Vegetarian igen

Tankar/känslor / Permalink / 0

Sitter på det här andra caféet nu som är alldeles intill Espresso House, VarDagsRum och äter en Oscartårta. Tårtbotten gjord på mandelmjöl, sedan är det äggkräm som mest smakar smör och sött (men det är lite citron i det också) och så mandelspån på toppen! Bestämde mig igår för att övergå till vegetarisk kost, bara för en period. Bestämde mig också för att strunta i vikten och äta vad jag vill för resten av december åtminstone. Det här suget jag haft har varit så hemskt, jag orkar inte mer. Det gör inget om jag går upp lite i vikt tänker jag, jag har ju redan bevisat för mig själv att jag kunde gå ner sexton kilo. Har jag gjort det en gång kan jag göra det igen. Fast jag kommer ju inte gå upp så mycket på bara två veckor. Förmodligen går jag väl inte upp mer än två kilo.

 

Åt två ägg igår till mellanmål och äkta majonnäs till lite pommes på kvällen. Och jag känner mig fortfarande mätt idag. Inget sug alls. Det känns så otroligt skönt, det går inte ens att beskriva! Jag vet ju inte om det är för att jag åt ägg eller om det var för att jag också åt massor av pommes, kakor och glass. Men jag har ju ätit sådant förut utan att suget har släppt.

 

Känner att det är svårt att motivera mig till att äta vegetariskt dock. Det känns som att det är lika illa för djuren att äta deras ost, mjölk och ägg som att äta deras kött. De är oavsett en del av den hemska djurindustrin. Att äta vegetariskt känns mest som ett statement, att man är emot att döda djur. Men man är fortfarande en del av industrin. Sedan påpekade min sambo att vegansk kost också är beroende av djurindustrin genom att man måste använda gödsel. Det har jag inte ens tänkt på tidigare. Det är ju inte säkert att det är så dock, de kanske använder konstgödsel. Men det ska ju vara dåligt för miljön å andra sidan. Och använder man inte gödsel alls så växer det kanske inte så bra. Suck. Det känns som att det inte går att hjälpa djuren hur man än gör. Känner mig så maktlös.

 

Idag ska vi hem till min sambos mamma i alla fall och fira hennes födelsedag. Avstod från den senaste födelsedagen i hans familj för att jag kände mig så nedstämd men idag gör jag ett ryck. Det känns lite jobbigt men jag tror att det i alla fall inte ska vara lika många människor där idag. Jag och sambon förfikar lite här nu, sedan blir det väl ännu mer fika. Och efter det ska vi köpa pizza. Och jag ska äta riktig ost för första gången på tre månader. Det känns sorgligt samtidigt som jag längtar.

 

Ja, nä. Jag vet inte jag. Det var väl det. Har inte så mycket mer att säga idag. Babymössan är nästan färdig, men jag tror inte den passar en bebis. Minns inte riktigt hur stora bebisars huvuden är men jag tror inte att de är så stora som min mössa, den passar ganska bra på mitt huvud så… Vet inte hur det blev så, jag har följt instruktionerna till punkt och pricka. Det kanske är storleken på garnet? Kom förresten på att min syster som fick barn för ett halvår sedan kanske skulle kunna ha användning för babyfilten jag virkade, och om hon får den så finns det ju anledning för mig att göra en till. Och då har jag något att göra! Sedan kom jag på att hon har ju fått tvillingar så jag kan ju göra ytterligare en till filt till henne också. Smart Viktoria. Är lite förvånad över att hon faktiskt ville ha den, trodde inte någon skulle vilja ha något som jag pysslat ihop själv för hand. Trodde inte den skulle var tillräckligt fin. Känns kul!

 

Kram till er alla!

Tappar kontrollen

Tankar/känslor / Permalink / 0

Det var lite jobbigt idag på arbetsterapin. Jag har ju stressat i två hela veckor nu över vad jag ska påbörja för nytt projekt efter filten utan att kunna komma på någonting. Allt har bara känts som skräp och meningslöst. Så jag var lite avig när jag kom dit i morse och en av arbetsterapeuterna visade sig ha misstolkat mig, hon trodde att jag hade sagt att jag inte ville vara kvar. Det har jag aldrig sagt. Men jag har tänkt det, för jag ser inte riktigt syftet med arbetsterapin. Vet inte vad det ska leda till egentligen. Men jag vill ju fortsätta försöka, det är ju ändå bra att ha något att göra. Men nu känns det som att hon inte vill ha mig där, som att hon tycker att jag har för låg motivation för att få vara kvar. Jag vet att det inte var så hon menade men jag kan inte låta bli att känna så.

