Ovanor

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Psykisk ohälsa, Psynligt / Permalink / 1

Idag är jag på Espresso House igen. Dricker americano. Reflekterar över er som läser. Varför ni gör det. Vad är det som är så speciellt med mig? Vad får mig att tro att jag är något, att jag kan skriva saker som andra vill läsa. Å ena sidan tycker jag att jag är en väldigt intressant person men å andra sidan är jag också väldigt ointressant. Funderar över om det är att jag skriver om psykisk ohälsa som är intressant eller om det är jag som person. Vad händer om jag blir helt frisk, vad ska jag skriva om då? ”Ja, hej idag har jag bara mått bra. Har duschat och träffat en kompis och ja… Det var det. Hejdå!” Typ. Eller?

 

Har varit orolig varenda gång jag gått hit de senaste månaderna för att jag inte ska ha något att skriva om. Det känns helt dött inuti. Har ingen inspiration. Ändå har jag lyckats knåpa ihop inlägg efter inlägg. Ingen aning hur pass kvalitativt det varit dock. Men ändå helt okej tror jag väl? Frågan är vad som kommer hända idag. Kommer jag lyckas? Det har ju inte varit riktigt varje dag som det gått att skriva ihop något faktiskt. Ett par dagar under sommaren har jag ju försökt med misslyckats. Det är inte hela världen heller. Ibland har det blivit text bara för min egen skull som ej publicerats.

 

Jag har fått långa naglar förresten! På tal om ingenting. Jag har alltid rivit sönder mina naglar, så länge jag kan minnas. Men det har hänt ett par gånger i mitt liv att jag lyckats spara ut dem. Det tyder förmodligen på att jag mår ganska bra just nu. Vilket jag ju också gör. Har inte sönder sår lika mycket heller. Har inte gjort på länge. Bara lite grann någon gång ibland.

 

Jag pluggar inte så ofta längre som jag gjorde första två månaderna. En och en halv timme på en dag är mig oftast övermäktigt numera. De senaste tre veckorna eller så så har jag pluggat en timme om dagen och inte ens varje dag. Mer som tre eller fyra dagar i veckan. Det här minskade pluggandet har sammanfallit med doshöjningen av risperdal. Så det kan vara den som spökar. Svårt att säga. När läkaren ringde för en vecka sedan och frågade om jag känt någon skillnad i måendet sedan höjningen så svarade jag bara att jag fått mer ångest och svårare att koncentrera mig. Men det kan ju också bero på andra saker.

 

Hon frågade också specifikt om jag kände mig mer integrerad/ mindre splittrad i friskt/sjukt. Då sa jag nej. Men nu när jag tänkt efter så är de kanske en liten skillnad ändå. Eller rättare sagt, jag är fortfarande ganska uppdelad. Skillnaden är att jag är mer okej med det. Jag är mer accepterande och lugn. Jag kan inte uppleva mig själv som integrerad men jag jag kan resonera mig fram till en helhet. Så kanske gör dosskillnaden något ändå. Vem vet. Jag har ju inte lika mycket ångest längre heller och koncentrationen börjar sakta bli bättre igen. Tror jag. Det var absolut värst första veckan i alla fall.

 

Jag kanske inte kan skriva varje dag om jag är frisk. Det finns kanske inte så mycket att säga. Men jag har ju skrivit i den här bloggen när jag haft bra perioder tidigare. Nog finns det alltid saker att skriva om. I alla fall en gång i veckan eller så. Kanske inte såhär långa inlägg. Eller så går det. Jag är nervös inför den framtiden. Jag måste ju fördriva tiden med något. Men å andra sidan kanske jag är fullt upptagen med studier i framtiden. Jag har funderat en del på framtiden nu i och med målboksarbetet.

