av vem jag är. Och nu känns det inte som att jag har någon inre värld längre. Kommer inte på ett skit i huvudet. Det enda jag kan tänka på är att jag har tråkigt och inte ser någon mening med saker och ting. Jag undrar om det kan vara medicinen förresten? Den påverkar ju mina tankar ganska mycket. Sedan jag började ta den så har det varit lättare att tänka efter så att säga.

 

Istället för att försvinna in i fantasier så har jag blivit mer fast förankrad i verkligheten. Istället för att dras med av mina känslor så har jag börjat tänka mer logiskt. Och istället för att följa mina impulser har jag kunnat hålla tillbaka och vänta med att agera. Och det här är ju fantastiskt bra saker. Men det skulle ju mycket väl kunna vara så att det också gör att kreativiteten går lite förlorad. Nu när jag tänker på det så var det ju i våras ungefär som jag tappade inspirationen. Jag höjde faktiskt dosen just då också. Och så gick jag in i väggen förstås. Det var förmodligen också därför jag tappade lusten att skriva. Men det kan ju ha varit både och?

 

Nej, nu började det blöda på hakan där jag rev. Typiskt. Det här är inte bra. Jag måste sluta. Men jag har försökt hela mitt liv. Det är i princip omöjligt. Jag har kunnat lägga av i korta perioder då och då. I somras t.ex. hade jag ju jättelånga naglar för att jag av någon anledning kunde låta bli att riva på dem. Jag har fortfarande längre naglar än jag brukar men de är inte lika långa längre. Jag river loss död hud och smuts från huden som fastnar under naglarna och när jag ska ta bort det så går naglarna sönder. Aja… Det får vara som det är. Tror jag lyckades få långa naglar i somras för att jag mådde så bra. Jag river när jag är stressad. För att lugna ner mig själv. Tror det fungerar också för när jag försöker låta bli känns det lite som att jag får panikångest. Tror jag. Det var ett tag sedan jag verkligen försökte att låta bli på riktigt. Jag har verkligen gett upp på sista tiden, jag låter det hända bara. Det är för jobbigt att låta bli.

 

Jaha igen. Det var det inlägget. Det var det kaffet. Nu måste jag gå hem och fortsätta den tråkiga vardagen. Jag tror jag ska försöka göra gravade morötter idag som jag fryser in sedan. Lite julförberedelser. Hej på er!

Till top