 

I alla fall så valde jag att göra en babymössa till slut, mönstret kändes jättekrångligt dock och jag blev rätt irriterad på det. Var nära att ge upp helt och hållet, kändes inte som att det skulle gå. Men plötsligt så gick det i alla fall. Jag skulle starta med att göra en så kallad magic ring, eller magisk ring. Det var inte det lättaste kan jag säga. Men nu har jag nästan en halv mössa ju. Se bild (den ligger alltså på ett garnnystan som om det vore ett huvud)! Väldigt nöjd. Det här blir nog en sommarmössa, den är så tunn och luftig. Jag har ju ingen aning om vilken årstid jag kommer få barn på, om jag nu kan få barn. Men jag kanske kan göra en till lite varmare mössa också. Jag kan ju ge bort det jag inte behöver antar jag. Om någon vill ha vill säga. Kanske ska försöka ge bort filten också så jag får anledning att göra en ny, det var så mysigt att sitta och pyssla med något. Kände mig på lite bättre humör mot slutet av arbetsterapin i alla fall när jag hade mer kontroll över situationen.

 

 

 

Åkte till Norrköping igår och hälsade på min morfar och hans fru. Det var kanske några år sedan jag träffade dem och umgicks, räknar inte födelsedagar och julafton för då har det varit så mycket folk att vi knappt hunnit prata. Jag var sjukt nervös och spände hela kroppen så jag fick jätteont i ryggen men det gick bra. Vi hade jättetrevligt! Vi åt lunch på Bagarstugan, och de hade faktiskt hela fyra olika veganska alternativ. Jag hade varit lite extra orolig inför just det, om vi skulle lyckas hitta något bra ställe. Kände mig som en jobbig person som krävde så specifik kost som inte fanns var som helst. Men det var ingen som verkade tycka att jag var jobbig som tur var. Var framförallt nervös dagen innan, och jag drack ovanligt mycket kaffe på förmiddagen då i onsdags. Det i sig triggade igång en stark ångest, kände mig kallsvettig och skakig av allt koffein och när jag var nervös samtidigt så blev summan ganska hemsk. Tog bara en liten kopp kaffe nu idag på Espresso House, funderar på om jag ska dra ner lite på det. Det har eskalerat på sista tiden.

 

Kommer inte ihåg vilken dag det var längre men tror det var i tisdags, så mer eller mindre hetsåt jag. Jag åt en havregrynsgröt, mannagrynsgröt, glass, bullar, popcorn och en hel del bröd med mycket smör på. Det var kanske ingen riktig hetsätning för det tog ganska lång tid. Jag åt definitivt fortare än jag brukar men jag kastade inte i mig allt på en kvart utan det tog kanske en timme. Men det var samma känsla av att förlora kontrollen över sig själv. Jag hade ingen som helst makt över vad jag gjorde och det var så obehagligt. Det råkade bli två ickeveganska glassar för det var vad som fanns hemma och jag kunde inte vänta hur länge som helst på att tillaga något att äta, jag var tvungen att äta nu på en gång, så fort som möjligt. Det var nätt och jämnt jag klarade av att göra gröten och popcornen, jag gjorde dem samtidigt som jag åt massor av andra saker.

 

Jag fick inte lika stark ångest av det som jag fick förra gångerna för tre månader sedan i alla fall. Som tur är, för det var verkligen hemskt. Men jag hade samma starka känsla av skam medan jag gjorde det. Som tur var var inte min sambo i köket den här gången, förra gångerna satt han ju och såg på medan jag åt och det var verkligen hemskt. Ville så hemskt gärna spy upp det igen då. Ville det lite den här gången också men det kändes mer okej i alla fall. Jag fick ett par nya jeans igår av morfars fru i julklapp och nu är jag orolig över om jag kommer gå upp i vikt igen och inte kunna ha dem på mig. Känns så synd. Är rädd att jag ska tappa kontrollen helt, det har verkligen gått utför de senaste veckorna. Åt massor av onyttigt igår i Norrköping och i morse åt jag pepparkakor till frukost på arbetsterapin också. Jag kan inte hejda mig.