 

Jag köpte en anteckningsbok faktiskt och har börjat skriva ner mål för tio och fem år framöver. Men det är så svårt egentligen att säga exakt hur lång tid som krävs för att ett mål ska bli verklighet. Nu när jag tänker efter så undrar jag om det inte var så att det första man skrev bara kallades långsiktiga mål. Det var nog inte tidsangivet. Jag kanske ska ändra det. Det blir så fult att sudda och skriva om på papper dock. Trivs bättre med att skriva på dator. Men det här känns som en sådan grej som man ska ha på papper. Eller så känns det så bara för att det var så vi gjorde det i Härnösand.

 

Funderar på att bara fotografera sidorna i boken och lägga upp här. Det tar sådan tid att skriva av och det kommer förmodligen få mig att ge upp helt på boken och vilja göra det i datorn istället. Nu ska jag försöka satsa på pappersformatet och se hur det känns. Punkt. Usch, jag fick just ut världens snorlobba ur näsan. Jag MÅSTE sluta peta mig i näsan. Ärligt talat. Det här är ju ingenting man ska prata om egentligen eftersom det är så pinsamt och äckligt. Men just därför borde man kanske ta upp det och bryta tabun, haha. Eller något. Naglarna och såren har fått vara ganska mycket ifred på sista tiden men inte näsan. Det är faktiskt äckligt. Jag vill inte göra det. Men jag tänker ju inte på det medan jag gör det. Plötsligt sitter jag där och gräver bara.

 

Håller fortfarande också på att rensa huden och under naglarna på samma sätt. Det handlar om att jag vill vara ren faktiskt. Så jag river, gräver, drar och petar överallt på kroppen för att få den fläckfri. Ägnar mycket tid åt att dra loss lösa hårstrån också. Både i håret, ögonbrynen, ögonfransar och mellan benen. Ibland från bröstvårtorna. Också ganska pinsamt. Men mänskligt. Jag kan inte sluta. Det är omöjligt. Jag försöker så ofta jag orkar att först och främst uppmärksamma att jag gör det. Det är svårt att sluta när man inte ens märker att man gör det. Men jag försöker uppmärksamma vad jag gör med mig själv så ofta jag kan. Efter det har jag ju ett val att fortsätta eller lägga av.

 

Det är inte alltid helt lätt att välja bort det för suget är ganska starkt. Men oftast går det ju. Men vet ni vad jag gör med snoret efter att ha grävt ut det? Jag smular sönder det mellan fingrarna och släpper ner smulorna på golvet. Och det är ursvårt att låta bli att göra. Ofta kan jag inte låta bli fast jag har uppmärksammat vad jag gör. Jag skulle kunna resa mig upp och gå till badrummet och skölja ner det i handfatet bara. Men oftast gör jag inte det. Jag är äcklig. Den här gången var den så stor och kladdig dock att jag torkade av den på en servett och vek ihop.

 

Dra på trissor! Det blev ett inlägg idag med. Ett ganska splittrat sådant i och för sig. Men ändå, ett inlägg. Var får jag allt ifrån? Jag kom på en sak förresten! Om jag bli frisk så betyder det förmodligen att jag kommer ha skaffat barn. Då kan jag ju alltid skriva om det. Det kan bli en mammablogg! Hur som helst. Jag ska nog runda av här, inlägget har nått en respektabel längd. Ha det bra allihop, hej!

 

 
 
#1 - - Anonym:

Haha 😍
Jag läser för att jag gillar att följa din resa och sättet du beskriver hur du gör den. Så därför känns det inte relevant om du är sjuk eller frisk. Jag tror du kommer vara en härlig, ärlig, intressant och analytiskt och språkligt begåvad människa vad som än händer. Jag är övertygad om att du kommer ta dig igenom allt och lyckas med vad du vill när den tiden kommer.
Så vackra bilder förresten! ❤
Jag petar också näsan så fort ingen ser och biter på fingrarna. Hehe 🙈

Svar: Tack <3 Ja, det löser sig säkert. Jag hittar nog alltid något att skriva om. :) Det är bara ångesten som talar.
Skönt att höra att det inte bara är jag!
Viktoria Wahren

Till top