Psykologi

Tankar/känslor / Permalink / 2

Hej, jag vill bara kika in och säga att jag känner mig lycklig just nu. Inte för att jag varit direkt olycklig tidigare men lite jobbigt har det ändå varit. På kvällarna och så. Jag har försökt göra det bästa av saken dock och överlevt. Men just nu har jag den här känslan av att allt kommer bli okej. Eller kanske till och med att alla mina drömmar kan gå i uppfyllelse. Eller nej, jag tar tillbaka det sista. Men nästan.

 

Pluggade lite (en timme) efter att jag kom hem från Espresso House och boendestöd. Och jag är ju som bekant medlem på hpguiden och högst upp på sidan har de lite recensioner. Klickade på dem och började läsa diverse intervjuer med före detta medlemmar som pluggat i tre månader och höjt sig med 0,6 eller så. Helt sjukt. Jag siktar ju inte på någon särskild poäng egentligen men nu känner jag mig så inspirerad och har börjat drömma. De flesta i de här intervjuerna satsar på att bli antingen psykologer eller läkare. Det är väl de programmen som är svårast att komma in på, det går ju nästan inte utan att ha gjort högskoleprovet heller. Det räcker inte med full pott från gymnasiet.

 

Men i alla fall. Började drömma lite om att bli psykolog. Jag vet att det är sjukt svårt att komma in och jag vet inte ens om det skulle fungera för mig att jobba med människor som mår dåligt. Det finns ju en risk att jag för alltid kommer vara extra känslig och kanske inte klarar av jobba med människor alls. Särskilt med tanke på min väldigt djupgående fobi för människor. Även om jag klarar av att träffa människor nu så har jag svårt för att riktigt njuta av det. Jag ser det hela tiden som ett jobb. Jag kan inte bara slappna av och "hänga" med mina vänner. Jag måste hela tiden vara i kontroll av situationen och planera minsta ord och rörelse. Jag har trevligt också. Jag tycker om människor. Men jag måste anstränga mig, det kommer inte naturligt.

 

Sedan är jag orolig över min utbrändhet. Jag orkar ju bara plugga en timme om dagen just nu sedan är min hjärna slutkörd. Eller ja, inte helt. Jag slutar innan hjärnan är totalkvaddad. En timme är lagom. Jag undrar dock om jag någonsin kommer kunna plugga på heltid? Vad jag vet så kan man varken bli socionom eller psykolog på halvtid. Tyvärr.

 

Men vad gäller högskoleprovet så känns det som att det inte är omöjligt att få en ganska hög poäng. Om jag fortsätter plugga som jag gör nu och gör provet flera gånger så… Jag kanske till och med skulle kunna komma in på psykologprogrammet om jag vill? Om jag nu vill. Alltså psykologi är ju själva navet som alla mina intressen kretsar kring. Ekonomi till exempel, tycker jag är intressant. Men mest ur ett psykologiskt perspektiv. Grafer med aktier som går upp och ner, det är ju inget annat än masspsykologi. Det handlar om hur människor tänker när de köper och säljer. Om de är rädda eller giriga.

 

Och jag ska jag ju läsa den här psykiatrikursen nu av en anledning. Det är inte för inget som det var det lättaste ämnet jag kunde komma på. Jag har alltid och kommer alltid varit otroligt intresserad av psykologi. Det känns nästan som inget annat än just psykologyrket skulle kunna göra mig nöjd egentligen. Men man kan också bli psykoterapeut efter en socionomutbildning. Det är i princip mest därför som jag dragits till socionom. Jag fruktar som sagt dock att jag mentalt inte skulle klara av det yrket. Eller jag vill ju forska också. Men jag tänker att man kanske inte kan forska i all evighet. Jag kan fortfarande jobba som lärare/föreläsare dock. Och det kan jag tänka mig skulle vara kul. Det kan man ju göra oavsett vilket ämne man väljer.

 

Men det är svårt det här. Jag har god tid på mig dock. Och jag ska nog satsa på att göra högskoleprovet i vår också. Det är bra att ha en hög poäng. Om inte annat så gör det att jag skulle kunna komma in på socionom i Uppsala kanske (som kräver lite högre poäng). Jag och min sambo har länge hållit med varandra om att det skulle vara trevligt att flytta dit. Men sedan har ju jag mina vårdkontakter här nu. Och om vi skulle få barn så skulle det vara smidigast att bo här eftersom våra familjer också gör det. Med undantag för hans pappa som bor i Uppsala.

 

Men jag får ju fortsätta vara sjukskriven i två år till. Eller lite mindre, men ungefär. Under den tiden kan ju allt möjligt hända. Jag hinner göra högskoleprovet många gånger. Och jag hinner kanske arbeta upp min prestanda så jag kan plugga på heltid till dess. Man vet aldrig. Jag hoppas. Det var det ungefär. God kväll!

#1 - - Anonym:

Spännande! Tror du hade haft väldigt mkt att tillföra som psykolog eller terapeut. Jag vet förresten att man kan få in en fot i tex Statens institutionsstyrelse eller på behandlingshem/boenden och med tiden få tillgång till internutbildningar i tex KBT och lite annat. Har man pluggat kurser i tex psykiatri, sociologi, Kriminologi och psykologi och har en personlighet som passar så kan man ganska enkelt få jobb som behandlingsassistent. Sommarvik kan vara en bra ingång. Det finns säkert massa mer möjligheter! Med dina erfarenheter kommer du vara en enorm tillgång för många olika sorters människor när du själv känner att du är redo. ❤💪

Svar: Tack! (: Jag tror det med egentligen. Jaha? Vad intressant, utan att vara psykolog alltså? Sommarvikarie alltså? Ja, det är det kanske. Ja, om som socionom kan man ju också jobba på behandlingshem och så. Så det är ju också en anledning till att plugga det. :) Får väl se vilken väg jag går och vad jag lyckas komma in på.
Viktoria Wahren

#2 - - Anonym:

Nädå du behöver absolut inte vara psykolog för att bli behandlingsassistent men för att få en fast tjänst är det bra att ha iaf 30 p i någon typ av beteendevetenskap. Det blir säkert bra hur du än gör 🦄😊

Till top