 

Det kan inte fortsätta såhär om jag ska behålla vikten. Men jag hoppas i det tysta att det hemska suget ska försvinna om några veckor eller så kanske. Eller som värst någon månad. Det kanske inte gör något om jag går upp lite, jag kan nog gå ner det igen när det värsta suget har lagt sig. Om det gör det vill säga. Jag kände ju aldrig såhär under hela den tid jag gick ner i vikt från januari till september eller när det nu var jag svälte mig själv. Det var först då det började bli olidligt. Jag tror inte mina hjärna litar på mig efter den där svälten. Den tror fortfarande att maten kanske kommer försvinna när som helst och vill väl bunkra upp eller något. Men just därför, för att det inte var såhär förut så tänker jag att det kanske lägger sig igen till slut när kroppen förstår att jag inte kommer svälta mig igen. Jag får bara se till att jag inte gör det heller, jag har ju fortfarande lite tankar på att göra det. Men inga planer. Bara ofrivilliga impulser som jag ganska snabbt viftar bort.

 

Det värsta är dock att jag inte förstår varför det här händer nu. Det verkar som att suget har blivit värre på sista tiden. Jag äter ju absolut inte för lite, snarare tvärtom. Jag vet inte vad jag gör för fel. Eller nu när jag tänker på det, kan det vara för att jag börjat äta helt veganskt? Att kroppen då återigen känner att näringen stryps lite, den får inte vad den brukar få och reagerar med rädsla? Kanske. Vet inte om jag borde testa att äta lite vegetariskt en period och vänta ut suget till det försvinner och sedan fortsätta med veganskt. Är lite rädd att folk ska tycka att jag ger upp eller att jag inte är tillräckligt seriös, att jag är en dålig person om jag inte äter veganskt. Eller att jag hittar på dåliga anledningar för att få lov att äta animaliska produkter. Men jag lovar, det skulle bara vara tills suget försvinner i så fall. Och under graviditet. Min sambo hörde talas om någon som hade ätit veganskt under sin graviditet och när barnet växte upp så visade det sig bli mycket kortare än alla andra i familjen. Förmodligen för att näringen inte räckte helt.

 

Det känns som att det borde räcka bara man äter varierat, tar sina kosttillskott och äter tillräckligt många kalorier. Men det är väl fortfarande inte jämförbart med att vara allätare. Det är ju ändå ett strypt näringsintag på sätt och vis. Det är kanske svårt för kroppen, eller min kropp i alla fall att vänja sig vid. Jag blev ju vegan relativt abrupt. Jag vet inte. Det är ju en teori i alla fall. Får se hur jag gör.

Allt annat än i centrum

Tankar/känslor / Permalink / 0

Sjätte dagen på raken! Värsta flowet nu alltså. Har en stor bryggkaffe och en bar med choklad och nötter på bordet. Kändes kul att de tagit in något mer veganskt på Espresso House så jag ville prova. Den smakar okej, inte så bra som jag hade hoppats på men den är ätbar. Observera att jag bryter min diet igen nu genom att äta choklad. Åt en pepparkaka förädlad med lakrits för en stund sedan också, det var smakprov i delikatessbutiken. Den var supergod! Smakade inte lakrits alls, mest bara sött. Lakrits har ju en eftersmak som är söt, som i lakritste t.ex. så blir det ju sött även om man inte sötar teet.

 

Jag har varit på terapi och så har jag handlat lite julklappar. Ja, ni hörde rätt. Jag har handlat julklappar! Jag brukar ytterst sällan köpa presenter till folk. Huvudsakligen för att jag tycker att det är rätt meningslöst, man får ändå aldrig vad man vill ha. Men ibland får jag inspiration och kommer på något som någon kanske skulle vilja ha. Och då köper jag bara till den enstaka personen eller ibland flera. Jag tänker inte köpa något onödigt skräp som sedan bara kommer ligga. Jag tror att jag har hittat något bra den här gången till fyra familjemedlemmar!

 

Köpte en present till mig själv också i förrgår tror jag det var. Ett till proteinpulver! Jag har bara precis gjort slut på det gamla äckliga pulvret från star nutrion och påbörjat det nya från body science som smakar helt okej. Men så ville min sambo in i butiken Hälsokraft här i samma galleria som Espresso House ligger i för att titta på kreatin. Så såg jag att de hade flera veganska proteinpulver, varav ett med blåbärssmak som bara kostade 199. Min sambo tyckte att man kan ju ha två pulver hemma samtidigt och variera mellan. Så det köpte jag. Black line är märket, det smakar helt okej också. Inte fantastiskt, men drickbart. Ungefär som den här baren.

 

Jag kom försent till terapin idag, de hade ändrat busstidtabellen. Utan att säga något. Det står säkert på deras hemsida men de har ju faktiskt tv-skärmar inne i bussarna. Jag åker buss flera gånger i veckan och har inte sett någon notis alls! De kunde faktiskt ha skrivit det där. Men jag tar sådant här rätt bra. Först blev jag lite stressad över att bussen inte kom när den skulle men sedan tänkte jag att det hjälper ju inte mig att vara stressad. Bussen är sen och det är inte så mycket jag kan göra åt det. Sedan såg jag att de ändrat tiderna och tänkte att det egentligen är bra för fram till nu har jag kunnat komma till terapin antingen fem minuter innan den början eller trettiofem minuter innan. Ingen av de tiderna känns särskilt passande. Nu kan jag komma fram tjugo minuter innan istället, det är ju perfekt.

 

Jag har förvarnat min terapeut sedan innan också att jag kommer fram sent med den här bussen och kanske kommer bli försenad i framtiden. Och så ringde jag henne från bussen och lämnade ett meddelande, som hon också mottog. Så allt löste sig. Ingen fara på taket så att säga. Jag är ganska imponerad av mig själv faktiskt, jag är nästan alltid såhär lugn. Det är rätt skönt. Fast min terapeut tror att det är bra att kunna bli arg och irriterad när sådana här saker händer. Hon tror att jag håller ilskan inom mig och att risken finns att jag tar ut den på mig själv genom destruktiva handlingar. Fast just nu är jag ju inte destruktiv alls. Så…

 

Idag på terapin så sa jag återigen att jag saknar att må dåligt och längtar tillbaka. Hon frågade varför trots att vi pratat om det här tusen gånger förut. Det vanliga svaret brukar vara att det är vant och bekant och därför känns tryggt eller att jag är rädd för att psykiatrin ska lämna mig om jag mår för bra. Men det fanns kanske en poäng i att fråga igen för idag kom på jag ett nytt svar. Jag vet inte om något av svaren stämmer, det är ju bara teorier. Men i alla fall. Man kan ju tänka kring det, eller mentalisera som min terapeut säger. Jag svarade att jag saknar inte specifikt det destruktiva egentligen även om det är en del av det. Det jag saknar är att ha starka känslor, att vara impulsiv, att inte ha några riktiga hämningar.

 

Det kändes som att förut när det var så, så levde jag mer. Det hände saker hela tiden, jag var så aktiv. Nu händer ingenting. Hon sa att jag med andra ord har mognat och blivit vuxen. Men jag vill inte vara sådan här. Minns att jag redan direkt efter gymnasiet när jag gick på min första folkhögskola klagade inför mina vänner på att jag blivit så stel, tyst och tråkig. Jag tvekade inför allt jag var på väg att säga och göra. Tänkte efter. Tackade nej eller var bara tyst. Hamnade utanför. Jag brukade vara i centrum i början av tonåren och när jag var barn. Mer eller mindre. Minns att morfar en gång kallade mig ”underhållare” som barn. Jag pratade med alla och uppträdde med egenproducerade föreställningar i trädgården. Och det var så härligt.

 

Suck. Jag vet inte om det går att komma tillbaka till det på något sätt. Det känns som att det var mitt riktiga jag och så som jag är nu är en del av min psykiska ohälsa. Men det kanske är mognad helt enkelt. Det kanske är såhär jag kommer vara för alltid framöver. Vet inte om jag vill leva på det sättet. Den känslan kallade hon depression. Men jag påpekade för henne återigen att jag har läst igenom kriterierna för depression och jag fyller inte upp dem. Jag har ingen depression. Jag kanske borde låta henne sköta sitt jobb men det känns som att hon bara hittar på och överdriver.

 

Aja. Jag vet inte. Det blir nog bra alltsammans. Till slut. Livet är ändå drägligt. Ha en bra dag hörrni!

Till top